I Turteaterns tappning blir Scum-manifestet inget hatprat. Man måste ta det på allvar, men inte på fullt allvar, skriver Fredrik Sonck.
What’s the big deal? Har någon verkligen blivit mordhotad för detta?
Efter debatten och protesterna mot Stockholmsbaserade Turteaterns uppsättning av Valerie Solanas Scum-manifest, hade jag väntat mig något betydligt obehagligare. Jag hade trott att jag skulle lämna Hangö Teaterträff med en kall klump i magen, upprörd och debattsugen. Så chockerande är inte Scum-manifestet. Den provocerar – inte tu tal om den saken – men inte lika mycket som referaten och berättelserna om den. Kanske är det mer kränkande att svart på vitt läsa att man har en aphjärna och är oförmögen att känna empati än att höra det från skådepelaren Andrea Edwards läppar. Hon agiterar nog frimodigt och kämpaglatt men är aldrig hatisk. Och de små ironiska slängarna finns där hela tiden, som då den kvinnliga publiken bjuds på godis, eller då ett av sluttalen ackompanjeras av den mest överdrivet pampiga musik man kan tänka sig – Strauss Also Sprach Zarathustra (populariserad genom soundtracket från 2001 – A Space Odessey.)
Innan vi kommer så långt har Edwards hunnit föreläsa i en dryg timme. Vi män kallas in sist i salongen och får en applåd medan vi slår oss ner på våra rätt obekväma stolar. Sen är det roliga slut. Ilsket strålkastarljus sticker i våra ögon och förutom att vi får höra hur värdelösa vi är – till och med som avelsdjur – tar Edwards oss igenom den Solanska samhällsanalysen där allt från krig till gott uppförande, sexualitet och allmän trevlighet orsakas av mannen eller används som maktmedel av honom. En enda sak är vi män vid närmare eftertanke mycket duktiga på – PR.
Solanas manifest kan med säkerhet problematiseras. Man kan göra ansatser att förstå det utgående från hennes erfarenheter som incestoffer, akademiker, prostituerad. Man kan hitta fascistoida inslag i det, dubbeltydigheter, ja, allt möjligt. Hennes uppmaningar till våld går inte att avfärda enbart som satir.
Att diskutera Turteaterns uppsättning är och borde vara en annan sak. För då man verkligen kan fråga sig i vilken mån Solanas trodde på dödligt våld som politiskt verktyg så måste man konstatera att Turteaterns manifest aldrig är fullt på allvar, även om en föreställning som denna hade varit omöjlig om den kategori som kränks inte hade varit överordnad: muslimer, homosexuella, invandrare – ja, kvinnor
Samtidigt är det nog också ett misstag att avfärda Turteaterns tolkning som enbart skoj, för ljuset av absurditeterna, de drastiskt formulerade kampåtgärderna ger helt klart upphov till perspektivförskjutningar.
Vid närmare eftertanke är det säkert också ambitionen att göra en generell formulering som provocerar. En fiktiv, men likväl hatisk och våldsbenägen gestalt som Lisbeth Salander i Milenniumtrilogin går ju hem i stugorna – antagligen för att hon agerar som individ, inom systemet, och genom personliga aktioner mot enskilda män. För manligheten – patriarkatet i stort om man så vill – är hon knappast ett hot. Där är Solanas mer obekväm.
Men ett hot är knappast heller hon. Turteaterns föreställning är inte så nyanslös som man kunde tro. Nästan precis lika ruttna som alla män är alla Daddy´s girls som genom sitt i bästa fall blodfattiga motstånd är stöttepelare för patriarkatet. Och är kanske inte den kvinnliga delen av publiken en skön samling Daddy’s girls den med? Det finns en sådan antydan i pjäsen, och den lämnar Solanas rätt ensam, med ungdomen, framtiden, som enda hopp.
Turteaterns Scum-manifestet är en modig föreställning, och också utan mordhot är Edwards rättframma tolkning modig. Dessutom är den faktiskt en tämligen rolig föreställning, även om skrattvolymen bland den kvinnliga publiken är högre. Det kan man bjuda på.
Fredrik Sonck
Turteatern: Scum-manifestet. Av: Valerie Solanas. Översättare: Sara Stridsberg. På scen: Andrea Edwards. Regi, ljus och scenografi: Erik Holmström. Regiassistent: Torulf Lööw. Producent: Ellen Lindhagen.
