Virginie Despentes nya bok bjuder på lyckat misantropisk noir utan den för genren typiska medeltida kvinnosynen.

Virginie Despentes är författaren bakom romanen Baise-Moi som på 90-talet gav upphov till en smärre skandal på grund av sina extremt grafiska sex- och våldsskildringar. Kritiker beskrev dem som ”det vidrigaste sen Pasolinis Salò”. I sin nya deckare Apokalyps baby skräder författaren inte heller med de fula orden då hon tar med oss på en dystopisk road trip genom den ekonomiska krisens Europa i jakt på den försvunna tonårsflickan Valerie.

Valerie – en till det yttre välartad tös från en fin familj – är alltså försvunnen, och det är upp till huvudpersonen, den något oansenliga privatdetektiven Lucie med tonårsvaktande som specialitet, att söka upp henne och återbörda henne. ”Familjen”, får vi se, är dock verkligen inget attraktivt alternativ för en tonåring med identitets- och alieneringsproblem.

I beskrivningen av fadern, en svidande karikatyr på en halvpopulär författare med patetiskt uppblåst självbild och hans nya fru, ett neurotiskt, fjättrat vrak (för att inte tala om den demoniska farmodern), uppvisar Despentes en imponerande förmåga att, precis som en bra noirförfattare ska göra, skoningslöst flå den hycklande fasaden av samhällets ”civiliserade” medel- och överskikt.

Konstellationen är något klichéartad (den välpolerade småborgaren som i hemlighet gömmer bdsm-piskor i sovrummet kan väl knappast kallas ett originellt koncept längre) men tillräckligt snyggt och bitskt beskriven för att ändå kännas fräsch, och då handlingen framskrider framträder även intressantare och mer originella karaktärsskildringar. Nämnas kan t.ex. Valeries biologiska mor, som bättre framhäver författarens förmåga att skildra moraliska gråskalor på ett sätt som får läsaren att klia sig i huvudet i stället för att känna omedelbar sympati eller antipati.

I sin jakt på Valerie, som spekulerats ha tagit sig till Barcelona, får Lucie hjälp av Hyenan, en lesbisk hit(wo)man med rockstjärnemanér som hotar att ”slita ballarna av dig med tänderna”. Självsäkert framhåller hon att hon med sin råsexighet kan få varenda ”stackars förvirrade heterokossa” i världen att komma rusande ut ur skåpet.

Hyenan utgör ett litet undantag i Despentes annars realistiska karaktärsgalleri, men som en Sherlock Holmes-karaktär med drag av Gunvald Larsson är hon en välfungerande motpol till Lucies blaserade men i jämförelse tafatta Watson. Tillsammans får de upp ett spår som leder dem till Barcelona och handlingens explosiva upplösning med omvägar via så väl queerklubbar som nunnekloster.

Apokalyps Baby är en lyckad modernisering av den hårdkokta deckaren, som lyckats göra sig av med för genren typisk barlast som det evinnerliga hårdkokta mans-
perspektivet med medföljande avsiktlig eller oavsiktlig misogyni, utan att för den skull förlora den cyniska misantropi som kryddar en lyckad noirroman. Upplösningen känns visserligen något krystad i sin apokalyptiska grandiositet, men som en smärre skönhetsfläck på en tight och spännande helhet kan den förlåtas utan större problem. Rekommenderas för dem som njuter av Philip Marlowes sällskap i hängmattan men gärna skulle klara sig utan Raymond Chandlers riddarromantiskt medeltida kvinnosyn.

Otto Ekman

Virginie Despentes: Apokalyps baby. Albert Bonniers förlag. 2012.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.