Harald Ofstad lyfte redan på 70-talet fram de marknadsliberalistiska tendenser som delar många drag med nationalsocialismen. I dag är de mer dominerande än någonsin, skriver Hannes Nykänen.

Vare sig man är fascinerad av Adolf Hitler eller enbart känner en djup avsky för honom så finns det en stark tendens att tänka att han var abnorm i sin ondska. Man vill ta ett så stort avstånd som möjligt från allt det han representerar. Nazismen porträtteras ofta som den värsta ideologi som någonsin har funnits. Men tänk om vårt samhälle trots allt sådant avståndstagande väsentligen är nazistiskt? Det här är i själva verket vad Harald Ofstad påstår i sin bok Vårt förakt för svaghet. (Boken är ett nytryck. Den första svenska upplagan kom ut 1972.)

Ofstads bok är inte historisk utan diskuterar på ett filosofiskt plan den nazistiska ideologin. Men Ofstads syfte är inte att enbart analysera den tyska nazismen utan att ”tränga in till det väsentliga i nazismen som generellt fenomen”. Hans analyser är ofta intressanta och träffande men jag tycker att han gör sig alldeles för stor möda med att försöka avgöra om nazismens ideologi är logiskt koherent eller inte. Han kommer till att den inte är det och det här är inte så överraskande.

Jag går inte närmare in på frågan om koherens utan tar i stället fasta på det som jag tycker att är det mest intressanta i hans bok, nämligen tanken att vi delar många av nazismens ideologiska föreställningar. ”Hitler vann kriget” – det är Ofstads tes och mycket talar för den. Om man nämligen uppfattar Hitler som en ideolog som kämpade för den starkes rätt så vann Hitler enligt Ofstad kriget. Han menar att idén om den starkes rätt i slutändan var Hitlers mest centrala föreställning och att den idén dominerar också vårt samhälle även om vi inte gärna vill medge det.

Ofstad ser redan på 1970-talet de tendenser som i dag har blivit en offentlig ideologi. Hela vårt samhälle, med början i vårt utbildningssystem, bygger på att skapa individer som är nyttiga för den businessorientering som styr samhället. Nyckelordet på alla plan är konkurrens; konkurrenskraft. Det här ska till på köpet uppfattas som något positivt. En enfaldig positivitet är vår tids metafysiska grundstämning. ”Kraft durch Freude!” Vår tids mänska bör först och främst leva för och njuta av att konkurrera. Hitlers och vår tids idé är nämligen att allt värdefullt föds ur kamp, d.v.s. konkurrens. Den som har mest ”konkurrenskraft” bör vinna, bör bli oändligt förmögen, bör få större inflytande …

I marknadsfundamentalismens termer är allt det här självklart. För att samhället ska utvecklas, d.v.s. expandera ekonomiskt, så måste vi ledas av de mänskor som är bäst på konkurrens och expansion. För att de ska vara villiga att dela med sig av sin visdom måste de bli rikligt belönade. Dessutom är ju hela poängen med vår tids ekonomi att de som är mest framgångsrika ska få så riklig belöning som de någonsin är i stånd att utverka – på andras bekostnad. Det är ju vad konkurrens betyder.

Psykopater i företagsledningen

Vissa förespråkare för marknadsfundamentalismen påstår att kritiken mot de asförmögna grundar sig på avund. Att påstå det här är hur korkat som helst; så korkat att man måste utgå ifrån att de flesta som häver ur sig påståendet gör det bara av propagandistiska skäl. Konkurrens innefattar nämligen både avund och (lagom klädsam) själv-idealisering. Hela poängen med att vinna är ju att vinna över andra, d.v.s. att lyckas tillförskansa sig just det som de andra kämpade för att få. Vinnandets sociala värde ligger i att stoltsera och förlorarens hela predikament består i att avundas vinnaren. Det är den här mekanismen som förklarar varför redan asförmögna företagsledare så hårt fikar efter allehanda bonusersättningar. Det jag säger här borde förstås utvecklas mera men det skulle ta för mycket utrymme. Jag går i stället vidare till en viktig poäng som Ofstad gör: ”Vilka är det som förlorar? Är det inte i många fall just de känsliga och moraliska som har så mycket själsfinhet att de har hämningar mot att gå över andras lik för att ta deras jobb, slå ut deras företag, sätta dig och ditt i konkurs?” Det är lätt att se att mänskor med ”själsfinhet” inte passar så bra in i dagens konkurrensfixerade samhälle. Det är heller inget märkligt med att psykopater är överrepresenterade bland företagsledare; vår tids konkurrensfixering är det mest gynnsamma tänkbara klimatet för hänsynslösa och manipulativa psykopater. Och det är de här mänskorna som ska leda vårt samhälle!

Senromantikens industrimagnater hade ännu en viss känsla för själsfinhet. De var välförtrogna med kultur och filosofi, skrev poesi och diskuterade moraliska spörsmål. I jämförelse med dem är dagens marknadshyenor som råa SS-officerare: De har en tunn fernissa av artighet och kultur. ”Men senromantikens industrimagnater var nog mer omänskliga som arbetsgivare än dagens företagsledare.” Det stämmer men, för det första, så är det fackföreningar och vänsterpartier vi har att tacka för hyfsade arbetsförhållanden – inte företagsledare. För det andra, har vi inte ännu sett hur långt dagens företagsledare, med politikerna som sina drabanter, kommer att föra samhällsförfallet.

Då det nazistiska kampidealet blir samhällets ledstjärna så leder det till något som Ofstad kallar ett monistiskt samhälle: ”Alla institutioner, alla företag organiseras för att tjäna nationalprodukten. Också kulturen värderas utifrån denna synpunkt: tjänar den landets ekonomiska liv är den bra, gör den det inte är den dålig. Normer och värderingar som avviker från den gemensamma målsättningen måste bevisa sitt existensberättigande, och förutsättningen är att de inte har något.” (Då Ofstad skrev boken var sloganen om att tjäna landets ekonomiska liv ännu gångbar. Med tanke på dagens läge borde det ersättas med ”gynna företagens tillväxt”.)

Pluralismhat

I ett pluralistiskt samhälle däremot står kultur, universitetsutbildning och forskning, media, näringsliv, etc. för olika värderingar som inte kan inordnas i något totalt värdesystem. Varje verksamhetsform utvecklar sig utifrån sina egna värderingar och det uppfattas som en gemensam angelägenhet att skapa förutsättningar för dessa verksamhetsformer.

En av de många saker som Hitler avskydde var, som Ofstad påpekar, pluralism. Idéer och verksamhetsformer som inte gynnade nazismen var inte bara onyttiga utan potentiellt skadliga och skulle raderas ut. Det här kunde dagens politiska högerpartier fundera över. De har traditionellt använt ordet pluralism i sina sloganer. Men i samma mån som de talar för marknadsliberalism så talar de också för monism och mot pluralism. Det är, tycker jag, helt klart att det finns en stark monistisk tendens i dagens samhälle: Alla verksamhetsformer måste legitimera sin existens i ekonomiska termer. Ofta är det här t.o.m. så flagrant att en organisation som lyckas uppbringa pengar får mer samhälleligt stöd än en som inte lyckas med det (dagens universitetsfinansiering fungerar till en del på det här sättet).

En annan aspekt av monismen är att det blir viktigt att ha ekonomiska experter i ledningen för alla organisationer. Det här har samma slags begriplighet som det att nazistpartiets funktionärer satt med i alla organisationer där det ansågs viktigt: För hur kan en organisation vara effektiv – gynna den rådande ideologin – om det inte i organisationens ledning finns personer som ser till att kriterierna för det övergripande effektivitetsbegreppet följs? Näringslivsrepresentanterna är vår tids armbindelsmän som man ”bör” ha i alla styrelser.

Den syn som de ledande skikten i dag har på de ”svaga” i samhället har väsentliga beröringspunkter med Hitlers syn. Han menade att man en viss tid kan trotsa naturens lagar och ta hand om de svaga ”men hämnden kommer förr eller senare” – d.v.s. då de starka blir trötta på det och ”spränger humanitetens löjliga länkar”. I dag är det ekonomins ”lagar” som ”tyvärr” hindrar oss ifrån att upprätthålla välfärdsamhället. Dagens maktelit är vanligtvis inte ute efter att i direkt mening förinta någon utan bara att i den heliga ekonomins namn lämna stora mänskogrupper åt sitt öde. Ofstad förutspår att den form av nazism som han redan på 1970-talet kunde skönja inte kommer att bli likadan som den i Tyskland. ”Den kommer att vara mindre psykologiskt och nationellt bestämd, mera sociologiskt och internationellt präglad, mindre neurotisk, mera ’rationell’ och teknisk.” Här kunde man komma med en lång diskussion om hur det vi i dag kallar globalisering till en stor del är definierad av internationella storföretag, banker och finansinrättningar med tillhörande sociala skikt.

Förblindade av siffrorna

Om man är förbryllad över hur mänskor i maktposition kan bli så till den grad förblindade att de inte alls inser sin hänsynslöshet så kan man kanske reflektera över ett citat ur Albert Speers memoarer. Då han frågar sig vad det var som gjorde honom så blind för brutaliteten i nazistyret säger han att ”detta verkligt besatta stirrande på produktionssiffrorna skymde all mänsklig hänsyn och känslor”. Ofstad har placerat det här citatet i en fotnot. Jag tycker det hade varit värt en längre diskussion. Det groteska handlar inte specifikt om att stirra på produktionssiffror utan om det besatta med att hänvisa till en oberoende legitimation för den hänsynslöshet man ägnar sig åt: ”Det är inte det att vi är hänsynslösa. Det är så här ekonomin fungerar.”

Den klassiska strategin att hitta oberoende skäl för makthegemoni är förstås att hävda att makten är gudomligt instiftad. Senare har också pseudovetenskapliga föreställningar kommit med i bilden. Här har vi bland annat kommunismen (som brukade kalla sig ”vetenskaplig”), eugeniken, vulgärdarwinismen och – i dag – marknadsekonomin. Vulgärdarwinismen var mycket utbredd fram till andra världskriget och innefattade tanken att européerna småningom skulle utrota de ”lägrestående raserna”. I dag har en ny form av vulgärdarwinism etablerat sig; en form som passar som hand i handske med marknadsekonomin och dess konkurrensfixering, nämligen tanken om själviskhet som en grundläggande, evolutionär adaption. Man kan med ”vetenskapens” stöd säga sig själv: ”Jag är inte hänsynslös utan enbart väladapterad. Konkurrens på alla plan är själva grunden för all utveckling.” Det här är ren pseudovetenskap både i biologiska och i ekonomiska termer. Samhället fungerar på alla plan bäst genom samarbete – inte genom konkurrens – och den evolutionsteoretiska betydelsen hos ”själviskhet” har ingenting med det moraliska begreppet att skaffa. Och hade den det, så skulle det biologiska begreppet få vika för det moraliska. För den som inte inser moralens betydelse kunde det här motiveras evolutionärt: Människans hjärna är, så vitt vi vet, det högst utvecklade organet i universum och dess mest välgrundade tankar om moral är mer relevanta än kvarblivna reptilreaktioner – och det är de senare som marknadsfundamentalisterna vädjar till.

Vår nazistiska kultur

Vi återgår till Ofstad. Han tar upp en hel rad av nazistiska drag i vår kultur men jag kan inte diskutera dem alla utan mer eller mindre räknar upp några som jag inte ännu berört.

1. Vi idealiserar framgång och föraktar misslyckanden.

2. Vi tenderar att tycka att allt är berättigat då man försvarar landets intressen. (”Right or wrong, my country.” Här kunde man rada upp en massa citat som låter som direkt hämtade ur Mein Kampf men som i själva verket står att finna i verk av västerländska militärer, politiker och statsvetare.)

3. Vi har en allt större tolerans mot våld – i dag även tortyr – som en metod att lösa problem.

4. Dagens nazism är förtäckt och ”den kommer att göra vad den kan för att förvirra oss med hjälp av demokratisk förklädnad.”

5. Den faktiska makten förskjuts mer och mer till ”icke folkvalda intressegrupper, först och främst ekonomiska, som i sin tur är beroende av internationella förbindelser”.

6. Rasismen breder ut sig.

7. Vi har en emotionsfixering (och, vill jag tillägga, upplevelsefixering) som har många beröringspunkter med nazismens irrationalism. För nazisterna var det en central dogm att det inte finns några sanningar. Det fanns därför ingen poäng med kritiskt reflekterande, tvärtom, var det ”skadligt”. Det gällde bara att känna/erfara – och inordna sig i ”systemet”. Den här idén har vi – särskilt de intellektuella – svalt med hull och hår. Vi ser det t.o.m. som ett uttryck för god moral och frisinne att ”inse” att det inte finns några sanningar. ”Sieg Heil!” Vår kultur präglas av en fientlighet mot tänkande och en besatthet med emotioner och upplevelser. Vi har utvidgat urvalet av ”emotions/upplevelsegeneratorer” en hel del sedan 1930-talet: rockkonserter, turistresor, bergssluttningar med orörd pudersnö, vinsmakarkurser, joggning, kurser i italienska, smarttelefoner, Facebook … Bara låt bli att tänka, det är tråkigt. Håll dig within the matrix. (Här måste jag kanske för säkerhets skull säga att det förstås inte är något problem med att jogga, etc. i sig.)

Vem är svag?

Det finns en tanke hos Ofstad som jag ställer mig kritiskt till. Han menar att det väsentliga draget i de nazistiska tendenserna är att idealisera styrka och förakta svaghet. Men det här är egentligen vad nazister gärna vill tänka om sig själv. Ofstad tycks alltså gå med på tanken att de nazistiska tendenserna verkligen står för ”styrka” och att de grupper av mänskor som de föraktar verkligen är ”svaga”. Här håller jag inte med. Det jag vill säga blir något missvisande därför att jag, utan att närmare kunna diskutera det, tycker att det är problematiskt att alls använda begreppen stark och svag i moraliska sammanhang. Hur som helst, jag tycker inte att mänskor som är ”känsliga och moraliska” och som ”har så mycket själsfinhet att de har hämningar mot att gå över andras lik” är svaga eller att mänskor som struntar i sådant skulle vara starka. Det är snarare tvärtom. Bara för att ge en fingervisning; tänk på en person som hysteriskt tävlar med andra och som hela tiden försöker vara ”bäst”. Inte ger hon väl uttryck för det man med ovan nämnda förbehåll kunde kalla själsstyrka?

De nazistiska tendenserna föds inte ur ”styrka” utan ur rädsla; ur en förvirrad ängslighet som ropar efter ordning och ur en existentiell ångest som man försöker bedöva genom att rikta ångesten utåt. Det betyder bl.a. att man suktar efter att utöva makt och att manipulera andra mänskor. Man försöker skyla över den inre ångesten med den illusoriska känsla av överlägsenhet som makt ger. Den nazistiska idealiseringen av makt är inte bara en ideologi utan utgör den moralpsykologiska kärnan i den nazistiska tendensen. I den här meningen finns det ett samband mellan nazismen och Nietzsches tes om vilja till makt.

Makt betyder makt över andra och inbegriper våld. Det typiska objektet för våldsutövningen är sådana individer och samhällsgrupper som av någon anledning vidrör den inre ångesten. Som statsminister Vanhanen sade: ”Vi talar för mycket om fattigdom.” Hitler sade: ”Samvetet är en judisk uppfinning. Liksom omskärelsen är det en stympning av människosinnet.” En del mänskor försöker ignorera samvetet och det som samvetet får dem att inse. Andra försöker utrota det.

 

Hannes Nykänen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.