Flygande säsongstart med rockopera

av Carita Nyström

Kan man göra musikal om vad som helst? Föreställningen Next to Normal på Wasa Teater bekräftar att det inte är omöjligt. Den handlar om en bipolär kvinna och de följder sjukdomen har för hennes familj, en familjetragedi helt enkelt. Hellre än musikal vill jag kalla den en rockopera. Brian Yorkeys och Tom Kitts pjäs gjorde succé i New York, först off-Broadway 2008 och ett år senare on-Broadway. Den har fått det prestigefyllda Pulitzerpriset och flera Tony Awards. Rockoperan sätts också upp på Stockholms stadsteater med ingen mindre än Lisa Nilsson i huvudrollen. Den uppsättningen hade premiär dagen före Vasapremiären.

Brian Yorkey har gestaltat det svåra temat bipolaritet i all dess komplexitet. Här utpekas ingen som skyldig. Yorkey tar inte heller ställning för eller emot vårdformerna: psykmediciner eller elchocker. Men han går inte runt de biverkningar som ofta blir följden. Uppsättningen i Vasa är inget mindre än en formidabel succé med träffsäker regi och jämnstarka rollprestationer, både sceniskt och musikaliskt. Ralf Nyqvist firar med sin utmärkta ensemble ännu en gång triumfer. Kitts musik har driv, och växlar mellan pumpande rockös och melodiska slingor. Föreställningens ljussättning är helt i samklang med musiken.

Skådespelargardet i Wasa Teaters Next to Normal imponerar på Ny Tids recensent. Foto: Frank A. Unger

Skådespelargardet i Wasa Teaters Next to Normal imponerar på Ny Tids recensent. Foto: Frank A. Unger

Victoria Brattström har i regin lyckats undvika de för temat närliggande farorna, banalitet och sentimentalitet. Wasa Teaters scenutrymme utnyttjas maximalt, både visuellt och musikaliskt. Vi får simultana scener, där de två generationernas konflikter samkörs. Det ger igen associationer till opera, där kören alltid spelar stor roll. Linda Wallgrens scenografi kombinerar det funktionellt eleganta med vissa reminiscenser av sjukhusmiljö. Mycket välfungerande med två olika scennivåer och ett fint utnyttjande av scenens sidoutrymmen. Wallgren har också gjort dräkterna. Brattströms regi har uppenbart inspirerat alla medverkande till topprestationer.

Ibland är det svårt att skilja åt sång och skådespeleri i bedömningen, men här är de i fullständig samklang. Anna-Maria Hallgarn imponerar som den bipolära Diana i sin berg- och dalbana mellan depression och mani. Talande är den inledande scenen med morgonstressen, där mamman breder lunchsmörgåsar – på golvet. Hennes trauma har utlösts av förlust, hennes son har dött vid späd ålder och hon kan inte frigöra sig från minnet utan lever nästan i symbios med det. Hur desperat hon än försöker simulera familjelycka slår depressionen igenom, och hon åker ut och in på behandlingar.

Sören Lillkung, som det alltid är ett nöje att höra sjunga, spelar pappa Dan, som vill att allt skall bli bra och ängsligt försöker sopa igen spåren av mammans sjukdom. Han blir något av en bromskloss i sin längtan efter normalitet, men det är han som ser till att hustrun får behandling. Spöksonen heter Gabriel som bibelns ärkeängel, och hemsöker mamman som en fantom, ständigt pockande på uppmärksamhet. Markus Lytts övertygar i rollen, både som osynlig och påträngande.

Dottern, i Mikaela Tidermarks utmärkta tolkning, har fått stå i bakgrunden på grund av moderns fixering vid den döde sonen. Hon är osäker och upprorisk, plågas av prestationsångest och rädsla för känsloengagemang. Hon blir trots sin ambivalens ändå kär i popmusikern Henrik, som spelas av Samuel Harjanne.

I dubbelrollen som Dianas läkare, dr Frisk och dr Gallén, är Johan Aspelin auktoritativ. Det är ett klokt grepp att inte måla ut honom som en manipulator.

Sångtexterna är lyriska och innehåller mycket information, men ljudvolymen kunde ibland – åtminstone för mig – förorsaka svårigheter att uppfatta de väsentliga orden. Vissa sånger etsar sig fast, t.ex. mammans sång om sin längtan till bergen, ”där vinden är vass som en kniv”.

Det som slutligen nästintill helar den sjuka familjen är kärleken. Diana besluter sig för att göra något av sitt liv och beger sig av, kanske till bergen hon längtat till. Och dottern vågar ge efter för sina känslor till Henrik. Det är happy end med förbehåll, karakteristisk för pjäsens insisterande på att inget är enkelt och knappast någonting normalt. Premiärpublikens entusiastiska mottagande visar att problematiken, som presenteras i denna ovanliga form, känns igen hos var och en av oss, som är ”next to normal”.

Carita Nyström

Wasa Teater: Next to Normal. Manus: Brian Yorkey och Tom Kitt. Översättning: Fredrik Fischer, Linnea Sjunnesson, Jan Nåls. Regi: Victoria Brattström. Scenografi och dräkter: Linda Wallgren. Kapellmästare: Ralf Nyqvist. I rollerna: Johan Aspelin, Anna-Maria Hallgarn, Samuel Harjanne, Sören Lillkung, Markus Lytts, Mikaela Tidermark.

1 kommentar

Next to Normal – Anna-Maria Hallgarn 16 juni, 2016 - 19:29

[…] […]

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.