Under 1990-talet utfördes oerhörda handlingar i forna Jugoslavien. Inget nytt i mänsklighetens historia men sällan har vi varit så medvetna om vad som skett utan att göra speciellt mycket åt det. Rättegången mot krigets mänskliga monster blir därför också rättegångar mot oss själva. Det är lätt att fjärma sig mot namn som Ratko Mladic, Slobodan Miloševic eller Vlastimir Djordjevic eftersom de klingar så fjärran för oss. De är alla varianter av Adolf Hitler, versioner av en ondska som en gång fanns men som nu besegrats. Först när man läser böcker som Dragana Mladenovics Släkten kryper förbrytelserna inpå och blir helt konkreta.
Poeten är född 1977 i Frankenberg och har givit ut sex diktsamlingar. Hennes tidigare diktning har varit mer sökande än föreliggande verk. Vardagen har varit central men också den historiska dimensionen, liksom statsvetenskapliga utsvävningar. Men Dragana Mladenovics främsta ämne är odjuret som vilar inuti människan, besten som kan släppas lös vid exempelvis det bosniska kriget, till vilket Släkten knyter an.
I den första delen av boken möter vi två systrar, Sara och Mila. De för ordet på varannan sida och de händelser som spelas upp filtreras genom de båda berättarjagen. I centrum finns från början Tiodor, en rik bekant som modern i familjen ser som en fin herre men som visar sig vara en samvetslös krigsförbrytare. Monsterskapet belyses skickligt. Innan läsaren får veta at flickorna egentligen är vuxna får Tiodor nyttja en av dem sexuellt. Mötet belyses mycket enkelt och effektfullt: ”tyst kom han in / i mitt rum // han luktade tvål”. Därefter är hon med barn.
Männen i familjen är maktlösa mot förbrytaren. Huset blir i så motto en allegori av samhället. Familjen bjuder in monstret eftersom de tror att det är en fin herre. Därefter bortser de från eller döljer hans handlingar för att slippa konfrontationen både med monstret och med sina egna misstag. Förnekelsen har dock ett pris. Morbror Griska blir tokig och gömmer sig i källaren, pappa Lazar avslöjar att han inte är far till Mila, slutar jobba och ”sedan satte han sig i fåtöljen / slog på teven / och sa eller gjorde / aldrig något mer”. Där sitter han tills ryggen möglar.
I den andra delen sker ett förhör. Någon försöker ta reda på mer om denne Tiodor, men han blir aldrig hel som människa utan byggs samman av en mängd fega eller försiktiga vittnesbörder. I slutet bedöms den utfrågade Zivorad, som har sett Tiodors förbrytelser, vara paranoid.
I den avslutande delen befinner vi oss i nutid hos Jasmina som har flytt kriget till Amsterdam. Hon är förälskad i Dennis och har skaffat sig ett västerländskt liv och försökt glömma. Men till den internationella domstolen i Haag kommer Jasminas moster för att se Tiodor, som dödade hennes man och son, ställas till svars. Tillsammans med den hårda gamla damen återvänder också minnet av hemlandet, vilket gör förhållandet till Dennis och nuet omöjligt. Tiodors handlingar omfattar också Jasmina. Inte heller att ge sig av och glömma tycks vara en möjlighet, enligt Mladenovic.
Av de tre perspektiven är det ändå det sista som ger en öppning. Det är inget ljus som plötsligt uppenbarar sig men en möjlighet. Först när man gjort upp kan man gå vidare. För de gamla människorna återstår bara galenskap, men för den yngre generationen bör ett hopp om att glömma och återuppbygga finnas.
Även om händelserna är vidriga rymmer språket i Släkten ironiska partier, vilket gör bokens innehåll än hemskare. Ironierna blir för karaktärerna överlevnadsstrategier, försök att hålla sig levande. Hålrummen i berättelsen alstrar spänningen och läsaren blir en medskapande. Samtidigt är språket mycket lätt, men oerhört känsligt nedtecknat, inte minst tack vare översättaren Djordje Zarkovic. Släkten kräver en noggrann läsare men med koncentrationen blir namnen på de anklagade krigsförbrytarna i Haag något mer än bara förgången ondska. I boken blir de levande gestalter som tillåtits verka till följd av andra människors passivitet. Edmund Burke skriver att ”Det enda ondskan behöver för att segra är att de goda ingenting gör”. Det är också Släktens sensmoral. Således är det en osedvanligt viktig bok, för oss som stått utanför krig som insikt i ondskans komposition, för dem som varit med i krig som bearbetning av något redan förlorat.
Peter Nyberg
Dragana Mladenovic: Släkten. Rámus, Översättning Djordje Zarkovic
