1,4K

Finlandsbilden i Sverige är i dag paradoxal: Å ena sidan finns Sannfinländarna och rasismen, å andra sidan den öppna inställningen till Europa. Det säger statsvetaren Olof Ruin.

Ett krigsdrabbat olycksbarn som reste sig och blev en djärv världsmedborgare. Så dramatiskt har Finlandsbilden i Sverige förändrats på bara några decennier. Det säger statvetarprofessor Olof Ruin som lämnade Finland på 40-talet och blev professor i statskunskap, opinionsbildare och nära bekant med Olof Palme.

– Visst finns det fortfarande idealiserade bilder av vissa saker, som skolan och försvaret, men Finland är inte längre ett hjälteland. Inte är det heller längre ett osäkert eller olyckligt land i Sveriges ögon.

Två länder, en professor emeritus i statsvetenskap. Olof Ruins blick växlar från det ena landet till det andra, liksom accenten – ”bastardaccenten” – svänger än hit, än dit. Och när han talar om ”vi” är det inte alltid helt klart vilket av länderna han syftar på. När han talar om familjen och sin far, filosofen Hans Ruin, och flytten till Lund efter studenten, då syftar ”vi” på det olyckliga, osäkra landet familjen lämnade på 40-talet. När han talar om sin vänskap med Olof Palme, när han talar som statsvetare, opinionsbildare, intellektuell – då handlar det om Sverige.

Olof Ruin har funderat över hur det hade blivit ifall han hade stannat i Finland.

– Jag kommer från en av dessa lite egendomliga, bättre situerade finlandssvenska släkter med mycket antikviteter, men också med ett radikalt arv. Min far skrev om Arvid Mörne och röstade på John Österholm. Själv är jag väluppfostrad men samtidigt rätt nonchalant. Allt detta kombinerat med en säkert rätt vanlig önskan om att identifiera sig med det land man flyttar till, har väl gjort att jag blivit den jag blivit.

– En, om jag får säga det själv, rätt välartad högersocialdemokrat.

Tid för sympati

Vi sitter i ett rymligt vardagsrum med finländsk konst på väggarna, i ett radhus mitt i den välbärgade Stockholmsorten Stocksund. Filmteamet bakom den aktuella Palme-dokumentären har nyligen varit på besök, berättar han. I veckan ska han gå på två premiärvisningar.

Han funderar lite till, nämner att han tittar på Uutiset varje kväll för att upprätthålla sin finska (och till det dricker han en dry martini).

– Om jag hade stannat i Finland hade jag nog blivit någon form av vänster-sfp:are. En tvåspråkig, trevlig finlandssvensk herre.

Två länder, två radikalt olika erfarenheter av 1900-talet. Olof Ruin räknar med åtminstone fyra distinkta bilder av Finland som har avlöst varandra i Sverige sedan självständigheten. Den första bilden han tecknar är ”Det osäkra landet”.

– Efter självständigheten var det många som frågade sig vart det här nya landet var på väg. Det var plågat av inre spänningar, det var oklart åt vilket håll det skulle orientera sig. Man var rädd för nationalismen och för att spänningarna mellan finskspråkiga och svenskspråkiga skulle bli starkare.

När bilden av det osäkra landet ersätts med bild nummer två – ”Det olyckliga landet” – är vi framme vid 40-talet. Olof Ruin är tolv år gammal och upplever Sverige för första gången som evakuerat krigsbarn, under en termin vid Sigtuna humanistiska läroverk.

– Engagemanget för Finland under den här tiden, vinterkrigstiden, var folkligt och brett. Det gick från höger till vänster. I hela Sverige samlade man in pengar och guldringar, man marscherade och höll tal.

Yuppiens tidevarv

Det var också under Olof Ruins tid vid Sigtuna som hans och Olof Palmes vägar korsades för första gången, som skolkamrater. Och senare skulle de återuppta bekantskapen inom studentpolitiken – Ruin som ordförande för Lunds studentkår, Palme som ordförande för kårernas paraplyorganisation. Innan Olof Ruin valde den akademiska karriären över politiken hann han jobba bland annat med Palmes studiesociala utredning.

Från Lund flyttar Olof Ruin till Stockholm, jobbar som ledarskribent under Herbert Tingsten, och blir slutligen professor i statskunskap vid Stockholms universitet. Han väljer analysen över politiken, men formellt är han alltjämt socialdemokrat. Och samtidigt som Finland upplever en svår efterkrigsperiod glider grannlandet Sverige in i något helt annat.

– Den här åsikten må vara färgad av politiska värderingar, men jag hävdar att perioden mellan 40- och 70-talet var Sveriges andra storhetstid. Exportindustrin hade stora framgångar, arbetsmarknaden var lugn och stabil, sociala reformer avlöste varandra. I det här skedet började Sverige också blicka mer inåt, även om sympatin och intresset för Finland fanns kvar.

Men engagemanget för Finland avtar samtidigt som bilderna av landet ljusnar. Under 80- och 90-talet växer en annan bild fram som står i bjärt kontrast till de föregående: ”Det framgångsrika landet”.

– Den starka finländska ekonomin, konsensusandan i politiken och det rika kulturlivet, allt detta gjorde att Finland framstod som allt mer framgångsrikt, samtidigt som Sveriges självbild som mönsterland började knaka i fogarna.

Dessutom, påpekar Olof Ruin, framstod Finland som framgångsrikt i sin utrikespolitik.

Smälter ihop

Den sista tydliga bilden av Finland i dess västra grannland, präglas av att båda länderna plötsligt börjar se sig som delar av ett allt större sammanhang. När järnridån lyfts är det, sett från det svenska perspektivet, Finland som vågar ta större steg ut i världen. Bild nummer fyra är därför: ”Finland – det djärva landet”.

– Finland markerade snabbt en mycket mer positiv ställning till EU än Sverige. Det kan vara en följd av den nya rörelsefrihet som landet upplevde när man fick möjlighet att staka ut en egen kurs.

Olof Ruin menar att Finlands horisonter vidgas vid denna tidpunkt, medan Sveriges snarare begränsas.

Och efter det här, och ju närmare nuet vi kommer, är det som om bilderna blir mer otydliga, mer paradoxala.

– Det är konstigt, för samtidigt som Finland orienterar sig mer utåt är det som om det också sluter sig allt mer inåt, vad gäller invandringen och synen på det svenska språket. Finland är ett framgångsrikt land som liknar Sverige. I vissa avseenden är det bättre, i andra sämre än Sverige, men ganska lika i sin balans av för- och nackdelar. Om jag måste sätta en beteckning på det skulle det väl bli ”Finland – det jämbördiga landet”

I höst är Olof Ruin även aktuell med essäsamlingen Maktens former, där han bland annat belyser en annan del av relationen Sverige/Finland.

– Det finns fullt av välbildade personer som talar finska i Sverige i dag. Med tanke på Sannfinländarna och finlandssvenskarnas situation i Finland är det en hemskt intressant grupp.

På vägen ut blir jag presenterad för familjen, den som hänger på väggarna. I hörnet hänger porträtt av hans far och farfar.

– Farfar kom från Ryssland och växte upp på ett gods i inre Finland, han pratade fyra språk flytande. Den typen av internationalism fanns inte i Sverige på den tiden, historiskt sett har Finland varit mycket mer internationellt.

text&foto Sara Othman