Skyldig eller sjuk?

av Caterina Stenius
Caterina Stenius

Caterina Stenius

Ja, som ni förstår är det tragedin på Utöya som föranleder rubriksättningen. I skrivande stund har jag precis stängt av TV:n efter att ha följt med minnestillställningen där ute på den vackra ön. Sjuk eller skyldig? Svaret är självklart både ock.

På sina håll har man lett i mjugg åt den psykiatriska vetenskapen, på sina håll har man skrattat riktigt öppet. Skrattet betyder ungefär att psykiatrin inte kan kallas vetenskap om inte de främsta experterna kan enas kring en diagnos. Den behöver inte längre tas på allvar för nu har den visat vad den går för och det är ingenting. Man kan inte ”psykologisera bort” skulden.

Vi vet att psykotiska individer inte är herre i sitt eget hus. De kan vara hur skyldiga som helst till de värsta tänkbara brott, men kan aldrig anses moraliskt skyldiga. Är det alltså rättspsykiatrins uppgift att finna gränsen mellan psykotiska tillstånd – då man inte är tillräknelig – och alla andra psyk-
iska tillstånd, då man är det?

 

Här om veckan hörde jag några korta sketcher som Radioteatteri gav. De handlade om förhållandet mellan lärare, ohanterliga elever och deras respektive föräldrar. De var mycket roliga och mycket grymma. Här var det unga mänskor som agerade ut sitt illamående i skolan. Deras beteende gick ut över andra elever, lärare, personal och fastigheten med inventarier. Komiken låg inte där utan i föräldrarnas sätt att reagera på lärarnas försök att ta upp problemen med dem, typ: ”Nå men inte skulle ju våran Jussi … han som är from som ett lamm … ni skojar … Nå, lite vilda måste ju ungdomar vara, jag va nog inte Guds bästa barn jag heller, he he … ”.  Gränser hade överskridits. Var ungdomarna tillräkneliga? I sketcherna var det solklart att problemen låg i hemmen. Det framgick av föräldrarnas totala förnekande.

 

Suddar psykologin ut skulden? I sketcherna flyttades skulden snarare från barnen till föräldrarna.  Är det den mekanismen som ligger bakom uttrycket ”att psykologisera bort skulden”? Att den som agerar inte behöver bära ansvaret? Om det är så att en stor del av mänsklighetens skuldbörda ligger i relationerna mellan vuxna, i relationerna mellan barn, mellan vuxna och barn – vilket enormt personligt psykiskt arbete krävs då inte av individen för att ens kunna se vad förnekelserna är byggda av, vilka kedjor av försvarsmekanismer som kulminerar i förseelser, brott och krig. Men i den bästa av världar kunde ett psykologiskt genomarbetande av skulden kunna leda till ett genuint ansvarstagande och inte till det som uttrycket låter förstå; att strunta i skulden genom att bortförklara den. Vi lever inte i en sådan värld. Dels därför att alla helt enkelt inte är utrustade med de psykiska förutsättningar som krävs, dels därför att många som kunde förvärva dem inte har den attityd som krävs. Det vet vi och det var därför föräldrarnas reaktioner i sketcherna var så tragikomiskt drabbande. Fast något har också hänt gällande attityder under det senaste seklet: idag vet ”alla” att barnaga och sexuella övergrepp är skadliga för barnens psyke. Alla vet det även om många innerst inne ännu inte förstår det. Det går alltså att bearbeta attityder.

 

Populärkulturen gör det hela tiden. Idag bygger de flesta deckarförfattare in ett psykologiskt drama i orsakssammanhangen bakom morden. Indirekt har vi genom dem tagit till oss ett ”psykologiserande” tänkande som ”förklarar” varför de grymma gärningsmännen blivit så grymma. Deras handlingar blir förklarliga i skenet av en grym uppväxt. Det är nästan axiomatiskt. Och inte utan förankring i verkligheten. Men det som skyms i de här modellerna är att mänskliga liv inte går att dela in i två typer: de som haft en grym uppväxt och de som haft en lycklig. Det finns förvisso särdeles grymma barndomar, men det finns inga lyckliga barndomar. Och då menar jag att vi alla som barn och unga har mött på psykiskt ohanterlig smärta, en som tvingat oss att utveckla våra personliga försvarsmekanismer. Frustrationer är nödvändiga för uppväxten, i vissa fall är de stora, ibland kan man tala om trauman. Sen är det frågan om hur de här erfarenheterna i kombination med omständigheter av de mest mångskiftande slag påverkar oss i livet. Säkert är att vi blir påverkade. Våra försvarsmekanismer lever sedan i oss i form av omedvetna strategier som vi tillgriper i stunder vi upplever som hotfulla. De hjälper oss men stjälper oss också för de är ofta inadekvata i nya lägen och kan leda till handlingar som definitivt borde få vårt samvete att reagera, men vi är oförmögna att höra samvetets röst. Kanske vi inte alltid är fullt tillräkneliga?

 

Innan jag kommer till slutklämmen ska jag kanske för säkerhets poängtera att mitt resonemang nu inte diskuterar förhållandet mellan mekanismerna på individnivå respektive samhällspolitisk nivå som ju i fallet Utöya är akuta. Det finns naturligtvis komplicerade samband men den politiska bearbetningen av skulden måste naturligtvis ske på politikens villkor och där har det norska samhället, så vitt jag kan bedöma, fungerat föredömligt.

När vi diskuterar frågor om förhållandet mellan skuld och sjukdom borde två saker lyftas fram: För det första att mänskan har ansvar för att arbeta med sitt psyke, och därmed sin skuld, precis som hon har ett ansvar för sin fysik och sin begåvning. Idag är det som om terapi skulle vara en lyx för sjuka men konditionssalen rena hygienen. För det andra att det moderna tänkandet definitivt har kört fast i dikotomiernas förlegade och ofruktbara återvändsgränd: sjuk eller frisk, skyldig eller oskyldig, lycklig eller olycklig, istället för det dialektiska, som är öppet för meningsfulla motstridigheter och de mångtydiga perspektiven.  Först då börjar meningen med psykologin att öppna sig och orsaken till att den definitivt kan kallas vetenskap klarna. Trots oenigheten kring diagnosen, kanske rent av på grund av den.

Caterina Stenius

är kulturredaktör

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.