Marken rycks under deras fötter

av Johan Augustin

Grävskopan fyller igen det sista hålet på det som en gång var Boeung Kak Lake, en 90 hektar stor sjö i centrala Phnom Penh. Den massiva rostiga pipelinen som går tvärs över den nya öknen mitt i Kambodjas huvudstad, har under fem års tid pumpat vatten från floden vars flöde ledde till sjön. Solens strålar gör hettan outhärdlig, och dammet fastnar på allt som rör sig. Om det inte hade varit för den mur av bebyggelse inklusive premiärministerns hem – som mer liknar ett enormt palats som tornar upp sig runt Boeung Kak Lake – så hade platsen lika gärna kunnat vara Sahara eller någon annan ogästvänlig öken. I ett plåtskjul intill floden som även den håller på att sina, precis nedanför den nya öknen bor Ken Chatha med sin fru och parets fem barn. De flyttade hit från en annan provins 1992. Ken som var med under de röda khmerernas skräckvälde, har det senaste året kämpat mot ett byggföretag som vill jämna hans hus med marken för att kunna bygga nya shoppingcenter och kontorskomplex. Ken berättar att polisen vid flera tillfällen kommit hit och hotat hans familj, vilket gör att han inte vågar lämna sin fru och sina barn ensamma för att gå till jobbet på en återvinningscentral. Detta leder i sin tur till att familjen blir utan pengar. Ken berättar om sin kamp mot myndigheterna:

– Polisen tog hit en grävskopa och började fylla baksidan av huset med sand, men jag sa till dem att jag hellre dör än flyttar på mig!

Ken har blivit erbjuden 4000 dollar av regeringen för att flytta, men han säger att det inte på långa vägar räcker till att köpa mark och bygga nytt, eftersom en kvadratmeter land i denna del av Phnom Penh kostar 3000 dollar.

På pappret har Ken rätt att bo kvar, precis som alla av landets medborgare som har bott på samma plats i fem år har rätt att bo kvar, men detta är en lag som inte följs i verkligheten. Landrätten upprättades i slutet av 1970-talet då de röda khmererna styrde, men under den tiden samt under det efterföljande inbördeskriget var det många dokument som förstördes, så idag saknas det i många fall bevis på vem som äger vad. Nådastöten för den största delen av befolkningen – den som utgörs av fattiga som Ken – kom 2001 när regeringen bestämde att den hade rätt att ta mark för nya utvecklingsprojekt, ofta finansierade av utländska bolag.
I fallet med Boeung Kak Lake är det dock ett lokalt bolag, Shukaku Inc. som har täppt igen sjön och tagit över sammanlagt 133 hektar mark, vilket har påverkat 4225 familjer eller ungefär 20 000 människor. Shukaku Inc. styrs av en politiker från det ledande partiet – CPP (Cambodian People’s Party) och företaget vägrar precis som alla andra företag inblandade i ”landgrabbing” att svara på journalisters frågor.

Landgrabbing är idag ett stort problem i Kambodja, och beskrivs ofta som baksidan av landets växande ekonomi. Utvecklingen går snabbt och det råder samtidigt brist på lag och ordning. Då korruptionen dessutom är så utbredd som den är i Kambodja, drabbas som så ofta är fallet de fattiga. I siffror handlar det om tre tusen människor om året som får se sina hus rivna och sina marker bortryckta.

Protester möter vålD

Nu har emellertid människor börjat tröttna på orättvisorna; en av dem är Tep Vanny, som har tagit plats som en av ledarna inom aktiviströrelsen som nyligen har bildats i Village 22 – på den norra sidan av den tidigare sjön. 32-åringen har inga planer på att ge upp lokalbefolkningens kamp.

– Vi protesterar varje dag när vi tillsammans går till rådhuset och visar de styrande vad vi tycker!

Protesterna ledde till att Tep blev arresterad i november förra året och fick sitta bakom galler i två dagar innan hon släpptes. Flera av hennes vänner sitter dock fortfarande i fängelse, och många har blivit misshandlade av polisen. En av dem är Kung Chantaa.

– Jag blev slagen flera gånger i huvudet så att jag började blöda, och när vi kom fram till fängelset fick jag elstötar. De misshandlade mig under 48 timmar innan de släppte mig, berättar Kung och visar upp en bild på när hon och Tep blev arresterade.

– I det här landet finns det inget som heter mänskliga rättigheter, regeringen och de rika bolagen gör precis vad de känner för!

Tep Vanny insåg att för att kunna protestera så måste befolkningen också ha pengar. Eftersom människorna sällan har möjlighet att arbeta sedan de blivit vräkta, startade hon i början av året en liten syfabrik som nu anställer 30 kvinnor.

– Vi säljer tygstyckena här i
Phnom Penh, och för pengarna som vi tjänar har vi råd att fortsätta protestera, berättar Tep.

Protesterna har hittills lett till att regeringen har lovat att ge tillbaka drygt tolv hektar mark, även om det inte har skett än så länge.

– Var är marken? De lovar saker men vi väntar fortfarande.

Protesterna fortsätter även på andra håll i landet. I Kampong Speu – provinshuvudstaden, som ligger en timmes bilresa väster om Phnom Penh – har ungefär trehundra människor från fem byar på landsbygden samlats utanför provinsrättssalen. Demonstranterna som är på plats för andra dagen i rad vill se en olagligt häktad kvinna frisläppas. Inga åtalspunkter har väckts mot kvinnan som har suttit fängslad sedan den 15 december. Många av byborna har dessutom blivit fråntagna sin mark av ett sockerrörsföretag som har förvandlat värdefull jordbruksmark till sockerrörsplantage, och ingen av de närvarande har fått någon ersättning av företaget. En man som sitter på den dammiga asfalten i skuggan av ett träd, säger att han och alla andra tänker stanna tills den häktade kvinnan är frisläppt. Många inhemska och även utländska nyhetsbyråer som Reuters och AP har varit på plats och rapporterat om händelsen, och därför har inte polisen och militären vågat ta i med hårdhandskarna mot byborna som sitter utanför rättssalen. För att stöda sin protest har demonstranterna satt upp blockader för att hindra personalen i rättssalen att ta sig in.

Tvångsförflyttningar och rivna hus

Att skog- och jordbruksmark ersätts i en alarmerande hög takt blir tydligt när en av de protesterande byborna, Yohn Kin, visar upp sin mark. Marken som ligger en timmes bilresa längs med den dammiga grusvägen utanför provinshuvudstaden, bestod för två år sedan av skog och risfält. Yohn Kin är inte ensam, sammanlagt rör det sig om ungefär tusen familjer i kommunen Om Leang som har blivit av med sina marker. I gengäld har de blivit erbjudna att arbeta för tre dollar om dagen på den nybyggda sockerrörsfabriken. Yohn Kin tar sig in genom betongstolparna med rader av ståltråd som ska skydda de nya sockerrörsfälten mot inkräktare som människor och kor.

– Tidigare kunde vi leva av skogen, vi jagade och kunde sälja några av träden, det kan vi inte längre. Hur ska jag kunna försörja min familj på tre dollar om dagen, hur ska jag ha råd att skicka mina barn till skolan nu? säger Yohn och pekar mot sin fru och fyra unga barn som står på andra sidan stängslet.

Innan ledningen för det thailändska sockerrörsföretaget, som notoriskt vägrar att svara på alla frågor från media började hugga ner skogen och plantera odlingarna tog de kontakt med varje familj.

– De sa till oss att vi var tvungna att flytta, en efter en.

– Alla hade mycket mer jobb innan de kom hit, nu är vi tvungna att slava i fabriken under deras regler, för att kunna överleva.

De vita utmärglade korna som tidigare kunde gå omkring och beta fritt har lett till ännu en konflikt. Eftersom boskapen gärna betar sockerrör, har de nya plantageägarna förbjudit byborna att hålla korna fria. På frågan om Yohn Kin kan tänka sig att göra som många andra bybor och flytta in till Phnom Penh för att leta nya jobb, skakar han på huvudet och svarar:

– Snart river de väl vårt hus också, men vi har ingenstans att ta vägen. Vi föddes här och vi tänker stanna här!

Några som redan har fått se sina bostäder rivna är de 384 familjer som den 3 januari förra året blev vittnen till hur grävmaskiner demolerade deras lägenheter i Borai Keyla, en av stadsdelarna i Phnom Penh. Trots att invånarna hade dokument som sade att de ägde sina bostäder, var de tvungna att flytta till nya lägenhetskomplex som ligger intill den gröna plåtmur som har satts upp på den byggtomt där deras tidigare bostäder låg, och där nya kontorskomplex ska byggas inom kort. Problemet är emellertid att många av familjerna inte får plats i lägenhetskomplexen och får bo längst ner under de stora cementtrappor som leder sex trappor upp i cementklossarna. So Son är en kvinna i 45-årsåldern som visar upp ett foto på sin son, och berättar att han fortfarande sitter fängslad sedan protesterna den 3 januari då polisen brutalt slog tillbaka mot befolkningen.

– Polisen sa att de skulle döda oss om vi fortsatte att protestera, men vi fortsätter ändå, jag vill ha tillbaka min son! berättar So som har svårt att hålla tillbaka tårarna.

Stanken av sopor är slående i Borai Keyla, och odören blandas med röken av plast som eldas i de många eldstäder som brinner i kvällsmörkret. Fyllda soppåsar faller med jämna mellanrum genom luften och slår i marken med dova dunsar.

– Det är svårt för oss att sova när folk slänger sopor från övervåningarna, ibland får vi soporna på oss, fortsätter So.

Hon har protesterat varje dag sedan den 3 januari, vilket har lett till att hon har blivit av med sitt jobb. Kämparglöden håller på att rinna ur henne. De hundra dollar som Sos familj fick i ersättning av regeringen när deras lägenhet förstördes är sedan länge använda, och hade det inte varit för  välgörenhetsorganissationerna som delar ut mat och kläder till familjerna vet hon inte vad hon skulle ha gjort. Innan grävskoporna gjorde sitt jobb blev familjerna dessutom av med de värdesaker som fanns i lägenheterna.

– Polisen snor åt sig grejor så fort de får ett tillfälle – de är de största bovarna av alla!

So Son har dock fått hjälp av Tep Vanny och tillsammans protesterar de varje dag. Tep Vanny har inte bara startat en syfabrik intill Boeung Kak Lake utan fungerar även som ett stöd för framförallt kvinnorna i Phnom Penh som inte kan förlita sig på politikernas tomma ord. När den rödgula brännheta solen åter går upp över Boeung Kak Lake nästa dag kommer So Son till syfabriken tillsammans med tre väninnor som alla bor under cementtrapporna i Borai Keyla. Kvinnorna har bestämt sig för att inte ge upp hoppet.

– Vi tänker protestera med Tep utanför rådhuset tills vi får regeringen att börja lyssna på oss, säger So Son.

Kvinnorna har enorma utmaningar framför sig, och ett problem framstår som det som det i slutändan kan vara för sent att ändra på, menar Tep Vanny.

– Det har blivit mycket varmare här nuförtiden, berättar hon och avslutar:

– För fem år sedan när vi hade vatten i sjön var det kallare – nu har vi fått ett nytt klimat.

Johan Augustin

Fakta

Landlagen

Landlagen som trädde i kraft år 2011 innebär att den kambodjanska regeringen kan arrendera ut land till inhemska – och internationella företag på upp till 99 år. Det största nuvarande kontraktet är med ett företag, Pheapimex, vars ägare är nära vänner till premiärminister Hu Sen som styr CPP (Cambodian People’s Party) – landets ledande regeringsparti. Kontraktet som gäller 300 000 hektar spänner över två provinser, och överstiger med råge det av regeringen satta tak som säger att endast upp till 100 000 hektar får hyras ut vid ett tillfälle. Sedan 1994 har regeringen även lämnat över stora ytor till militären i vad de kallar ”military development zones”, men vägrar säga hur mycket land det rör sig om eller var i landet marken finns. Landuthyrningarna är ofta ett sätt att kringgå skövlingen av landets skogar – som på pappret är skyddade under andra lagar. Regeringen har uppgett att 60 procent av landet ska täckas av skog, men den siffran uppehålls inte eftersom det 2006 endast fanns 59 procent kvar, och Kambodja uppges förlora 0,5 procent av sin skogsareal varje år.

Ekonomin

Trots Kambodjas brist på mänskliga rättigheter försöker premiärminister Hu Sen och CPP måla upp en bild av landet som den mest liberala ekonomin i Sydostasien. Sedan mitten av 1990-talet har ekonomin ökat med i genomsnitt sju procent om året, men den lilla nyrika klicken bor mestadels i Phnom Penh, och fortfarande bor 80 procent av landets cirka 15 miljoner invånare på landsbygden. En av tre kambodjaner lever under fattigdomsgränsen, och en stor andel precis över gränsen. De flesta kambodjaner lever fortfarande av det som deras små jordbruksmarker- och skogar ger dem. Kambodja har nio miljoner hektar produktivt land, vilket är uppskattningsvis halva landsarealen.

Världsbanken har uppmanat regeringen i Kambodja att stödja småskaliga inhemska jordbruk istället för att arrendera ut marken, men detta har regeringen struntat i. Förra årets händelser med det ökande antalet markövertaganden ledde till att Världsbanken ströp sina donationer till Kambodja. Trots det ökar de årliga donationerna till landets regering. Kina har ett bra förhållande med Kambodjas regering och är det land som pumpar in de största summorna, följt av Japan, USA, Australien och Frankrike. Organisationen Global Witness kom år 2007 ut med en rapport som visade att Kambodja styrs av en liten elit som säljer av landets naturtillgångar så som skog, mineraler, olja och gas. Detta har lett till att Kambodjas ekologi på många håll håller på att haverera och människor utan land eller någonstans att ta vägen blir tvungna att ta emot underbetalda jobb i plantagerna eller fabrikerna som hela tiden blir allt fler. Eventuella protester leder till att byarna utsätts för hårdare press och trakasserier och att deras ledare hamnar i fängelse.

Historia

Kambodja var en fransk koloni från slutet av 1800-talet fram till 1953. På 50- och 60-talet var landet fokuserat på att behålla sin neutralitet, men när Viet Cong under Vietnamkriget började upprätta sina trupper i Kambodjas östra provinser fick USA nog och bombade området. Det sägs att mellan 1965 och 1973 fäldes fler bomber över Kambodja än över något annat land genom historien, och en halv miljon människor uppges ha dött i bombningarna. Den vänstergerilla som i april 1975 intog Phnom Penh kallade sig själv ”den revolutionära organisationen” och blev i folkmun kallad ”de röda khmererna”. Deras ledare Pol Pot och det kommunistiska partiet CPK ville att befolkningen skulle arbeta inom jordbruk, vilket gjorde att städerna som tömdes på människor började förfalla. Fattigdom rådde i största delen av landet medan över- och medelklassen torterades och avrättades; upp emot en fjärdedel av landets åtta miljoner människor dog under åren 1975 – 1979. I januari 1979 intog vietnamesiska styrkor landet tillsammans med kambodjaner som ville störta Pol Pot. I samband med detta bildades PRK (People’s Republic Of Kampuchea). Inbördeskrig mellan PRK:s styrkor och Pol Pots styrkor varade till 1991 då fredsavtalet skrevs under i Paris. Fortfarande finns det ett stort antal person- och pansarminor utplacerade i landet som FN och andra organisationer arbetar med att röja. Minorna kräver ungefär 200 människors liv varje år i Kambodja och lemlästar tusentals fler.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.