Språkakrobatik och kärlekstrassel i 20-talstappning

av Ny Tid

Svenska Teaterns pjäs en Midsommarnattsdröm är en hysteriskt rolig förväxlingskomedi, så länge man lyckas ta sig förbi den språkliga barriären.

Höstens klassikerpremiär på Svenska Teatern är En midsommarnattsdröm. Det är inte vilken uppsättning som helst – den är regisserad av britten John Wright och hälften av skådespelarna kommer också från Shakespearelandet. Samarbetet med den brittiska gruppen Told by an Idiot innebar att resultatet måste bli tvåspråkigt, och skådespelarna växlar mellan engelska och svenska i en hisnande takt, till och med mitt i en mening. Det är inte bara de finlandssvenska skådespelarna som talar engelska på vers, engelsmännen har även lärt sig en del svenska repliker. Inledningsvis är det här så klart komiskt – det är alltid lustigt när någon som inte behärskar svenska försöker uttala rätt. I längden avtar lustighetsfaktorn och det blir aningen ansträngt, eftersom det ofta är svårt att förstå vad som sägs. Det samma gäller engelskan, vilket delvis beror på att den är från 1500-talet. Det handlar inte om att finländarnas engelska inte skulle vara god, utan om hur lika svenska och engelska faktiskt låter – örat vet inte alltid vilken frekvens det ska ställa in sig på. Språket kommer däremot helt säkert att vara en sak som blir smidigare och mer invant för varje föreställning, för både finländarna och britterna.

Men den första kvarten av föreställningen ger alltså åtminstone för undertecknad upphov till en lätt förvirring, men efter det inser man att det är bäst att i stället för att fokusera på orden, ta till sig ton- och röstlägen och kroppsspråk. Man kan nämligen ypperligt väl följa med händelserna även utan en exakt förståelse av replikerna. Och det är tur, för jag kan inte låta bli att tänka på den äldre teaterpubliken som inte är lika van vid att umgås med engelskan som den lite yngre. Men rådet är alltså att ta dialogen som ett vackert ljudspår och njuta av rullande r och nasala n och inte stressa över det man inte uppfattar.

Bekant komedistuk

Efter den här långa språkliga utläggningsinledningen kan vi komma till saken. Vilket är en underhållande komedi med fina skådespelare, några överraskande sceniska lösningar och stor positiv energi. Regissören Wright har, kanske rätt oväntat, förlagt pjäsen i det glada tjugotalet. Glitter och Charleston – och världskrigsoffer. Älvorna i den förtrollade skogen har blivit – spöken? Ja, stupade soldater. Med vackra, skira, dagssländevingar på sina uniformerade ryggar. De kvinnliga älvorna är krigets goda feer, sjukskötare. Det ser snyggt ut på scen, det funkar, man förstår metaforen.

Förväxlingskomedin är bekant: folk blir kära i fel personer på grund av klantiga misstag med kärleksörten, en man förvandlas till en åsna, kungen och drottningen grälar, och som en pjäs inne i pjäsen har vi hantverkargänget som ska sätta upp sin egen tragikomedi. Själva storyn är alltså den klassiska rakt upp och ner.

Dennis Herdman är älvkungen och Maria Sid den strålande drottningen. Visst är det härligt när hon faller för åsnan i Max Forsmans skepnad. Vilken åsna han är! Frustningar och kroppsspråk är otvetydigt åsneaktiga och definitivt mycket komiska. En annan ypperlig roll är Puck, den apatiska soldaten spelad av Mitja Sirén. Med tobaken i mungipan och uttråkad blick – och med ironiskt övertydliga rimmade repliker – fyller han sin uppgift som generalens/kungens motvilliga springpojke.

Hysteriskt roligt

Den andra akten känns kompaktare och liksom mer färdig än den första, och kulminerar dessutom i den absolut hysteriskt roliga minipjäsen Pyramus och Thisbe, framförd av de klantiga amatörskådisarna (Hellen Willberg, Thomas Backlund, Göran Schauman, Max Forsman, Dudley Rees) med stumfilmsmanér och speedade kalleankaröster. Här gör engelske Dudley Rees pjäsens mest överraskande rollprestation – det är inte bara den klassiska man-utklädd-till-kvinna-komiken, han tar det hela till nya dimensioner. Hans piruetter och miner och hela utstrålning lockar till föreställningens bästa gapskratt. Och Shakespeare själv ska inte heller glömmas. Mellanakterna med Robert Kocks och Joanna Holdens tjabblande manusförfattare är också onekligen lustiga. Cecilia Paul, Henrik Heselius, Patrick Henriksen och Holden som de fyra förälskade ungdomarna gör alla fina tolkningar, med Paul och Holden som de starkaste. Deras uppgörande slagsmål är däremot flera minuter för långt, om än fartfyllt.

Scenografin är fungerande och avskalad – skogen består av smala silverträd, den vita flygeln har många funktioner och själva teatersalongen har också sin roll. Som helhet bjuder En midsommarnattsdröm på en underhållande kväll. Djupsinnigt är det inte – men det behöver det faktiskt inte alltid vara heller. Ibland är det uppiggande med vuxna män som förvandlas till åsnor.

Sonja Mäkelä

Svenska Teatern / Told by an Idiot: En midsommarnattsdröm. Text: William Shakespeare. Regi: John Wright. Biträdande regissör: Paul Hunter. Bearbetning: Victoria Banks, Hanna Åkerfelt. Scenografi: Erik Salvesen. Dräkter: Susanne Manns. Hår- och mask: Pirjo Ristola. Koreografi: Reija Wäre. Ljus: Mia Erlin. Ljud: Hanna Mikander. I rollerna: Mikael Andersson, Thomas Backlund, Max Forsman, Kris Gummerus, Patrick Henriksen, Dennis Herdman, Hernik Heselius, Joanna Holden, Nina Hukkinen, Robert Kock, Kristoffer Möller, Cecilia Paul, Dudley Rees, Cecilia Runolf, Göran Schauman, Maria Sid, Mitja Sirén, Hellen Willberg.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.