Det är i det främmande jag kommer hem.
– Kristian Lundberg.
Vansinne är inte nödvändigtvis sjukdom. Och ett sjukt samhälle behöver kanske en vansinnig litteratur? Mathias Rosenlund har läst några skildringar om psykisk sjukdom.
Jag tror så här: Att leva i en fullkomnad och ofelbart konstruerad realism driver oss till vanvett.
Att sällan eller aldrig se sina gränser sprängas eller utmanas gör en galen.
Genom att leva i en trygg och konventionell föreställningsvärld kommer man att helt och hållet lita på och vara utlämnad åt sina egna tankar och erfarenheter.
Till sist kommer man att inbilla sig att man är självfullkomlig.
Och sedan, när man under år efter år har byggt och förstärkt sitt eget realistiska universum, kommer så småningom frågorna envist och tålmodigt att börja plåga en: Är det här allt? Finns det inget mer än detta?
Då är det något i oss som brister. Det är då vi skapar de sprickor vi som människor behöver. Vi hanterar inte det fullkomliga. Det perfekta är något vi må sträva efter men inget vi klarar av att leva i eller med. Vi kommer ständigt, vare sig vi vill det eller inte, att röra oss mot en punkt där vi märker att vi inte håller.
* * *
En av mina främsta orsaker att läsa skönlitterära skildringar av psykiska sjukdomar är att jag genom sådana berättelser under några korta stunder får träda in i en värld där det inte är mina gränser som råder, där mina föreställningar under några korta ögonblick ställs på hyllan till förmån för den slags gränsförskjutande upplevelse som litteraturen är så förbannat bra på att framkalla.
Att skriva om psykiska sjukdomar erbjuder en författare ett tillfälle att rubba på det etablerade. Samma sak kanske kan sägas om litteraturen i stort, eller om vissa genrer — fantasy, science fiction, etc. – och i princip om alla böcker som skrivs, men det blir särskilt tydligt i böcker som till exempel behandlar schizofreni, berättelser där världen kan uppfattas som två världar eller som tjugo världar samtidigt. När man läser Einar Már Gumundssons roman Universums änglar, där huvudpersonen Páll lider av just schizofreni, är man nästan tvungen hålla fingret på raden för att hålla koll på vad som egentligen utspelar sig i intrigen och vad som endast är hallucinatoriska intryck och sjukdomens förvillelser. Författaren lyckas med konststycket att ge mig som läsare en smak av den förvirring det måste innebära att faktiskt lida av schizofreni.
* * *
Jag tycker så här: den mest subversiva och nyskapande litteraturen är inte den som utmanar genrekonventioner eller som leker med språket och formerna, utan den som skivskarpt skär loss och förflyttar lite grann av det vi uppfattar som bekant och tryggt.
* * *
”Depression är en humörstörning, så hemlighetsfullt smärtsam och undflyende i det sätt den varseblis av självet – av det medierade intellektet – att den nästan undandrar sig beskrivning. Den förblir alltså nästintill obegriplig för dem som inte upplevt den i sin extrema form”. Så skriver William Styron i Darkness Visible. A Memoir of Madness som handlar om en period av svår depression som kulminerade i ett sinnestillstånd där författaren var nära att begå självmord.
Styron menar att någon som inte upplevt verklig depression aldrig heller kan förstå vad det handlar om, oberoende av hur mycket teoretisk och medicinsk kunskap man besitter. Vad verklig depression innebär i det här sammanhanget kan förstås diskuteras i all oändlighet. Styron förtydligar sitt uttalande med följande förklaring: ”Även den nedstämdhet, ’the blues’ som människor går igenom då och då och kopplar till vardagsexistensens allmänna bekymmer, är så utbredd att den ger många människor en antydan om sjukdomen i dess katastrofala form”. Han må ha rätt i att man inte utan att faktiskt lida av det till fullo kan förstå vad depression är (eller bipolärt syndrom, schizofreni, etc.), men man kan – och man ska – försöka. Det jag inte förstår driver mig vidare! Att inte förstå men att envist fortsätta, tränga längre in; det är väl det som gör författare till författare, konstnärer till konstnärer, filosofer till filosofer.
Ett briljant försök att förstå och beskriva hur en psykisk sjukdom påverkar en människa görs av Beate Grimsrud i romanen En dåre fri. Det är en bok som ur ett jagperspektiv skarpt och detaljerat beskriver en människa som lider av en svår psykisk sjukdom. Gränserna för det verkliga och det föreställda förskjuts. Det här kan jag bli oerhört inspirerad av. En gräns är trots allt inget annat än en linje dragen i sand, och detta gäller även för den punkt där man tänker sig att den friske skiljer sig från den sjuke. Ändå talar man än i dag ofta om mentalt sjuka och patienter inom den psykiatriska vården på ett sådant sätt som får en att tänka i tydliga kategorier.
Förnuftig, frisk, normal.
Deprimerad, sjuk, onormal.
Michel Foucault visar i sin avhandling Vansinnets historia under den klassiska epoken med all önskvärd tydlighet hur grotesk och människovidrig uppfattningen av de mentalt sjuka var i Frankrike mellan 1600-talet och 1800-talet, den epok under vilken man på sätt och vis uppfann vansinnet och definierade det som ett samhällsproblem. Vansinnet gjordes till motpol till förståndet, till det rationella förhållningssätt man som en modern människa skulle (och alltjämt ska) göra sitt yttersta för att upprätthålla. Foucault är djup, svår, motsägelsefull, och hans namn i det här sammanhanget är som ett sandkorn i en ökenstorm: jag förmår inte göra honom synlig, han blåser runt i mitt sinne.
* * *
Jag kommer inte över det. Det här är en grundläggande fråga för mig: vad är vansinne och hur påverkar det oss? Det är en fråga som sträcker sig vida utöver den enskilda individen. Definitionen av vansinne kan påverka hela samhällen. Sättet att behandla människor som lider av psykiska sjukdomar kan komma att prägla hela civilisationer. Var det inte vansinnigt av de franska myndigheterna att spärra in de sjuka i smutsiga fängelser där de i klungor fick lida och bli än sjukare för att till sist i värsta fall dö en plågsam död? Är det inte vansinnigt att man i dag behandlar många psykiskt sjuka som mindre värda medborgare som månad efter månad tvingas tigga staten om sitt minimiunderhåll, och som i långt ifrån alla fall får den hjälp de behöver och har rätt till?
* * *
Det har dock lyckligtvis skett stora framsteg efter den period som Foucault skildrar i Vansinnets historia. Grimsruds En dåre fri är en bok som till skillnad från klassiker som till exempel Ken Keseys Gökboet skildrar hur bra den psykiatriska vården i bästa fall kan fungera i det moderna samhället. Huvudpersonen Eli får all tänkvärd hjälp av den psykiatriska vården. Hon är förtjänt av alla den öppna vårdens fördelar och när det verkligen behövs blir hon också intagen på en sluten psykiatrisk avdelning – även om det sker mot hennes vilja som just då påverkas av ett febrigt och paranoidt sinnestillstånd. Där Gökboet är en klassiker som varnar om avigsidorna med den slutna psykiatriska vården, som under Keseys tid alltjämt präglades av vissa av de negativa inställningar och värderingar som florerade i de miljöer och det samhälle som Foucault undersökte, har Grimsruds roman alla möjligheter att bli en klassiker som talar för den öppna vårdens möjligheter och potential.
Något som behöver diskuteras i det här sammanhanget är i vilken utsträckning vansinne brukar betraktas som något så enkelt som det udda, det som avviker från normer. En människa som fattar ett fullkomligt rationellt beslut att inte arbeta, att helt enkelt vägra delta i mänsklighetens pakt om förvärvsarbete – kommer hen att betraktas som vansinnig? Den här individen kanske väljer att leva utan fast bostad och utan fast inkomst, och kanske hen inte heller tycker det är särskilt viktigt med ägodelar så hen struntar i att skaffa sig en massa varor och saker. Hen väljer helt enkelt att ställa sig utanför alla våra normer för så kallad normal samlevnad. Ett beteende av det här slaget kan av dem som inte bryr sig om att förstå eller sätta sig in i nya tankesätt betraktas som vansinnigt, som något som är grundläggande fel, men det betyder för den sakens skull inte att det är onaturligt eller sjukt. Det må kallas vansinnigt men är inget mer än ett normbrott.
* * *
Vansinne och sjukdom är inte samma sak. Den vansinnige kan vara fullkomligt frisk. Kanske är det så att det vansinniga så att säga kan tas i bruk av vem som helst som vill skuffa och peta lite grann på etablerade gränser och normer. Litteraturen är vansinnig. Vad är det som gör att ord efter ord på papper får mig att känna som jag gör när jag läser Kristian Lundbergs böcker? Vad är det som gör att jag ömsom gråter och skrattar medan jag läser hans bok Yarden? Det är något i mig som rörs om. Något som skuffas undan, något annat som träder fram. En gräns i mig förskjuts. Den skärm som finns mellan mig och det vi kallar verkligheten får en liten spricka i sig, ett litet hål som släpper genom strålar av ljus jag aldrig har sett förut.
Kanske ett litet mörker i mig själv sipprar ut genom sprickan.
Kanske jag får utlopp för något.
Jag blir ingen annan. Jag blir inte bättre. Men jag förändras.
Mathias Rosenlund
