I Svenska Yles morgonnyheter den 28.8. fick vi höra Finlands ambassadör i Mexiko, Anne Lammila, berätta bl.a. att det i Syd- och Centralamerika finns en marknad som finländska små- och medelstora företag kan ”gå till när det går mycket dåligt i Europa”, att ”nuförtiden finns det knappast några företag som låter personalen ha en två timmars siesta” och att mexikanerna är – hör och häpna – ”lite som vi alla andra”.
Rapporten försäkrar oss om att alla inte mexikaner bär sombrero eller tar livet av varandra i knarkligor då de inte springer undan naturkatastrofer: hälften av landets 112 miljoner invånare är faktiskt köpkraftiga kunder, och alltså därför relevanta. Jag antar att den småfinurliga tonen i inslaget om att locka finländare att investera utomlands skall ge vår inhemska nyhetsrapportering en lämpligt mild pik och få oss att le igenkännande åt våra egna sega stereotypier. Men den som tror att ignoransen och rasismen hos oss gör att det är de stackars utlänningarna som det är synd om misstar sig. Okunskapen och navelskådandet kommer i det långa loppet främst att skada oss själva.
Medierapporteringen i Finland har inte på allvar vaknat till världens kommande mångpolaritet. Världens snabbast växande ekonomier presenteras i inhemsk media fortfarande oftast som antingen eviga ”utvecklingsländer” där primitivism och våld råder, eller alternativt som billiga och därför lockande mål för outsourcing. Insiktsfulla (icke sensationalistiska) och för den heliga konkurrenskraften samt kulturella kompetensen viktiga samhällsnyheter från dessa områden saknas fullständigt, medan vi följer med amerikanska inrikesnyheter och dito populärkulturen tvångsmässigt noggrant.
De stora och snabbt växande konkurrenskraftiga, konsumerande, icke-ursäktande go-get-it-medelklasserna i länder som Mexiko och Indien har utan att vi märkt det har blivit starkare än vi fullt förstår. Rapporteringen här har genom att den koncentrerats på det negativa lullat in oss i tron på att det fortfarande går lämpligt dåligt utanför Väst och att vår ställning som nummer ett är tryggad även i framtiden – och att vi därför har råd att fortsätta vara lika ignoranta som alltid. Att ambassadörer känner sig tvungna att påpeka att även mexikaner gillar hälsoprodukter och att äta ute på snofsiga restauranger (”lite som vi”) säger något om vår självbild.
Visst lider alla omnämnda länder (helt som vi) av extremt stora problem och grova övertramp som på inga villkor får förbises. Men fetischeringen av armod ger en stagnerad bild av världen och finns delvis till för att låta oss sova i ro i vetskapen om att vi fortfarande är relevanta. Världens rika, mäktiga och vackra kommer allt oftare från just Mexiko eller Indien, allt medan den fasanfulla tanken om att vara passé kryper längs våra ryggrader. Att medier inte uppmärksammar den mexikanska, indiska eller någon av världens idiosynkratiska medelklasser vaggar in oss i en falsk, kolonial och kontraproduktiv trygghetskänsla.
För visst är de är precis som vi på ett plan: vi konsumerar alla för mycket. Men all kultur är inte konsumtion. Det är en tröstande fantasi att tänka sig att världen ”västerniseras” genom ekonomisk tillväxt. Men ultrakapitalism och en stark kulturell, även extremt nationalistisk, identitet går mycket väl ihop. Världens medelklasser kommer trots sin gemensamma konsumerism knappast att bli lika varandra. Det är dags att ta skeden i vacker hand och inse att världen rullar på. Vad vi behöver är ett genuint samhälleligt intresse för världen som håller på att byggas upp utanför Väst, i vars periferi Finland befinner sig. Förändringen skulle kunna börja genom nyhetsrapporteringen.
Otso Harju
