Andrej Sjarogradskij anser att Ryssland står vid en historisk vändpunkt, men säger att oppositionen måste kunna enas för att lyckas.
Domen mot Pussy Riot är det senaste uttrycket för de ryska myndigheternas intolerans mot oppositionella röster. Andrej Sjarogradskij som arbetar på Radio Free Europe är en av dem som hållit en kritisk röst vid liv i årtionden.
Radio Free Europe inledde sin verksamhet år 1950. De första radiosändningarna var på tjeckiska men redan följande år pågick verksamheten på fem språk. Till en början var sändningarna koncentrerade till de sovjetiska lydstaterna.
Radio Free Europe och Radio Liberty, som är knuten till Radio Free Europe, spelade en betydande roll som informationskanal i östra Europa. Nuförtiden har radion sitt huvudkontor i Prag och sänder program på 28 olika språk till 21 länder.
Martti Puukko besökte Radio Free Europe och diskuterade med den ryska journalisten Andrej Sjarogradskij som arbetar med radions ryska program. Sharogradskij har arbetat som journalist för kanalen i ungefär tjugo år.
– Vår målgrupp består av utbildade ryska människor som bor i storstäder, den största gruppen utgörs troligtvis av personer i åldersgruppen 35-50. Våra lyssnare byts ut och blir yngre. Förut var det främst äldre som lyssnade. Under sovjettiden blev många vana med att lyssna på Radio Free Europe fast sändningarna stördes. På grund av störningarna var det väldigt svårt att höra kanalen, men många vande sig ändå.
Lyssnar du på Radio Free Europe?
– Naturligtvis. Jag minns att jag lyssnade på kanalen redan med mina föräldrar. På den tiden bodde vi i Leningrad och min far ägde en radio med vilken man kunde lyssna till kortvågssändningar. Vi lyssnade också på Radio Liberty, Voice of America och BBC. Jag minns bra hur sändningarna lät. Hos min morfar i södra Ukraina var det lättare att lyssna till dem trots att de naturligtvis också stördes. Jag minns hur vi med min bror brukade lyssna på radio hos honom. Under sovjettiden blev folk alltså vana med att lyssna på Radio Free Europe. Det fanns en kort tid efter perestrojkan, då Boris Jeltsin var president, då medierna i Ryssland var relativt fria, och många undrade till vad man längre behövde Radio Free Europe och Radio Liberty. Nu har läget återigen skärpts under Putins tid. Vi hade flera stationer som sände våra program i Ryssland, men nu har de lagts ner eftersom skattemyndigheterna påstod att de inte hade licens att sända utländska program. På det sättet förlorade vi många lyssnare. I Moskva finns en radiostation som sänder program på mellanvågsfrekvens, men vårt kontrakt går snart ut och ingen vet om det förnyas. Det kan leda till att vi förlorar många lyssnare i Moskva. Till exempel i bilen är det svårt att lyssna på mellanvågsfrekvensen, och i bilen går det ju utmärkt att lyssna på radio. Många av våra lyssnare lyssnar just nu istället på Echo Moskvys sändningar varav många är väldigt intressanta.
Inga trakasserier
Får ni mycket feeback från Ryssland?
– Jo. Nu när vi övergår till mångmedialitet, förändras situationen. Vi sätter stor vikt på internet. Vi utvecklar också vår videoverksamhet och sänder direkt från olika händelser i Rysslands storstäder. En del av vår publik följer med oss just via internet, och jag tror också att framtidens radioverksamhet finns just på nätet. De flesta människor är inte vana att lyssna på radion via nätet, men om till exempel bilfabrikerna börjar installera nätradioapparater i bilarna, som man kan höra på vilken kanal som helst med, förändras situationen radikalt. Jag ser den framtidsvisionen som väldigt möjlig och till och med logisk. På det sättet vore vi mer jämnställda med till
exempel Echo Moskvy. Vi är också väldigt aktiva på Facebook, där många läser våra artiklar.
Hur förhåller sig den ryska staten till era medarbetare?
– Idag kan man nog öppet säga att man arbetar för Radio Liberty. Men inställningen till oss är inte välvillig. Ibland har vi kallats för ”fiendens röst” men jag kan inte påstå att någon skulle bli fängslad genom att erkänna att de jobbar för oss. Rysslands ledning agerar annorlunda i dag, de försöker skära oss av från vår publik. Det vill säga, vi kan jobba fritt men vad hjälper det om ingen kan lyssna på våra program eller läsa våra artiklar? Jag tror inte att Rysslands ledning direkt vill sätta press på våra medhjälpare, istället hittar de på något som hindrar oss att nå ut till vår publik. Som den där skattefrågan som jag redan tog upp: vi får inte återge utländska program. Det är fråga om licenspolitik. Rysslands ledning tillåter oss inte att sända på FM-bandet.
Total mediekontroll
Hur bedömer du allmänt mediernas situation i Ryssland?
– Det är en mycket svår fråga. Online-medierna är fria, det är sant. Men i vissa fall, när man till exempel kritiserar Putin, dyker det upp stora svårigheter. Så även på nätet måste man vara aktsam med vad man säger eller skriver. Ett annat och betydligt större problem är att fast internet har en relativt bred spridning i Ryssland, så är det inte i en sådan position att det skulle ha någon stor betydelse. Visst försöker ryska regeringen förhindra även den informationsspridning som sker via nätet.
Hurdan är pressens situation i Ryssland?
– Det finns en del bra och fria tidningar, men deras inflytande är väldigt litet och bara en liten del av ryssarna läser dem. Det är allmänt känt att den ryska statens politik sedan 2001 har gått ut på att överta medierna. Detta gäller i framförallt TV:n, som fortfarande är det mest inflytelserika mediet. Möjligen kan situationen förändras nu, men för tio år sedan tog regimen fullständig kontroll över de tre största tv-kanalerna.
Det här är bara min åsikt, men jag tror att många håller med mig. Den ryska ledningen anser att om de har fullständig kontroll över TV:n, kommer de att vinna sitt propagandakrig. Internets inflytande är alltså fortfarande alltför litet, men visst kan det växa. Facebooks och de sociala mediernas inflytande i till exempel demonstrationssammanhang har ökat. Det här är myndigheterna naturligtvis medvetna om, och de vänder säkert sin uppmärksamhet mot internet.
Imperialisten Putin
Tror du att Putinregimen kan hålla under de kommande tolv åren?
– Det vågar jag inte spå i. Jag vet faktiskt inte. Men för ett år sedan skulle jag aldrig ha kunnat förutse att det skulle ordnas så många och stora demonstrationer som det har gjorts. I flera år fanns det inget politiskt liv i Ryssland. Det som återstår att se, nu när vi står vid en vändpunkt, är om arrangörerna för demonstrationerna steg för steg kan utarbeta ett gemensamt program. För just nu finns det ju inget sådant. Eller kommer hela rörelsen att tyna bort? Ännu är det inte säkert vad Putins administration kommer att göra i denna nya situation. En del av fenomenen som dykt upp i samband med Putins administration är oroväckande.
Är dagens Ryssland en nationalistisk och imperialistisk stat? Borde invånarna i de Baltiska länderna vara oroliga för det som händer i Moskva?
– Det är alltid väldigt viktigt att följa med vad som händer i Moskva. Tyvärr finns det imperialistiska tankesättet ännu kvar. Ifall jag förstår Putin rätt, så odlar han just en imperialistisk idé. Så vitt jag förstår, så är hans plan att förena Ryssland, Vitryssland, Ukraina och Kazakh-
stan till en geopolitisk stormakt. Och det är en oroväckande tanke.
Å andra sidan är det bra att komma ihåg att den ryska eliten i sin propaganda talar om utländska fiender, och har exempelvis nämnt de baltiska länderna som hör till
Nato. Fast de inte längre ser Nato som en fiende vill de se alliansen som en fientlig organisation. Det kan man förstås vara orolig över, men samtidigt skickar den ryska eliten sina barn utomlands för att studera och har miljarder dollar på utländska bankkonton. Det är pengar som skulle behövas i Ryssland för att sätta fart på den ryska ekonomin. Därför tror jag inte att den ryska eliten på allvar vill inleda en verklig konflikt med västländerna. Det är orsaken till att vi kanske kan hoppas att Ryssland stegvis utvecklar normala, och jag betonar ordet normala, relationer med andra.
text&foto Martti Puukko
Översättning Daniel Lindblom
