Den amerikanska politikern Todd Akin skapade rubriker genom att tala om ”riktiga våldtäkter”. Människor världen runt har frågat sig hur någon kan vara så världsfrånvänd och många har kraftigt tagit avstånd till Akins tankar.

Både du och jag stöder Akins tankar, vi stöder våldtäkt och vi stöder en kultur som stöder våldtäkt. Vi gör det så länge vi inte högt opponerar oss mot tankegångar som än så länge får florera fritt och som gör att många brottsoffer till och med själva kan betvivla om de utsatts för brott eller om de själva orsakat det.

Förövarnas aktiva gärningar skall ligga i fokus, inte offrens utseende, var de gått, vad de sagt eller inte sagt. Det är bilden av förövaren som måste göras mer mångfacetterad och innefatta våra makar, fäder, bröder, söner och vänner som möjliga förövare, liksom även mödrar, mostrar och väninnor. Tanken om en ond och okänd parkvåldtäktsman, helst också invandrare, gör att man tar avstånd från eller inte ser en stor del av verklighetens sexualbrottslingar. Troligtvis bidrar det till att många brott inte anmäls, då de flesta sexuella brotten görs av purfinska män som offret känner från tidigare. Den projicerade och avlägsna bilden av en mörk främling passar dåligt ihop med många av de verkliga brottslingarna. Få vill tillskriva sig själva och sin absoluta näromgivning den ondska som de lättare tillskriver objektet ”kvinnohatande invandrare”. Ytterligare ett konstruerat maktmedel att använda också i rasistisk retorik.

Det finns en härskande uppfattning om vad en riktig våldtäkt är. Om endast den våldsamma våldtäkten utförd av en främling klassas som en riktig våldtäkt tvingar vi största delen av offren för sexualbrott att betvivla till och med sig själva. Vi förminskar brottsoffer och deras upplevelser på ett förskräckligt sätt.

Vi skapar tidigt omständigheterna för bortförklarandet och betvivlandet av sexuellt våld. Skolbarn får lära sig att bråk och misshandel handlar om ömhetsbetygelser och förtjusning och lär sig att sluta anmäla när det knips och tafsas. Barn får lära sig att det är acceptabelt att stiga över en annan människas kroppsliga integritetsgräns – i förtjusningens namn och för att man inte behövt utveckla andra medel att uttrycka känslor. Barn får lära sig att det är bättre att vara tyst när någon kommenterar ens kropp och handlingar i och med att de flesta tyst accepterar dessa kommentarer. Flickor får kanske höra att de borde fundera över sin kjollängd eller hurdana signaler de skickar ut. Pojkar får i stället lära sig att de själva tydligen inte kan kontrollera hur de påverkas av kjollängder och andra påstådda signaler.

Genom uppfostran lärs man att man skall vara tyst om man känner sig utsatt, för man misstros eller tillskrivs själv skulden för sitt övergrepp. Det förvånar mig därför inte alls steget till våldtäkt är så kort, eller att tröskeln att berätta om sexuellt våld kan vara oöverstiglig.

Vi upprätthåller alla en våldtäktskultur så länge offer för sexuellt våld får skylla sig själva. Så länge vi vägrar inse att det är män som skall läras att inte våldta och inte flickor som skall läras att undvika det allmänna och kontrollera sig själva. Så länge vi genom samhälleliga institutioner signalerar att våldtäkt inte ska straffas hårt. Så länge vi inte tar avstånd från människor, även vänner, som stiger över andras integritet. Så länge sociala strukturer som tyst accepterar övergrepp tillåts. Så länge figurer som Julian Assange får vara missförstådda frihetskämpar som kvinnor anmält för våldtäkt av illvilja och med baktankar. Så länge skam och skuld drabbar offer och inte förövare. Så länge vi vägrar medge att amerikanska struntsenatorers tankar om legitima och icke-legitima våldtäkter de facto delas av oss själva. Så länge upprätthåller vi alla en våldtäktskultur.

Karin Hautamäki

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.