Min första tanke: Det här måste översättas. Min andra: Nej, det går inte att översätta. Men så insåg jag att det uppstod ett problem: Hur många svenskspråkiga klarar av att läsa det här på engelska? Och det visste jag, att den som är det minsta intresserad av deckare – ja, av skönlitteratur – måste läsa det här. Hen måste läsa David Peace.
Det bör ha varit 1999 eller 2000. Den brittiske författaren David Peace hade gett ut första delen, Nineteen Seventy-Four, i vad som skulle bli The Red Riding Quartet. De följande tre åren kom Nineteen Seventy-Seven, Nineteen Eighty och Nineteen Eighty-Three.
Jag läste – och häpnade. Något liknande hade jag inte läst sen James Ellroys så kallade Los Angeles-kvartett cirka tio år tidigare. Framför allt sista delen, Vit jazz, där Ellroy hackar upp språket som mest, klipper av meningar, skriver staccato, blandar tal- och skriftspråk.
Kritikerna utnämnde David Peace till ”en brittisk Ellroy”. Det stämmer inte – inte riktigt. Möjligen om man betonar ordet ”brittisk”. För där finns likheter – men också olikheter.
Bägge utgår från verkligheten, skildrar och analyserar autentiska händelser genom att ”vrida upp verkligheten i fiktion” (för att låna ett uttryck från Jan Myrdal). Och bägge gör det genom att arbeta med – ja, rådbråka – språket, förvandla prosa till nära nog poesi. Men Ellroy skriver – ordagrant – på amerikanska medan Peace – ordagrant – skriver på engelska.
West Yorkshire-kvartetten, så kan romanerna också kallas. De utspelar sig i ”The West Yorkshire Urban Area” med städerna Leeds, Bradford och Wakefield. Där växte David Peace upp och dit har han återvänt efter många år i Japan.
Hans romaner baseras på den verkliga historien om ”The Yorkshire Ripper”. Titlarna syftar på händelser som inträffade de angivna åren. Utgångspunkten var den skräckfyllda fascination som uppfyllde pojken David, 8 år, när han hörde talas om seriemördaren i Yorkshire. Kunde pappa vara ”The Ripper”? Skulle mamma bli nästa offer?
Personer går in i och ut ur romanerna. Samma händelser återkommer. Peace tar om, liksom citerar sig själv. Inte minst klipper och redigerar han i språket så det smattrar genom sidorna. Plötsligt kan en romansida likna en dikt. Kontrasten gör den otäcka historien än mer otäck. Resultatet blir brittisk noir eller David Peace-noir. Med språket skapas en stämning där händelserna föder varann och människors handlingar – kriminalitet och poliskorruption – uppstår ur miljön.
Också i ett par böcker utanför kriminalgenren – GB84 (om gruvarbetarstrejken 1984-85) och The Damned Utd (Leeds United Football Club) – har han gjort likadant: fiktionaliserat verkligheten. Men när David Peace nu – äntligen – introduceras på svenska är det med första titeln, Tokyo år noll (Coltso), i Tokyo-trilogin, hans japanska kriminalserie. Resterande titlar, Occupied City och Tokyo Regained, finns på engelska.
Min tanke förstås: Hur gick det att översätta? Sådär, tycker jag. Eller kanske har översättaren Peter Samuelsson lyckats rätt bra. Det går nog inte att göra bättre. Men det finns problem. Som när Peace förmedlar återuppbyggnaden av Tokyo med ett ständigt ton-ton (dunk-dunk) och lösskliandet med gari-gari (krafs-krafs). Vägen från japanska via engelska till svenska känns lång.
Platsen är Tokyo, augusti 1946. Ett sönderbombat år efter kapitulationen; många – de flesta – hus har förvandlats till grus. Ont om mat, oftast rester (av rester). Gott om sjukdomar, som kolera och tyfus. Prostitution. En blomstrande svart marknad. Allt övervakat av ockupationsmakten USA.
Också Tokyo år noll är baserad på verkligheten. Tokyopolisen, som balanserar på gränsen mellan lag, ockupationsmakt och korruption, letar efter en seriemördare. Redan där och då fanns det, och inte bara i fiktionen. Kodaira Yoshio heter romanens mördare och våldtäktsman; liksom i verklighetens Tokyo 1946. Kriminalinspektör Minami, som springer på toaletten och spyr galla i alla färger, fungerar som huvudperson och guide till Tokyo. Den egentliga huvudpersonen är tiden; miljön, stämningen, atmosfären. Livet, kort sagt. Med lite längre meningar, kanske mer influerat av Japan och ännu mer hantverksskickligt, skapas en annan stämning (än den i Yorkshire).
Fortfarande använder sig David Peace av den stilistiska tekniken att ta om, och ta om, och ta om igen. Och plötsligt blir en romansida – slå upp sidan 111 – en vidrigt vacker dikt.
PS: I skrivögonblicket får jag reda på att också Red Riding-kvartetten kommer att ges ut på svenska. Hur ska det gå? Den första titeln, som väl får heta 1974, ges ut i höst (modigt förlag: Modernista). Sen ska det komma en ny titel per säsong.
Bengt Eriksson
David Peace: Tokyo år noll. Colzo, 2012. Översättning: Peter Samuelsson
