Ny Tid kontaktades häromveckan av en prenumerant som ville säga upp sin prenumeration på grund av den tidningen blivit en ”killtidning /…/ för testosteron introspektion” skriven ”av killar, om killar”. Då tidskriften ser feminism som en av grunderna för sitt varande träffade detta en öm punkt. Man skall självfallet inte sätta likhetstecken mellan kvinnor och feminism, men någon slags korrelation måste det ju finnas; påståendet innehöll ett korn av sanning. En snabb återblick på förra veckans nummer ger ett nedslående resultat: män dominerar såväl som skribenter, porträtterade och citerade. Hur länge har detta pågått? Det är dags att se sig själv i spegeln, för man lär sig kanske något om omvärlden.
Trots att man kanske inte vill gå in för förenklande tudelningar som ”manligt” och ”kvinnligt”, eller acceptera biologiska regressioner kring ”hormoner” som obestridlig könsmarkör finns det en jämställdhetspoäng att beakta här. En tidning blir inte jämställd av att vara skriven till hälften av män respektive kvinnor; världen är full av feministiska män och antifeministiska kvinnor. Det är heller inte produktivt att tänka sig att artiklar i en tidning nödvändigtvis skulle bli på något visst sätt beroende på skribenternas kön, och att lika barn leka bäst. ”Män” skriver lika lite ”manliga” tidningar som ”kvinnor” ”kvinnliga”; en dylik essentialisering är farlig. Att en text är skriven av någon som identifieras till ett visst kön ger i sig den ingen definitiv profilering. Kön är bara en av de otaliga makthierarkier som skapar vår uppfattning om vardagens verklighet och det skall inte tas ur sin kontext och med våld behandlas separat. Könsessentialism är ett kontraproduktivt utgångsläge för feminismen idag.
Men att förneka könens praktiska inverkan på människors liv just denna dag är att ljuga. Vi kan säga vad vi vill om verkligheten i kön – ifall det är smart att upprätthålla ofta förtryckande kategorier som ”man” och ”kvinna” – men vi måste erkänna att de, liksom ”etnicitet”, ”klass” o.s.v, existerar idag utanför våra egna frihetssträvanden. En upplösning av otrevliga kategorier sker inte genom att förneka deras existens, utan genom att göra de samhälleliga skillnaderna mellan dem så marginella att den praktiska betydelsen försvinner.
I en ideal värld skulle det inte vara något problem om en tidning under en viss tid slumpmässigt skulle ”råka” skrivas av endast så kallade män – eftersom ”man” i denna värld skulle sakna relevans. Vi är inte där ännu, och ordet ”råka” klingar falskt. Att säga att man inte gör (omedvetna) omdömen utgående från kön, att folks kön inte alls spelar någon roll i ens sätt att förhålla sig till dem är både trendigt och eftersträvansvärt. Att tänka sig att man är fri kan föra en långt på vägen mot frihet. Problemet är att många i sin iver att vara progressiva är alltför snabba med att förringa de strukturer som fortfarande bestämmer över våra liv. Risken finns att den som säger ”för mig spelar kön ingen roll och om vi alla struntar i det så går det bort” faller offer för en variant av samma frihetsmyt som den före detta biträdande premiärministern av Storbritannien, John Prescott, som i tiderna yttrade de tragikomiska orden ”vi är alla medelklass nu”. Individuella ambitioner räcker inte för att ändra på strukturella orättvisor. Detta går långt bort om frågor om en numeriskt jämn fördelning av poster, vare sig det gäller skribenterna i Ny Tid eller könsfördelningen bland världens chefer. Att en jämn könsfördelning inte automatiskt garanterar en ens vagt rättvis värld är dock ingen ursäkt för att inte ta detta första steg.
Otso Harju
