Att i praktiken åstadkomma en verklig förändring av medelfinländarnas konsumtion är mycket svårt, skriver Jan Rundt.
I några diskussionsinlägg som jag tidigare utbytte med Ulf Modin i Ny Tid funderade jag på hur svårt det är att skapa en vision för vänstern som både säger något konkret och sanningsenligt om livet i framtiden, men som ändå är lockande. Hur ska man realistiskt beskriva de förändringar som vår västerländska civilisation står inför när vi inte kan fortsätta på den konsumtionsnivå vi har idag, utan att alienera sina åhörare?
Fredrik Sonck skrev på ledarplats i Ny Tid nr 21 om vårt ekologiska fotavtryck. Lite överraskande konstaterade han att vi inte behöver göra särskilt ”radikala uppoffringar” för att reducera vårt fotavtryck till en hållbar nivå. Jag läste också WWF:s Living Planet Report 2012 som Soncks text inspirerades av, för att kolla att de inte hade upptäckt något som omkullkastar alla tidigare larmrapporter, men det hade de verkligen inte. Sedan provade jag bl.a. WWF:s kalkylator för mitt ekologiska fotavtryck och kunde inte uppnå ens nära på de uppmuntrande resultat Sonck skriver om i sin ledare. Jag antar därför att när Sonck skriver att uppoffringarna och ansträngningarna inte blir så stora så använder han en skala som är annorlunda än t.ex. min.
Medelfinländaren måste reducera sitt ekologiska fotavtryck med åtminstone två tredjedelar för att komma ner till en hållbar nivå. Vi kan först räkna bort den gröna folkrörelse som Sonck sätter hopp till, vars medvetna livsstil ju redan drar ner medeltalet i WWF:s fotavtryck, samt de fattiga och låginkomsttagarna som konsumerar väldigt lite p.g.a. ekonomiskt tvång istället för eget val, eftersom även de drar ner medeltalet. Då ser bilden för den vanliga medelklassen – de med valfrihet men bristande motivation – ännu sämre ut. Av deras konsumtion går en del till mat och förnödenheter, även om de förstås kan göra en större grön investering vid butikskassan och börja leva på ekologiskt närproducerat.
Från den konsumtion som inte är direkt livsuppehållande måste den breda medelklassen (för att inte tala om de mer förmögna) skära bort en ännu större del än de två tredjedelarna. Småbarnsfamiljer landet runt måste sluta skjutsa barnen till deras hobbyer och om veckosluten sluta köra av och an till sommarstugan (de måste också stänga av sparvärmen där som vissa har på året runt för att inte hushållsmaskinerna ska ta skada). Matti Meikäläinen ska börja äta vegetariskt närproducerat flera gånger i veckan och hitta pengar vid sidan av de skyhöga låneamorteringarna för att installera berg- eller fjärrvärme. Enligt WWF:s kalkylator för det ekologiska fotavtrycket kan de allihopa glömma sina semesterresor till Thailand. De kan heller inte ständigt uppgradera sin hemelektronik när det kommer ut en ny modell på marknaden.
Visst, för alla oss som inte lever ett sådant liv, utan som redan nu cyklar och tar kollektivt till jobbet, inte har barn att köra omkring till alla hobbyn eller lever mitt inne i stan där allt finns på en spårvagns- eller busshållplats avstånd, semestrar inhemskt och talar i en tre år gammal mobil är det här inga radikala uppoffringar. Men det är ju inte vår åsikt som räknas, när det handlar om att få alla dedär andra mänskorna att ändra sina liv – om vi tänker oss att det ska ske genom eget, frivilligt val. Nästan per automatik.
Om alla västerlänningars belastning i medeltal ska minska med ungefär två tredjedelar innebär det utan tvivel en rejält minskad konsumtion. En konsumtion som inte utan en lång övergångstid, om ens då, kan ersättas med immateriell konsumtion (när kommer t.ex. varje finländsk förälder att börja cykla med sina barn i cykelvagn för att titta på dockteater istället för att köra med dem till köpcentret?). Det här innebär en ordentlig nedskärning av den del av ekonomin som för tillfället skapar en väldigt stor del av de privata arbetsplatserna och finansieringen av den offentliga sektorn. Vad det här gör åt ekonomernas universallösning, d.v.s. tillväxten, kan man bara föreställa sig.
Fråga är hur man får den stora allmänheten – inte de miljömedvetna eldsjälarna som redan nu drar sitt strå till stacken – att välja den här utvecklingen? Och snabbt. För det finns ju en risk att miljöreformerna genomförs med straffskatter eller genom att (mänsko)naturen har sin gång och ekosystemens väggar kommer emot, med följden att priserna på allt vi är vana med inklusive mat skjuter i höjden. Och går det utför planlöst på det viset vet vi vilka som får lida först, också i vårt land. De som redan nu inte har någon marginal.
Jan Rundt
Svar: Jan Rundt har flera goda poänger, men han verkar ha missförstått min ledare på ett par punkter. För det första behövs det ”radikala uppoffringar” för att uppnå ett hållbart fotavtryck – det jag skriver är att medelfinländaren med moderata förändringar kan minska sitt fotavtryck från tre jordklot till två. Och det är naturligtvis fortfarande inte hållbart. Vad beträffar uppvärmning etc. lägger jag ett större ansvar på staten än på Matti Meikäläinen.
I ledaren framhålls också att resonemanget bygger på generaliseringar, vilket alla klimatkalkylatorer för övrigt också gör. Den jag använt återfinns på myfootprint.org och jag har mycket riktigt (och godtyckligt) utgått från en medelfinländare som bor i en storstad och har tillgång till lokaltrafik.
Sedan har Jan Rundt rätt i att dynamiken mellan tillväxt, sysselsättning och konsumtion tål att tänka på och att läget i stort nog är bekymmersamt. Dels för att verkliga attitydskiften är oerhört svåra att åstadkomma, dels för att de sista stegen mot hållbarhet, som jag skriver, verkligen är ”radikala”. Den här gången var syftet med ledaren ändå att vara optimistisk: Vi måste förstås våga se den bistra sanningen men en alltför stark känsla av hopplöshet främjar knappast förändringsbenägenheten hos medelklassen.
Fredrik Sonck
