Kvinnornas ställning i Afghanistan är enligt flera mätare sämst i världen, men en växande grupp orädda kvinnliga reportrar låter inte samhällets arkaiska normer avskräcka dem. 

– Jag är singel utan familj, all min fokus ligger på jobbet!

Orden kommer från en av Afghanistans mest kända kvinnliga journalister, Jawida Ahmadi, på redaktionen till Suboot News Agency där hon är chefredaktör. Jawida, som är 40 år, är något av en förebild bland andra kvinnliga journalister i Afghanistan, dels som chefredaktör, men också som professor vid Kabuls universitet där hon undervisar i journalistik fem dagar i veckan.

– Det är fortfarande 70 procent män och 30 procent kvinnor bland mina elever, men vi ser en förändrig i Afghanistan – kvinnor har mer att säga till om nu än tidigare, berättar Jawida.

Hon är ett energiknippe utan motstycke – som brinner för det hon tror så djupt på – att med journalistikens hjälp förändra sitt land. Tidningen Suboot Weekly har funnits i knappt två år och nyheterna är skrivna på tre språk: pashto, dari (persiska) och engelska, och redaktionen som sätter ihop nyheterna består förutom Jawida av ytterligare en kvinna och två män. Jawidas största problem är inte den begränsade yttrandefriheten som man kanske skulle kunna tro, utan snarare att den allt större konkurrensen från de större mediehusen hotar att slå ut mindre aktörer som Suboot.

– Det finns 400 tryckta medier i Afghanistan, och 100 av dem är i Kabul. Vi har 105 radiostationer och 35 tv-kanaler, berättar Jawida och skämtar samtidigt:

– Amerikanerna brukar kalla oss för ”the land of the tv’s”, och det är just tv-kanalerna som slår ut våra artiklar!

Ingen censur

Trots att Suboot har läsare i landets alla 34 provinser, ser den ekonomiska situationen allt mer dyster ut, vilket har lett till att antalet medarbetare på redaktionerna runt om i landet har sjunkit från 28 till 9. Jawida söker finansiering hos olika organisationer inom EU och i USA men får gång på gång kalla handen.

– I Afghanistan måste man ha bra kontakter med rätt personer för att få bidrag, och det har tyvärr inte jag.

Censur är vidare ett begrepp som inte rår på det fria ordets förgrundsgestalt nummer ett, utan Jawida slår istället tillbaka mot alla som försöker tysta henne.

– Jag censurerar inte Suboot. Jag och mina medarbetare skriver om presidenten, parlamentet, och olika grupper i samhället.

Trakasserier riktade mot henne som kvinna bryr Jawida sig heller inte om.

– Visst har jag blivit hotad några gånger, men jag är journalist och skriver fakta – vilka även består av kvinnors rättigheter och våldet riktat mot dem.

Jawida börjar berätta om hur det var att arbeta som lärare under talibanväldet. Hon och hennes fyra systrar höll ”textilklasser” eftersom det var den enda undervisningen som talibanerna tillät, men i själva verket lärde de ut engelska och andra ämnen. Mitt i historien blir hon avbruten av att landets största tv-kanal Tolo rapporterar att talibaner i fyra provinser, däribland i huvudstaden, just nu har inlett sin våroffensiv och skjuter skarpt mot bland annat de iranska och ryska ambassaderna i Kabul. Jawida och hennes manlige redaktör är ändå vana vid attacker och verkar inte ta det hela med någon större oro utan dukar istället lugnt fram te och kakor.

– Khatol (Suboots kvinnliga reporter) ringde nyss och sa att hon sitter fast i trafiken och tyvärr inte kan komma hit idag. Det är kaos runt om i stan nu, säger Jawida, samtidigt som nyhetsuppläsaren på Tolo-tv förklarar att det idag rör sig om samlade attacker från talibanrörelsen och att många månaders lugn i Kabul härmed är slut.

Bättre i staden

Ett par dagar senare när vardagen har återgått till det normala i Kabul, och offentliga instanser igen har öppnat, är det dags för Suboots reporter Khatol Sahebzada att göra en intervju på Ministeriet för stadsutveckling om en ny stadsdel som har börjat byggas.

Khatol studerade under fyra år journalistik på det universitet som Jawida undervisar på. Hon blev utexaminerad för fem månader sedan och jobbar nu som reporter och redaktör på Suboot Weekly två till fem dagar i veckan och som reporter på ungdomstidningen Active Youth Weekly två dagar i veckan.

Khatol rättar till den blåa sjalen som halvt täcker det svarta håret, och som gång på gång glider ner. De svartmålade ögonen är alerta. Tjugotvååringen är redo för dagens första intervju.

– I början var det svårt att intervjua, särkilt män. Människor i Afghanistan är fortfarande inte vana vid att kvinnor intervjuar dem, men nu när jag är mer erfaren går det bättre.

Inne i den stora regeringsbyggnaden trycker hon igång diktafonen och placerar den på ett bord framför projektmanagern Ahmad Shah, samtidigt som hon antecknar svaren med en blyertspenna på ett A5-block. Ahmad Shah berättar att den 1 200 hektar stora statsdelen 26 Dolw, som ligger några kilometer söder om Kabuls centrum, ska rymma 35 000 hus när den står klar om fyra år.

– Vem kommer att kunna bo där? frågar Khatol.

– Än så länge har bara regeringsanställda flyttat in, och de har normala löner, men vi kommer att bygga lågkostnadshus anpassade för dem med lägre inkomst också.

Efter den 20 minuter långa intervjun där Khatol ibland avbrutit honom med nya frågor, är Ahmad  nöjd med reportern.

– Det är ju upp till henne vilka frågor hon vill ställa, och jag föredrar faktiskt kvinnliga reportrar – de är ofta mjukare i sättet, och uppför sig bättre än sina manliga kollegor, klargör Ahmad och fortsätter:

– Vissa män föredrar att bli intervjuade av män, men för de flesta spelar det ingen roll, men då pratar vi å andra sidan om läget här i Kabul – reser du utanför stan blir det ofta problem med kvinnliga reportrar!

Ny generation

I en taxi på väg till universitetet där Khatol ska träffa några väninnor som pluggar till journalister, berättar hon varför hon valde att bli journalist i Afghanistan.

– Det finns många människor i vårt land som inte tror att kvinnor kan vara journalister, men jag är ett levande bevis på motsatsen. Jag vill helst skriva om sociala frågor i samhället, säger Khatol som kan tänka sig att åka till England eller USA för att ta en magistersrutbildning i journalistik.

Högre utbildning utomlands ger automatiskt bättre kunskaper i engelska, ett språk som Khatol nyligen lagt till på språklistan efter dari och pashto som hon redan pratar och skriver. Utbildning ger också en löneskjuts: just nu tjänar hon 400 dollar i månaden på Active Youth Weekly, och jobbar gratis på Suboot.

– Den normala journalistlönen i Kabul är 1000 dollar men Jawida kan inte betala ut någon lön till mig på Suboot just nu, berättar Khatol och fortsätter:

– Men det kvittar faktiskt, för när jag hade henne som lärare på universitetet fick jag så mycket kunskaper i gengäld!

Fyra journaliststudenter, alla i 20-års åldern, kommer upp till Khatol som står lutad intill muren som omger Kabul University.

– Vi vill vara vårt lands tungor: genom artiklar, tv och radio säger Sohaila, 18.

– Som reporter kommer jag att kämpa mot folks fördomar och visa att kvinnor kan lika mycket som män.

Tamana, 20, rättar till sin gröna sjal.

– Ibland känner vi oss hotade: vi bryter ju mot traditionen att kvinnor ska hålla sig hemma och inte jobba.

Efter ett par minuter vid muren bildas en folksamling bestående av män som undrar vad som pågår.

– Varför tar ni bilder på våra kvinnor, vad vill ni? undrar en ung man som ser uppretad ut.

De fem unga kvinnliga journalisterna tränger sig igenom havet av afghanska män, tillbaka in till tryggheten som universitetsområdet utgör.

Johan Augustin 

Kabuls universitet

Fakulteten i journalistik vid Kabuls universitet har denna vårtermin 482 studenter som läser morgonkursen, varav 359 är män och 123 kvinnor. Kvällskursen har 294 studenter varav 271 är män och 21 kvinnor. Morgonkursen, som är avgiftsfri, omfattar fem timmar om dagen i fyra år, och kvällskursen som kostar 100 dollar per termin omfattar tre timmar kvällstid i fem år. I undervisningen ingår bland annat engelska, dari- (persiska) och pashto-litteratur, datakunskap, nyhetsredigering, mediehistoria, psykologi, reklam, tidskriftsjournalistik, nyhetsrapportering, internationella relationer och tv-produktion. Fakulteten har två separata avdelningar som båda har funnits sedan 1986: press samt radio och tv. Fakulteten i litteratur, som även den är en del av journalistutbildningen, startade 1966.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.