Den sydafrikanska journalisten Johannes Myburgh vittnar om hur det hundra år gamla maktpartiet ANC har lämnat landets ungdom vind för våg. Att såren från raspolitiken fortfarande inte läkts, gör inte saken bättre.
Sex månader efter att Sydafrikas mest inflytelserika ungdomsledare, Julian Malema, marscherade 60 kilometer i krav på ekonomiska rättigheter för ungdomar, i en aktion som lockade tusentals personer, utestängde ANC (Afrikanska Nationalkongressen) honom från sitt hundraårsjubileum.
Malema gav en röst åt den frustration som gror bland de unga som är trötta på att sitta arbetslösa i baracker i städernas utkanter, medan ledarna för ANC lever det goda livet.
Hans påkostade livsstil hindrade honom varken från att bli populär eller få fram sitt budskap. Malema och hans anhängare promenerade från partiets högkvarter i Johannesburg till gruvmyndighetens högkvarter, börsen i Johannesburg och sedan genom natten till Pretoria, regeringens högsäte. Det färgglada sällskapet skrattade och sjöng men budskapet på plakaten de viftade med var tydligt: ”Ekonomisk frihet nu!”, ”Mera jobb!” och ”Bättre utbildning!” Rösträtt i Sydafrika betyder ingenting om folk inte har råd att leva.
Med den långa marschen ville Malema visa att det ledande partiet hade förlorat sin sista kontakt med ungdomarna.
Afrikas äldsta liberala rörelse grundades den 8 januari 1912 och skulle bli den sista att vinna frihet på kontinenten. De följande hundra åren kämpade rörelsen mot apartheid; deras hopp var att nå samma rättigheter som de vita i ett land där ras än idag bestämmer människors öden.
Ledare som Nobelpristagaren Albert Luthuli inspirerade de unga till att förnya den livlösa rörelsen från sextiotalet, då bl.a. skolbarn sköts ihjäl under en marsch i Soweto 1976. 1994 valdes Nelson Mandela till president. Han blev den förste presidenten i ett demokratiskt Sydafrika och lyckades bevara freden i ett land som stod på randen till inbördeskrig.
Girighet vinner
Nästan tjugo år senare finns det en svart medelklass som bara växer, och varje år köar tusentals nya svarta studenter till universiteten.
Det är ändå naivt att tro att Sydafrika skulle vara någon blomsternation. Här sker 16 000 mord per år (i Finland under 130) och hälften av de 50 miljoner människor som bor i landet lever på ungefär 1,5 euro per dag. Enligt the South African Institute of Race Relations var hälften av alla sydafrikaner mellan 15 och 24 arbetslösa i slutet av förra året.
Sedan det ledande partiet ANC kom till makten har det fått slåss för sin själ: de jämlikhetsideal som det stod för under kampen mot apartheid och som också applåderades av de nordiska länderna. Men trots partiets löften om ett ”bättre liv för alla”, verkar det som om politiska segrar och girighet är viktigare. Medan ungdomarna går arbetslösa och frustrerade över bristen på utsikter, lever en liten politisk och ekonomisk elit i överflöd.
Att partiboken väger tyngre än kompetens vid anställningar har också lett till diverse olägenheter till och med för den högsta politiska toppen. I oktober förra året tvingades vice presidenten Kgalema Molanthe ställa in sin resa till Finland då hans plan gick sönder på grund av dåligt underhåll. Medan eliten fortsätter att visa upp sin lyx, gror missnöjet bland de unga. Och det är här ANC:s ungdomsorganisation ANCYL kommer in i bilden. På grund av partiets ohotade stöd är dess kandidat garanterad att bli president, men här har också ANCYL ett stort inflytande.
Radikalt språkrör
ANCYL har fungerat som ett språkrör inom ANC för mer radikala åsikter, som moderpartiet vid behov har kunnat ta avstånd från, men på samma gång bibehålla sitt stöd också bland de missnöjda. På det sättet kunde Julius Malema lyfta fram den svarta befolkningens ilska över fattigdom och markfrågor. De program för att återbörda mark som svarta sydafrikaner blev bortkörda från går långsamt, eftersom (de vita) jordbrukarna inte vill sälja sina ägor.
Malema hade en central roll då Sydafrikas nuvarande president Jacob Zuma blev vald år 2008, men efter det har blivit ännu mer radikal. Han krävde att gruvor skulle nationaliseras och att de vita bönderna skulle tvingas bort från sina marker utan att få betalt. Då partiet vägrade diskutera Malemas idéer vände han sig allt skarpare mot Zuma. Det ledde till att ANC inledde ett disciplinärt förhör mot honom och i april kastades han ut ur partiet efter att alla hans överklaganden avvisats.
Mitt under förhören i oktober ledde Malema marschen från Johannesburg till Pretoria. Få kommentatorer tog det hela seriöst; Malemas fester med Johnny Walker Black Label-whisky är beryktade och alla känner till hans stamställe i det förnäma Sandton i Johannesburg. Som son till ett hembiträde sa Malema en gång att hans påkostade livsstil bevisar att man kan nå framgång trots en anspråkslös bakgrund. Hans livsstil fungerar också som en inspiration för de utfattiga anhängare som kopplar samman framgång med kopiös konsumtion.
Malema gick hem bland landets – och ANC:s – unga som ansåg att livet inte hade förbättras under ANC-regeringens tid. Partiet fjäskade för dem inför valen, men sedan kastades de åt sidan – och Malema var den enda som talade för ungdomen.
Stark diskriminering
Diskursen är ändå väldigt mansdominerad och det ges föga uppmärksamhet åt kvinnofrågor. Enligt Läkare utan gränser blir en kvinna våldtagen här var tjugosjätte sekund, och en studie från 2009 av det sydafrikanska rådet för medicinsk forskning visar att det är vanligt att en flicka eller kvinna våldtas av flera män. Lagar om att befordra kvinnor till högre kvalificerade poster i arbetslivet har inte annu implementarats i praktiken. Lägg dessutom till allt det här de komplexa rasrelationerna och byggandet av en sydafrikansk identitet.
Som vit sydafrikan upplever jag dagligen hur svårt vita har att acceptera förlusten av den politiska makten 1994. De talar om det över lunch, på Facebook och kommenterar det på nyhetssidor på internet.
Trots att rasjämförelser har blivit irrelevanta och till och med förbjudna på vissa ställen i världen är de en realitet i Sydafrika. Om du är en svart sydafrikan är du högst antagligen fattig och outbildad. Om du är vit är du medelklass och har minst gått ut grundskolan. Detta förändrar ändå inte det faktum att vita sydafrikaner idag känner sig ovälkomna och attackerade i Sydafrika. En väldigt förvirrande tanke, för om detta inte är mitt hem, om folk säger åt mig att gå min väg, vart skall jag gå?
Samtidigt kämpar det svarta Sydafrika med mindervärdeskomplex, gömt under ilskan över åratal av diskriminering. Många anser att de vita sydafrikanerna fortfarande inte har bett om ursäkt för apartheid (jag håller med).
Varthän, Sydafrika?
Därmed blir dessa insikter en realitet. De styr vårt beteende och de komplicerade relationerna mellan svarta och vita sydafrikanska ungdomar: de vita är på defensiven och de svarta konfronterande. Vi tycker om annorlunda musik, vi håller på med annorlunda sport – olikheterna är lika mycket kulturella som rasrelaterade.
En visionär ledare skulle kunna hitta ett mellanplan, där folk kunde tala med varandra och lyssna till varandra. Under sina hundra år vid makten har ANC ändå blivit alldeles för bra på att utnyttja motsättningarna för egen politisk vinning för att axla den manteln. När en vit konstnär målade en tavla av president Zuma där presidentens könsorgan syntes, ropade partiets generalsekreterare Gwede Mantashe åt människohoparna: ”De hatar oss lika mycket som de gjorde under apartheid!” Generalsekreterarens ord följdes av starkt jubel.
Sådant här tänder för en kort stund en patriotisk glöd bland de fattiga svarta gatuförsäljarna, men längre än så går det inte. De återvänder hungriga till sina kalla hem om vintern, och vintern kan vara hård på sydspetsen av Afrika.
Samtidigt funderar man hur det kommer att gå med de ungdomliga drömmar och aspirationer som delas av aktivisten Tshekiso Molohlanyi som nyligen skrev i tidningen Sunday Times:
”Många sydafrikanska ungdomar söker fortfarande efter en ny identitet. De vill inte identifieras som apartheids arvtagare, men som skapare av framtiden.”
Johannes Myburgh
Övers. Daniel Lindblom
