Unga Teatern sätter som första teater utanför England upp barnklassikern, och det med bravur.
Det måste vara dryga kvartsseklet sedan jag mötte den engelske björnen Paddington senast, då i bok- och teveform. Barnen i publiken på Dianascenen i Helsingfors har antagligen aldrig mött honom – han är gammal och det har kommit moderna figurer i hans ställe. Men hans funderingar och äventyr är tidlösa och lätta att känna igen sig i, och pjäsen om honom och hans fosterfamilj går hem ypperligt hos iPad-generationen. Några barn under åldersrekommendationen tre år blir rastlösa under timmen som föreställningen pågår, men resten, både barn och vuxna, skrattar och lever med.
Föreställningen bygger på den första av Michael Bonds böcker, A Bear Called Paddington från 1958. Christian Lindroos har dramatiserat och regisserat och låtit händelserna vara kvar i det färggranna 60-talet. Vi har en liten ramberättelse där Bond (Kristian Thulesius) berättar hur det hela började, varefter han tar över som Paddingtons röst och rörelseförmåga. Thulesius gör ett suveränt jobb bakom teddybjörnen – Paddington vaknar verkligen till liv och man tror på att det är han som pratar. Det är passande att Thulesius är svensk – den lite annorlunda accenten fungerar som markör för att Paddington kommer från utlandet, ända från mörkaste Peru.
Berättelsen börjar alltså på tågstationen Paddington i London, där paret Brown (Ylva Edlund, Kari Jagt) ska möta sin dotter Judy (Nina Jääskeläinen) som kommer hem från skolan för sommarlovet. Där ser de sedan en ensam björn med en lapp kring halsen: ”Var så snäll och ta hand om den här björnen. Tack så mycket!” Så kommer det sig att björnen – som får namnet Paddington av uppenbara orsaker – flyttar hem till familjen. En rolig sommar med shoppingturer och dagar på stranden följer, plus så klart en hel del oundvikligt trassel som följer en björn bland människor. Den sura och snåla grannen Herr Curry samt den snälla butiksägaren Herr Gruber (med Frank Skog i båda rollerna) är också viktiga för Paddington. Kärast är ändå Judy, som när sommaren är slut måste åka tillbaka till skolan – men inte utan ett löfte om att Paddington stannar hos Browns och är där när hon kommer hem till jul.
Scenografin är blommigt 60-talistisk och på fondväggen projiceras tecknade interiörer och exteriörer. Också tågen som anländer på stationen är tecknade med färgpenna – det blir en skön bilderboks- och sagokänsla. Det finns en del roliga sång- och dansnummer, och för det mesta är tempot lagom: varken så att det blir långtråkigt eller så att man inte hänger med i svängarna. Humorn är enkel och intuitiv och lockar till många skratt. Speciellt Skogs karaktärer är dråpliga.
Berättelsen saknar inte heller allvarliga saker att fundera över – man kan till exempel tänka på hur Paddington ensam emigrerat från Sydamerika och alltså nu är invandrare, och på grannen som kanske är elak bara för att han är ensam. Ett par moraliska one-liners levereras, men inte på ett störande sätt.
Unga Teatern – som själv börjar vara i medelåldern, skämtar Skog inledningsvis – bjuder på en underhållande, välgjord, visuellt tilltalande teaterföreställning som är njutbart uppfriskande även för de vuxna följeslagarna. Den spelas på Dianascenen till slutet av september och på nästa års sida på Lillklobb i Esbo.
Sonja Mäkelä
Paddington. Text: Michael Bond. Regi, dramatisering: Christian Lindroos. Scenografi, projiceringsbilder, dräkter: Janne Siltavuori. Ljud, ljus, animering: Jukka Hannukainen. Musik: Sofia Finnilä. Dockmakare: Maija Poskiparta. Inlärning av Paddingtons uttryck: Satu Paavola/ Nukketeatterikeskus Poiju. På scen: Kristian Thulesius, Nina Jääskeläinen, Ylva Edlund, Kari Jagt, Frank Skog.
