I Åbo Stadsteaters uppsättning av Anton Tjechovs Körsbärsträdgården får hela känsloskalan utrymme.
Ny Tids recensent efterlyser ändå mindre skrik.
Blinkande discoljus och hög popmusik är inte riktigt vad jag förknippar med en pjäs från 1900-talets början. Men överraskande är det definitivt. Efter några minuter tröttnar öronen ändå på ljudet och åtminstone jag längtar efter att själva pjäsen ska köra igång.
När den äntligen gör det möts vi av en stiliserad värld där alla verkar gå på tå för att tillfredsställa gårdens ägare Ranevskaja, spelad av Krista Kosonen. Stämningen i rummet är hög, men också hotfull, som om glättigheten är spelad för att dölja de verkliga bekymren. Ranevskajas döttrar; den 17-åriga Anja och adoptivdottern Varja, i kvällens föreställning spelade av Alma Pöysti och Riitta Salminen, är ibland lekfulla och fnissiga samtidigt som de gör sitt bästa för att vara modern till lags. Redan under föreställningens början då köpmannen Lopahin, Jan Korander, erbjuder sig att rädda Ranevskaja från sina skulder genom att köpa Körsbärsträdgården anar man hur det kommer att sluta.
I början är tempot högt och eftersom en stor del av replikerna är strukna eller endast kan läsas på en duk vid sidan av scenen är det lätthänt att en del av handlingen går en förbi. Regissören Andriy Zholdak är känd för att kräva mycket av sina skådespelare, inte minst när det gäller att förmedla känslor. Därför är det lite av en besvikelse att en stor del av skådespelarna ropar ut sina repliker i en jämntjock ström så det låter som om en del av dem håller på att skrika sönder sina röster. Vissa repliker hade blivit tydligare genom mer varierande röststyrka och tempo. Mot slutet av första akten får detaljerna, tystnaden och skådespelarnas kroppsspråk mera utrymme.
I andra akten är det som om luften har gått ur alla karaktärer. De är lugnare och mer melankoliska. De starka känslorna finns också här, men blir tydligare på slutet. I den andra akten känns det som om rollfigurerna kommit in i ett passivt sorgearbete. Gården har förlorat sin prakt, körsbärsträdgården huggs ner. Huset förfaller allt mer. Andra akten känns energilösare än den första, vilket gör att det tar tid att komma in i berättelsen igen. Det är ett slut som inte vill sluta och som egentligen inte gör det heller.
Starkt symbolspråk
Jan Korander, Krista Kosonen och Markus Riuttu i Andriy Zholdak Kirsikkapuisto på Åbo stadsteater. Foto: Robert Seger
Föreställningen är full av symboler och det finns mycket att se på även under de stunder då det endast är en person på scen. Pjäsens scenografi består av ett stort gårdshus med pelare där trädgården kan skymta i bakgrunden. Pelarna begränsar ibland sikten, men skapar samtidigt en känsla av att man tittar in genom fönstret på familjen. Husets sprickor, det fallande murbruket och det läckande taket förstärker känslan av ett avslut. Samtidigt som man ibland, mycket tack vare de varierande ljussättningarna, också kan ana husets och familjens glansdagar. Det märks att det lagts mycket tid på planering av ljussättning och scenografi och det är det värt.
Av skådespelarna gör speciellt Krista Kosonen en balanserad och värdig tolkning av Ranevskaja. Hon lyckas förmedla en stark kvinna, vars förlust av både sitt hem och sin drunknade son är en svår börda att bära. Hon är en kvinna med makt, men även hon har sin svaga punkt, älskaren i Paris. Alma Pöysti är kanske den skådespelare som är mest på scen. Hennes insats varierar, i början känns hon lite ytlig eftersom hon mest skriker sina repliker och nyanserna saknas. Hon växer ändå under pjäsens gång och är som bäst då hon låter kroppen och tystnaden tala. Kvinnorna i pjäsen bär på en stor ilska, medan männen känns mer balanserade och lugna. Av männen sticker speciellt den yngsta och äldsta i gänget fram. Aarre Karén gör en rörande tolkning av den gamle lakejen Firs och Rasmus Af Ursin, som spelar den drunknade sonen, är lagom mystisk i sin enkelhet.
Upplevelsen viktigast
För den som inte känner till pjäsen så väl kan det ibland vara svårt att hänga med i handlingen. Men samtidigt känner säkert de flesta igen sig i känslorna och det viktiga är kanske heller inte att förstå allt, utan att uppleva det. Zholdak ger emotionerna stort utrymme och det är trevligt att se en pjäs där tystnaden och de olika känslorna får tillräckligt med utrymme och där allt inte rusar förbi i snabbt tempo. En del scener känns ändå onödigt långa. Det här gäller speciellt avskedet i andra akten, som drar ut lite väl mycket. Pjäsen känns kortare än sina närmare fem timmar med paus, men den hade gott kunnat kortas av med cirka en halvtimme.
Körsbärsträdgården faller kanske inte alla i smaken och trots att det finns några enstaka komiska inslag är pjäsen mest tragisk. Symbolspråket är starkt, men innehåller ändå flera klichéer. Med tanke på Zholdaks rykte hade man kanske väntat sig lite mer, men samtidigt är Körbärsträdgården en pjäs med många nivåer.
Carmela Johansson
Åbo stadsteater: Kirsikkapuisto. Text: Anton Tjechov. Regi, scenografi- och ljusplanering: Andriy Zholdak. Musik- och ljudplanering: Sergei Patramanskiy. Översättning: Teemu Kaskinen. Scenografi och dräktplanering: Tuomas Lampinen. Ljus- och videoplanering: Ville Seppänen. Ljudplanering: Mika Hiltunen och Iiro Laakso. I rollerna: Krista Kosonen, Alma Pöysti / Elina Hietala, Riitta Salminen, Ari Piispa, Jan Korander / Joachim Thibblin, Jukka Peltola, Bert Karlsson, Minna Hämäläinen / Eila Halonen, Petri Rajala, Mervi Takatalo, Aarre Karén, Markus Riuttu, Otto Kivekäs / Arne Linna / Rasmus Af Ursin.
