En liten bok. En tunn bok. Det står “roman” på omslaget, ämnet är otrohet. Det finns ett jag, en hon och ett du – den före detta älskaren Niklas, och hans barn, hans fru och hans älskarinna. Sen finns två väninnor som är otrogna, och jaget som moraliserar över dessa äktenskapsbrott, men som själv slits isär av den egna åtrån. Det står redan på omslagsfliken hur det slutar; hon tar fram sitt gevär för att hon har fått nog. Det är alltså inte berättelsen som är det väsentliga här, utan det är språket och den yta som sidorna lämnar tom som är det centrala. Frågan är om det räcker.
Åsa Ericsdotter har efter de disparata diktropen i Oskyld för tretton år sedan för varje ny bok skrivit sig närmare en kärnberättelse, en sorts urprosa. I Äktenskapsbrott borrar hon sig ner i ett grektragedi-doftande drama placerad i en vardaglig nutid om envar, där pjäserna rör sig enligt bestämda lagar. Tonen är ibland cynisk: ”Min man skulle aldrig komma om jag andades. Möjligtvis om jag slutade…” Och den är ofta drastisk: ”Hur kunde jag gifta mig med en sådan tråkmåns? Det var väl sexet, föreslår jag, han skrattar som om det var ståuppkomik.”
Det är en träffsäker talspråkighet Ericsdotter använder, det är sparsmakat och ordkargt, ofta bara sju, nio rader per sida:
”Du nämner Mitterand och Per Albin Hansson, jag kontrar med mormoner och folk som spärrar in sina familjemedlemmar i källaren i tio år. Dubbelliv som dubbelliv. Steget är långt från att ligga med två till att lägga barnen i frysfacket, invänder du, jag ler, säker på att du inte kan bevisa det.”
Ericsdotters sju böcker är imponerande olika varandra, tonen och formen strävar alltid åt nya håll, och Äktenskapsbrott strävar mot reducering. Det känns som texten har yxats, täljts och sandpapprats tills bara de nödvändiga orden återstår, och de nödvändiga tomrummen. Då återstår att fylla dem med mening, vilket inte är helt lätt. Den drastiska tonen gör att texten stannar på ytan, och själva tankestoffet är tunt. Där Oskyld, fortfarande hennes starkaste bok, var drabbande och eruptiv, är Äktenskapsbrott återhållen och förseglad.
Åtrå och passion, och resignationen som alltid följer därefter är Åsa Ericsdotters motiv. Som symtom på ett samhälle är det skrämmande. Ett symtom på en resignerad civilisation där bara könets drift kan tränga fram till en verklighet genom det precisionsstrukturerade familjelivet och de brustna passionerna. Det är ett samhälle som bara för med sig ond bråd död, om vi läser
Ericsdotter på läpparna.
K.A.Andreas Holmström
Åsa Ericsdotter: Äktenskapsbrott. Albert Bonniers Förlag, 2012.
