967

 

Sara Eriksson oroar sig över att vi håller på att återgå till gamla könsnormer och hemmafruideal. Som ny chefredaktör på Astra Nova vill hon ha en klarare feministisk linje.

En fräsch och högklassig feministisk tidskrift, som är sympatisk även för en manlig läsare. Ungefär så formulerade sig Paavo Lipponen då han i fjol korade Astra Nova till årets finlandssvenska tidskrift. Vid rodret för denna fräscha och sympatiska trycksak stod då ännu den meriterade och uppskattade veteranjournalisten, författaren och forskaren Karmela Bélinki. Den 1 juni gick hon i pension, och den som nu ska lotsa skutan framåt är 23-åriga litteraturvetaren Sara Eriksson, som fram tills nu har arbetat som redaktionssekreterare.

– Det är spännande att ta över som chefredaktör, men ganska stressigt just nu. Vi håller för tillfället på att planera det första numret som ska ut gill Göteborgs bokmässa. Så det kommer att bli ganska bråttom att få det klart. Dessutom är vi just uppe i processen med att anställa en ny layoutare.

Eriksson har alltså studerat nordisk litteratur och – kanske lite otippat – klassisk arkeologi. Hon har också arbetat på Hufvudstadsbladet, på Schildts förlag och alltså på Astra Nova. Det sistnämnda var naturligtvis en vägande orsak till att hon sökte jobbet.

– Jag tycker om tidskrifter. Jag tycker om att läsa tidskrifter. Jag tycker att det är viktigt också med små tidskrifter, där många olika människor får komma fram, också andra än de som syns i stora medier. Och sen är feminismen jätteviktig för mig. Det är nog ändå den främsta orsaken.

Ut på webben

Den nya chefredaktören ser sitt arbete som tre olika delar. För det första är det att göra och ge ut själva tidskriften, för det andra är det arbetet på internet och för det tredje det sociala, att ordna olika evenemang och dylikt.

Tanken nu är att Astra Nova på allvar ska ta steget ut på nätet. Först och främst ska redaktionen bli aktiv i sociala medier, det ska också bloggas och Eriksson berättar att man långsamt arbetar på en ny webbsida.

– Och jag har just börjat twittra! Astra Nova kommer ut fyra gånger i året, så vi kan inte i tidskriften ta ställning till riktigt dagsaktuella ämnen. Nätet ger däremot en möjlighet att kommentera sådant som händer just nu.

Eriksson berättar att feminismen blev speciellt viktig för henne då hon kom ut i arbetslivet och insåg hur svårt det är att vara ung kvinna ute på fältet. Det var först då hon insåg vidden av ojämlikheten i samhället.

– Jag har bekanta som säger att om de i dag skulle anställa någon ny arbetstagare, så skulle de inte anställa en ung kvinna, på grund av risken att hon blir gravid och mammaledig. Män är helt enkelt bättre arbetstagare. Lösningen på det här skulle vara att dela föräldraledigheten jämnt.

Hemmafrutrend

På sätt och vis, säger Eriksson, känns det som om vi igen har gått bakåt i fråga om feminismen. Hon har talat med folk som varit feminister sedan 70-talet och som blir överraskade att frågor som redan då avhandlades nu igen har återvänt till diskussionen, till exempel huruvida en kvinna kan ha orakade ben eller inte.

– På grejer som jag tycker är viktiga nu kan de reagera med ”oj, håller ni på och ältar det där igen? Det där redde vi ju ut redan på 70-talet”. Men också det att det finns en stark hemmafrutrend för tillfället, som till exempel tar sig uttryck i hemmafrubloggar. Det finns två sidor av myntet. Tanken är väl delvis att lyfta fram de klassiska kvinnliga sysslorna som alltid har nedvärderats, för att de ska uppskattas på ett annat sätt. Men problemet är att analysen för det mesta uteblir, och då går vill tillbaka till uppfattningen om att kvinnor bara vill stå i köket och baka cupcakes.

Enligt Eriksson känns det över lag som om de gamla könsrollerna håller på att komma tillbaka.

– Unga människor är allt mer traditionella och konservativa. Man vill till exempel gifta sig tidigt och ha väldigt traditionella bröllop. Kanske har det att göra med att många i våra föräldrars generation var rätt feministiska, att man nu revolterar mot deras livssyn …

Hon tillägger att kvinnohatet också nu på nytt verkar ha vuxit i styrka i takt med att de kalla högervindarna över Europa tilltagit. En skrämmande utveckling, menar hon.

Nya skribenter

Diskussionen om feminism tog verkligen fyr i mitten på 00-talet i och med uppståndelsen kring Feministiskt initiativ och den kontroversiella styrelsemedlemmen Tiina Rosenberg. Men i dag verkar det som om den till stor del förpassats till bakgrunden.

– Tja, diskussionen syns inte lika mycket i Finland som i Sverige. I Sverige blossade den upp för några år sedan och sedan har den stannat på samma nivå, och feminismen syns nästan varje dag i tidningarna. Men det är sant att diskussionen verkar ha avtagit i Finland under de senaste åren.

Sara Eriksson säger att hon har stora planer för Astra Nova. Tidningen ska få en klarare feministisk linje, men också ta upp andra frågor inom samhället och kulturen, till exempel queer- och minoritetsfrågor.

– Tanken är också att hitta en passlig mix av seriöst och roligt. Jag vill ju också att det ska vara en tidskrift som är rolig att läsa. Och det ska finnas både långa och djupgående texter och texter som man kan läsa på fem minuter då man sitter på busshållplatsen. Och vi ska också förnya utseendet.

En förändring är att redaktionen vill öppna för nya skribenter.

– Astra Nova har haft en tradition med återkommande skribenter som skriver i så gott som alla nummer, och det kommer vi att frångå, så vi också får in nytt folk i tidningen. Vi vill helt enkelt ge nya, bra skribenter möjlighet att publicera sig.

Innehållsmässigt vill Eriksson att Astra Nova ska kunna hämta den feministiska debatten från Sverige till Finland. Till sist får hon svara på vad hon vill att en person som för första gången läser Astra Nova ska utbrista:

– Fan, jag är ju feminist!

Problemet är att analysen för det mesta uteblir, och då går
vill tillbaka till uppfattningen om att kvinnor bara vill stå i
köket och baka cupcakes.

Astra Novas nya chefredaktör Sara Eriksson tänker ta ut tidningens redaktion på nätet för att kunna kommentera dagsaktuella frågor.

text&foto Janne Wass