Visst kan det te sig märkligt, men litteraturen är en bra plats att bekanta sig med det obekanta. Petter Björk har läst två böcker om manodepressivitet.
”Jag sprang så fort jag kunde men förgäves, långsamt höll jag på att förlora förståndet” skriver Kay Redfield Jamison i prologen till En orolig själ. Springandet var konkret, hon sprang runt på parkeringsplatsen utanför universitetssjukhuset i Los Angeles klockan två på natten ”i ett försök att bli av med den obegränsade, obetvingliga maniska energi som hade mig i sitt grepp.” Men hon befann sig inte där som patient. Jamison är inte bara manodepressiv, hon är också psykolog och en av världens främsta auktoriteter på området, verksam som professor i psykiatri vid Johns Hopkins-universitetet.
I En orolig själ skriver Jamison som privatperson. Visst syns forskaren och klinikern, men boken är framför allt hennes personliga berättelse om sitt liv med sjukdomen, de vansinniga manierna och de nattsvarta depressionerna. En stor del av hennes kamp handlar om att kunna acceptera sin sjukdom, och om kampen mot medicinerna. Även om litiumet blir hennes räddning tar det länge för henne att lära sig att leva med bieffekterna. Med ironi och med självdistans skriver hon ”Riktlinjer för hur man lär sig leva med litium” och i punkt fem ger hon rådet att ”[l]e när folk skämtsamt säger att de själva minsann kunde ’behöva litium’.” (”Då man faktiskt tar litium så förlorar skämtet liksom sin slagkraft” konstaterar hon i en föreläsning.)
Bieffekterna till trots vill hon inte vara utan medicinen. Om hon skulle få leva om sitt liv och välja bort sjukdomen så skulle hon inte välja bort den – men bara om det finns medicin. Utan medicinen lurar vansinnet och depressionerna bakom hörnet. ”Och det som jagar en mest: när slår det till igen?”
Som litteratur är En orolig själ kanske inget mästerverk. Trots min allmänt stora tilltro till översättare så tror jag att den här boken förlorat något då den skrivits om på svenska. Varför kan jag bara spekulera i, men det engelska originalet flyter på ett helt annat sätt, och där kommer Jamisons säregna språk och stil mycket tydligare fram. Boken är trots allt, också på svenska, en mycket väl sammanhållen och insiktsfull historia med ett klart syfte: att berätta för omvärlden hur det är att leva med en kronisk psykisk sjukdom (rättare: en biologisk sjukdom som manifesterar sig psykologiskt). Hur ser livsvillkoren ut för den som fått diagnosen bipolär sjukdom? Hur ser den manodepressiva tillvaron ut? Det råder inga tvivel om att det är hårt, men Jamison väljer trots allt att försöka fokusera på det positiva: ”jag är uppriktigt övertygad om att den [sjukdomen] har gjort mina känslor rikare och djupare; jag har upplevt mer och med större intensitet; älskat mer och själv fått mer kärlek; jag har skrattat oftare därför att jag gråtit oftare; lärt mig att uppskatta vårarna mer efter alla hårda vintrar; med döden inpå bara skinnet har jag lärt mig att uppskatta både den och livet mer.”
Del tre i boken heter ”Den medicin som heter kärlek”. Här berättar Jamison om kärlek, vänskap och medmänsklighet, allt sådant som kanske inte kan ersätta dem, men som i längden är starkare än alla mediciner, och väsentligt för alla människors välbefinnande och lycka. För den som är sjuk är stödet från en partner, från familj, från vänner och bekanta oerhört viktigt. Att försöka hemlighålla sin sjukdom är sällan ett alternativ som ens är värt att överväga. Jamison hade sina tvivel kring att ge ut en bok som så öppet berättar om hennes person och om hennes sjukdom, i synnerhet med tanke på karriären, men hon resonerar att hon tröttnat på hyckleriet och förljugenheten och konstaterar således: ”Varför inte säga som det är?”
Jamison är, som tidigare nämnts, expert på depressioner och på manodepressiv sjukdom. Hon har ägnat så gott som hela sitt liv och sin karriär och forskargärning åt dessa människans mörka sidor, samtidigt som hon själv tampats med sjukdomen. Hon har försökt begå självmord (en överdos), varit psykotiskt manisk, trott att hon kunnat flyga bland stjärnorna, krupit fram över golvet, ett rum i taget, orkeslös och djupt deprimerad. Det är en prestation i sig att under sådana villkor ha en så framgångsrik karriär som Jamison haft, och beundransvärt att skriva en bok om sitt liv och sin sjukdom.
Vem ringer man när man inte orkar leva?
Ann Heberlein är känd som teologie doktor, författare, debattör och krönikör. Sedan år 2008 är hon också känd som bipolär. Då gav hon ut den självbiografiska boken Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Liksom Jamison i En orolig själ berättar Heberlein öppet och självutlämnande om sin sjukdom, om sin ångest och om sina självmordsplaner.
Boken slutar så att läsaren kan tro att den är en avskedsskrift, att Heberlein faktiskt gått och tagit livet av sig, men så är inte fallet. Heberlein lever, men kanske kände hon att hon inte orkade leva då hon skrev slutet på boken. Det är ju också det titeln handlar om, och hon går närmare in på det i boken: egentligen längtar hon inte alls efter att dö, men hon har svårt med livet eftersom det är fyllt med smärta och lidande. ”Min ångest är i allra högsta grad verklig. Mina hypomana tillstånd är mycket påtagliga, liksom depressionen när den tar vid.”
Med sin ocensurerade stil lockar Heberlein på ett suggererande sätt läsaren med sig in i sin smärtfyllda värld, i pillrens värld (”Jag är övertygad om att jag levt så här länge tack vare alla piller jag stoppat i mig.”), i ångestens värld, i självmordstankarnas värld, i vansinnets värld. Om man sett eller hört Heberlein i någon intervju eller på teve så framstår skillnaden mellan den samlade, intelligenta och skarpsynta debattören och den ångestfyllda, gråtande, vansinnigt plågade människospillran som massiv. Är det verkligen hon? Ja, det är hon. Ångesten och smärtan syns inte alltid utåt och manodepressivitet är en demokratisk sjukdom: ”I väntrummet på S:t Lars är vi lika.”
Liksom Jamison skriver Heberlin om manins/hypomanins lockelse. Det är skönt att vara manisk, då är världen en underbar plats och själv är man lika underbar. ”Jag var naturligtvis på väg in i hypomani redan då. Om jag hade varit ärlig och känt efter hade jag kanske kunnat hejda det då. Men jag var inte så ärlig. Jag ville inte stoppa. Jag ville inte. Det är så skönt att gå in i det där tillståndet förstår du. Så skönt.” Dessvärre är priset man får betala rätt högt, också för Heberlein. Manodepressiv sjukdom är ett så beskrivande begrepp eftersom det berättar att sjukdomen innefattar både manier och depressioner, som varandras förutsättningar.
Heberlein skriver avskalat, och det känns som om läsaren får följa hennes tankar precis som de går. Referenserna till konst och litteratur skymtar fram här och där (det märks att Heberlein är beläst och bildad) men inte för ofta. Då hon refererar till någon känd tänkare eller till en dikt så är det motiverat. Heberlein tar föga hänsyn till läsaren och stilen är bitvis ganska rå, men just denna råhet får berättelsen att framstå som ytterst ärlig. Hon skriver till exempel att det finns dagar då ångesten och livsledan kan växa sig större än kärleken till barnen. Kanske kan det berätta något om styrkan i sjukdomen.
Heberlein förespråkar inte självmord, och hon tycker inte att det är en bra lösning, även om hon med bitterhet och livsleda beräknande antyder att barnen kanske kunde få mer pengar från bokförsäljningen om hon tar livet av sig. Det handlar helt enkelt om att stå ut, om att överleva, trots att man ständigt bär sin plågoande inom sig. ”Vi som inte riktigt orkar med våra liv. Vi som bär på en grundläggande erfarenhet av nederlag. Vi som bär på den där skammen att inte klara livet. … Vi lever med en dödlig sjukdom. Det är faktiskt så. Det handlar inte om att skärpa sig och ta sig samman.”
Nej, det handlar om att få vård, och vårdarrangemangen får sig också en känga mellan raderna. Heberlein vill inte föra över hela ansvaret på samhället, men hon vill poängtera att de psykiskt sjuka har rätt till samma goda vård som de som drabbats av cancer eller av diabetes. Det handlar om sjukdomar som ska behandlas på lika villkor. Och med tanke på att det fortfarande råder ett visst tabu kring mentalsjukdomar är det modigt då Heberlein öppet och ocensurerat berättar för alla vad som händer inom henne. Det är inte roligt att vara drabbad och man kan inte göra något åt det, men då någon så pass slagfärdig och välformulerad som Heberlein ställer sig upp och säger det i samma andetag som hon säger att hon (och andra i hennes situation) har rätt till god vård så hoppas åtminstone jag att vi kollektivt kan ta ett litet steg i rätt riktning.
Olika frågor, olika svar
De finns skillnader mellan Jamisons och Heberleins berättelser. Någon kanske föredrar Jamison, medan andra känner mer för Heberlein. Heberleins berättelse har betydligt mörkare grundtoner än Jamisons. Det känns som om Jamison levt längre med sin sjukdom, vant sig, accepterat, eller så upplever Heberlein bara sin ångest så mycket starkare. För det är subjektivt. Jamison fokuserar, som jag nämnde, också på det positiva, medan Heberlein detaljerat beskriver hur hon skulle ta livet av sig, om hon skulle göra det. Ibland är hon nära, men någonstans finns ändå alltid tanken om att barnen behöver sin mamma. Jamison har lämnat självmordsplanerna därhän och med en mindre dos litium slipper hon många av de biverkningar hon först hade och verkar, då man lämnar henne i slutet av boken, leva ett ganska gott liv.
Jamison har kanske också haft annorlunda förutsättningar för att lära känna sin sjukdoms väsen. Hon är, som sagt, psykolog och professor i psykiatri, och har ägnat nästan hela sin karriär åt att forska i depressioner och i manodepressiv sjukdom. Givetvis har det här gett henne insikter som hon kanske haft nytta av i sin egen överlevnadskamp, en förståelse för vad som pågår, som kanske inte kan få lidandet att försvinna, men att åtminstone bli uthärdligt. Jamison verkar mer benägen att se sin sjukdom som en kemisk obalans som hon inte rår på, medan Heberlein verkligen lider av sin ångest och letar efter svar på filosofiska frågor i litteraturen och hos kända tänkare. Hon är ju också teolog och med den bakgrunden ser hon kanske med andra ögon på sitt lidande än psykologen Jamison.
Vilka svaren än är så lär vi oss att det finns flera möjliga vägar att gå för att hitta svaren på de frågor som är viktiga för en i livet. Vilket svaret blir, och hur det blir så, är kanske inte lika viktigt som att svaret trots allt fungerar för en själv, att man får sitt svar och sin ro i själen.
Våga lyssna på galenskapen
Varför vill man då läsa de här böckerna? Nischen är onekligen smal, men inte oviktig för det. Böckerna riskerar förstås att hamna bland all den uppmärksamhetssökande självbekännelselitteratur som utkommer nuförtiden. Vi ser många böcker som handlar om författaren, om författarens liv, om författarens synder, om författarens barndom, och så vidare. Och visst är det här självbekännelselitteratur, liksom Britta Berggren-Ericsons Snälla mamma, sluta dricka.
Den observanta noterar också att både Jamison och Heberlein doktorerat och haft, utåt sett, framgångsrika karriärer, och då kan frågan infinna sig: hur illa kan det egentligen vara? Frågan är befogad. Men smärta och lidande är subjektiva upplevelser. Jag utgår ifrån att författarna talar sanning. Jag ser inte varför man skulle vilja berätta om sig själv som Jamison och Heberlein gör om det inte är sant.
Böckerna har måhända ingen relevans för den som inte är intresserad av ett inifrånperspektiv på psykiska sjukdomar. För det är det de handlar om: sjukdom. Inte så mycket om författarna; i den meningen är de inte självbekännelselitteratur, eftersom författarna inte i första hand vill skriva om sig själva utan om sjukdomen – men i sina berättelser utgår de givetvis från sig själva.
För den som själv är drabbad, eller för den som känner någon som är drabbad och som oförstående står vid sidan om och tittar på kan de här böckerna ge värdefulla insikter. Man läser inte de här böckerna i första hand för att man vill läsa god litteratur, man läser dem för att man vill läsa människors egna berättelser om sina manodepressiva liv. I en annan tid eller i en annan kultur kanske de hade censurerats, eller så skulle de sjuka ha förvisats någonstans, blivit utfrysta ur samhället.
Litteraturen är en bra plats för den som vill bekanta sig med det obekanta. Författarna förmedlar med känsla, insikt och erfarenhet sådana upplevelser som kan te sig obegripliga för dem som inte själva sett sjukdomen på nära håll. Och visst kan den te sig märklig, skrämmande och obegriplig – men kanske lite mindre så om man vågar leva sig in i hur det kan vara för den som drabbats. Då märker man också att det är flera röster som talar: den maniska rösten, den depressiva rösten – men så finns också den friska rösten.
Petter Björk
Kay Redfield Jamison: En orolig själ. En berättelse om att vara manodepressiv. Översatt från engelska av Per Rundgren. Natur och Kultur 1997.
Ann Heberlein: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Weyler, 2008.
