Washington D.C. är en stad av lummiga lövträd och vit marmor. Breda avenyer och lojt gående fotgängare. Fuktig värme, låga byggnader, ingen högre än obelisken (555 fot) till George Washingtons minne. Den mest populära sevärdheten, av köerna som ringlar utanför att döma, är dokumentet på vilket The Declaration of Independence är nedtecknad: En papperslapp. National Mall börjar vid det överraskande småskaliga Vita huset och fortsätter till Jefferson Memorial vid Potomac River. Däremellan miltals av fantastiska museer (nästan alla med gratis inträde) och enorma gräsmattor fyllda av spontana baseball-matcher, familjepicknickar, turister. Djup bildning men ingen riktigt bra dagstidning, iPads överallt istället för böcker. Överallt ord, inhuggna i marmor. Motton: no taxation without representation, på skatteverket: Taxes are what we pay for a civilized society. Som fossil av en stor demokrati.
Jag blir förvånad. Har sett staden så ofta på TV och film att jag trodde jag kände den. Men den är större, vänligare, renare, mer glänsande – byggd av den amerikanska demokratins principer och ideal. För första gången på åratal känner jag tyngden av deras historia, idealismens yrvakna rörelser i min själ. Hur de idealen är långt ifrån förverkligade, alldeles tydligt levande, eftersträvansvärda.
I sina proportioner är staden byggd för ett imperium: den vill imponera. Tydliga ekon av Rom i arkitekturen. Panthenon tycks vara den mest kopierade byggnaden, till och med taket i metron bär spår av den. Liksom de klassiska, storslagna, majestätiska minnesmärkena till Jefferson och Lincoln (sympatiskt nyanserad i sina tal om slaveriet). Av krigsminnesmärkena har George W Bushs andra världskrigsmärke en styrkans estetik lik italiensk 30-tals fascism (månne ironin var avsiktlig?) medan Vietnamkrigets minimalistiska svarta vägg som väntat är smakfull (men oväntat liten). Martin Luther Kings Jr har nyss fått en man och ett vikande berg i vit marmor, tyvärr ganska fult.
Det minnesmärke som imponerar mest är Franklin D. Roosevelts. Det öppnade 1997 och är i mänsklig skala: en bronsstaty av mannen i naturlig storlek, ett slags labyrint att vandra igenom som är berättelsen om hans liv. Ett personligt liv, på amerikanskt vis, med statyer av hunden Fala och hustrun Eleanor. Hans ödesstund, andra världskriget, presenteras genom hans egna berömda citat, som att mycket krävs av vissa generationer, och hans generation av amerikaner hade en rendezvous med ödet och ”det enda vi har att vara rädda för är rädslan”.
Men i dessa dagar av hotande ekonomisk depression, med Nokias massuppsägningar och euron i fritt fall, tycker jag hans texter om ekonomiska frågor är de mest trösterika, framför allt för att de visar att vi inte är ensamma. Som svar på eurokrisen kunde man citera: ”Det är sunt förnuft att ta en metod och pröva den. Om den misslyckas, medge det öppet och pröva en annan. Men framför allt, pröva någonting.” Eller när det gäller Wall Street och kriser inom finansvärlden: ”Vi har alltid vetat att huvudlös själviskhet var dålig moral; nu vet vi att det är dålig ekonomi.” Eller: ”Lycka består inte av att blott och bart äga pengar. Den består av prestationens glädje och den kreativa ansträngningens spänning.” Allra mest gläder det mig att amerikanska beslutsfattare på sin vackra joggingrunda under körsbärsträden får läsa följande: ”The test of our progress is not whether we add more to the abundence of those who have too much; it is whether we provide enough for those who have too little.”
Sara Ehnholm Hielm
