En onsdagskväll i december 1981. I likhet med majoriteten av det svenska folket tittar låtskrivaren Lasse Holm på den numera ledendariska talkshowen Hylands hörna, där programledaren Lennart Hyland utan problem kan dra över sändningstiden utan att någon misstycker. Då den blott fjortonåriga Carola Häggkvist börjar sjunga kastar Holm sig på luren och ringer upp skivbolagsdirektören Bert Karlsson i Skara ”Tittar du?” frågar Lasse. ”Jag har redan ringt” svarar Bert. Anekdoten står att läsa i journalisterna Andreas Ekströms och Johanna Koljonens nyutkomna bok Främling. En bok om Carola. 

Åttiotalet i Sverige präglades av en naiv oskuldsfullhet med en kollektivism som idag känns mycket långt borta. Det var Jane Helen-parfym, Tracks och Ingemar Stenmark. Och så var det Carola!  Jag var sju år när Främling vann den svenska uttagningen till Melodifestivalen 1983. Som jag älskade henne. Ovanför grammofonen hängde min favoritposter – en bild på Carola när hon kramar om kändis-travhästen Legolas. Jag spelade skivorna gång på gång – just så intensivt, som ett riktigt fan gör. Mitt flickrum var tapetserat med Carolabilder, på min pappas fyrtioårsdag sjöng jag –  iförd ljusgul byxdress – Främlig för festdeltagarna. Hon var en dröm, en hägring – vanlig tjej och ouppnåelig på en och samma samma gång. Egentligen är det mycket märkligt att jag aldrig sett henne live.

Ekström och Koljonen fokuserar på musikern och yrkeskvinnan Carola. Tillsammans har de gjort ett ytterst gediget arbete. Istället för att grotta ner sig i de olika skandaler och skvaller som följt med Carola genom åren har de grävt i arkiv, kollat på Youtube och intervjuat människor som står eller har stått henne nära; musiker, lärare, fans, vänner. Det har talat med alla utom Carola – något som jag emellertid är tämligen kluven till. Är det för att Carola själv så småningom ska få berätta sin historia eller för att som de skriver i förordet är rädda för hennes ”oemotståndliga kraftfält”?

Författarna vill ge Carola det hon förtjänar, nämligen en seriös genomgång av hennes konstnärskap och undersöka hur hennes persona vuxit fram under de trettio år som hon varit verksam som artist. En stor fördel med boken är att de sticker hål på många av de myter som florerar om henne, till exempel att gudstron är fejk, att hon tvingades in äktenskapet med Runar,  att utlandslanseringen var en flopp eller att hennes pappa skulle ha uttyttjat hennes karriär för egna syften.

Intressant är också den parallell som dras till sångerskan Celine Dion, vars röst musikkritikern Carl Wilson kallat noveau riche. I likhet med Dion betraktas Carola som för mycket, helt enkelt för amerikansk: ”Hon sjunger för högt, för starkt, med för mycket vibrato, och hon är alldeles för sentimental”,  påpekar Ekström och Koljonen.

Summa summarum kommer läsaren nära människan Carola utan att för den sakens skull bli för alltför privat. I några av bokens många enskilda kapitel glimmar det till lite extra och författarna lyckas att tränga in i saker som sångteknikens betydelse eller medias roll i skapandet av Carola. Men alla sidospår skymmer på något sätt föremålet självt och boken väcker till slut fler frågor än svar.

Jag håller dock inte med om att bokens påstående om  att Carola är ”vår sista superstjärna”. Visserligen fick hon sitt genombrott när medielandskapet såg fundamentalt annorlunda ut men varför skulle ett genombrott à la Carola  – en svensk artist som tar sin publik med storm – vara en omöjlighet idag?

Så vitt jag vet har Carola inte kommenterat boken. Som nybliven adoptivmor till en flicka från Sydafrika bloggar hon nu på tidskriften Mama. Nästa år firar hon att det är trettio år sen hon blev Carola med svenska folket tack vare Melodifestivalen – som av en ödets nyck går som bekant finalen av Eurovisionen av stapeln i Sverige.  När det gäller sitt konstnärskap anser Carola att hon har en mission, att hon genom sin musik förkunnar. Hon är på många sätt en krävande och komplex artist – en diva om man så vill,  men inte desto mindre är det få som kan waila som Carola.

Ylva Larsdotter

Främling – En bok om Carola. Anders Ekström & Johanna Koljonen. Weyler, 2012.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.