Michael Rahikainen är konstnär samt konst- och psykoterapeut, som tror på humanism och medmänsklighet. Nu visas hans utställning Svanesång på galleri Jangva.
En höstdag cyklade Mikael Rahikainen längs stranden nedan om Sandudds begravningsplats och såg svanar i vattnet. I hörlurarna strömmade Agnus Dei-satsen ur Cherubinis Requiem i C-moll. Sedan cyklade han förbi ett gammalt, delvis ihåligt pilträd.
– Jag antar att det här var bakgrunden till målningen Svanesång.
I Rahikainens verk finns det en lekfullhet men också ett allvar, bland annat den finska folkmusikens stämning.
– Jag målar mycket skog, och det är ju finskt. Där finns också något av den finska stämningen.
Som finlandssvensk har man lite av det svenska, finska och ryska i sig, tror han.
Musiken är också viktig för målarkonsten. Rahikainen började spela gitarr i tidig ålder.
– Jag spelar mycket själv och påverkas av suggestiv musik.
Förutom av musiken påverkas han av det han läser, både skönlitteratur och psykologi. Han tar ställning då en djup tanke dyker upp och gör konst av det han själv upplever. Han menar att det är något som yngre konstnärer borde tänka på: att skapa det som kommer ur ens egna labyrinter, istället för att hålla på med det som han kallar för ”borgerligt koketterande.”
– Det finns många konstnärer som säger sig vara ”mörka” och som bara talar strunt, de menar att de försöker uppnå något som inte nödvändigtvis kommer ur deras egna huvud.
Ställningstagande
Rahikainen målar både för sig själv och för andra. Konsten är en sorts ställningstagande men han tycker inte om politiska partistämplar.
– Jag antar att många skulle kalla mig för en vänstertyp, men jag tycker inte om de där benämningarna. När jag var yngre var det också så att bara vänstertyper ”fick” vara konstnärer. Vilket var dumt.
Istället för att låsa sig vid någon politisk riktning, talar han om västvärldens korruption och säger sig hysa medlidande för dem som har det sämre ställt.
– Jag försöker skapa en image av förruttnelse. Jag drabbas av ett behov att förverkliga en vision. Och jag tar parti för dem som är svagare.
Rahikainen som också är psykoterapeut har inte svårt att balansera mellan att vara terapeut och konstnär. Men han har ändå en inblick i det riktiga livets helvete, det som socialarbetare och terapeuter bevittnar: familjehelveten, människor från krigszoner och alkoholism.
– Det har gått snett på så många ställen. Mitt måleri är för tillfället lekfullt med dessa andar och demoner. Jag målar mina egna tankar och idéer, inte andras. Men stämningen från andra människors svåra liv rycks ibland med.
Samhälleligt ansvar
Som konstterapeut träffar han andra konstnärer och diskuterar deras konstverk, analyserar vad som finns på pappret och varifrån tankarna som blivit till konst har kommit. Till yngre konstnärer kan han ge följande råd:
– Gör det som rör sig i dina egna tankar. Inte det som andra förväntar sig.
Han föreslår också böcker: Albert Camus Människans revolt, Alice Millers Du ska inte märka och Axel Sandemoses En flykting korsar sitt spår.
Konsten är ett sätt att nå ut till folk, att säga något både för sig själv och andra.
– Konst kan hjälpa att behandla saker som kärlek, sorg och ilska.
Rahikanen tycker att det som händer i samhället just nu är förskräckligt och nämner nedskärningarna i sjukvården och talar om hur illa människor ligger till då de ser fel i varandra.
– Folk skuldlägger folk som är annorlunda.
Ett flertal konstnärer har sagt att de kunnat leva vidare bara genom konsten.
Det som Michael Rahikainen egentligen vill är att nå ut till människor. Han tycker att konstnärer har ett samhälleligt ansvar och hoppas att han själv kan säga något väsentligt.
– Ju djupare jag hittar i mina egna labyrinter desto sannolikare är att jag hittar något allmängiltigt, för vi är ju alla ganska likadana vi människor.
Daniel Lindblom
Michael Rahikainens utställning Svanesång visas på galleri Jangva i Helsingfors mellan den 19.9 och 7.10.
