2,1K

Unika medeltida slott görs om till tennisbanor och swimmingpooler för att locka fler turister till Albanien. Fattigdomen i landet gör att de flesta har större problem att tänka på, och utländska investeringsbolag välkomnas av den politiska ledningen.

– Vi är Europas sista hemlighet, säger Aldo Bumçi, minister för kultur och turism, när han tar emot mig på sitt kontor i centrala Tirana.

Han uppger att 2,7 miljoner utländska medborgare besöker Albanien varje år. Ungefär lika många som det bor människor i landet, alltså.

Som ett av Europas fattigaste länder är det ingen tvekan om att turismen är viktig för Albanien. Jordbruket är fortsättningsvis den viktigaste sektorn inom ekonomin och sysselsätter drygt halva befolkningen, men turismen står idag för 4,6 procent av ekonomin och 140 000 personer jobbar i branschen.

Bumçi talar varmt och glatt om landets potential, om de ståtliga bergen i norr och olivlundarna i söder. När jag tar upp hållbarhetsaspekten i turismindustrin och risken för att kulturarvet försummas förändras stämningen. Svaren och tonen blir kortare.

– Det finns alltid en risk för exploatering. Men jag försäkrar dig att den frågan har högsta prioritet för oss, säger han och hänvisar till regeringens strategi för utvecklingen av turismsektorn. I den saknas dock allt man skulle kunna vänta sig av något som kallas för en ”strategi”, såsom kostnadskalkyler, tidsramar eller konkreta åtgärder.

Förlorade chanser

I en annan del av staden träffar jag Artan Lame, direktör för Albanian Heritage Center. Från sitt kontor försöker han och ett fåtal andra anställda göra folk medvetna om vad som håller på att hända med landets kulturarv.

Lame säger att det efter kommunismens fall fanns möjligheter att koordinera och planera turismutvecklingen och få till stånd ett starkt skydd av kulturarvet.

– De chanserna försummades av politikerna. Sedan dess har varje regering, till vänster och höger, varit oförmögen att kontrollera utvecklingen. För varje år som går blir möjligheterna mindre.

Albaniens kulturarv består av lämningar från illyrier, greker, romare och från senare perioders bysantiska och ottomanska välden. Genom århundradena har landet varit en kulturell smältdegel, en mötesplats mellan öst och väst.

Detta kulturarv håller nu på att vittra sönder, antingen genom naturligt förfall eller till följd av byggen av olika slag. Som betraktare utifrån bör man akta sig för att döma albanerna. Med fattigdomen i beaktande är det rätt naturligt att invånarna i exempelvis Gjirokastra hellre lägger nya billiga plåttak på sina hus än restaurerar skiffertaken enligt traditionella och dyra hantverksmetoder. Det är trots allt fråga om deras land och inte ett museum.

en Fråga om politik

Men framför allt saknas det politisk vilja för att bevara kulturarvet. Artan Lame går ut ur kontoret och kommer tillbaka med en banderoll.

– Titta här, det här är vad dom tänker göra med slottet, säger han med vrede i rösten.

På banderollen syns slottet i Lezhë i nordvästra Albanien. Det byggdes av illyrierna, och det var här som general Skanderbeg samlade alla de sinsemellan krigande albanska stammarna till ett möte år 1444 och lyckades ena dem i gemensamt motstånd mot ottomanerna. Skanderbeg är idag en nationalhjälte, och i albanernas historieskrivning ses 1444 års möte i Lezhë som det tillfälle då de första fröna till en nationell rörelse såddes.

Bilden på banderollen visar, utöver slottsruinerna, byggplanerna på det badhotell som ett syditalienskt investeringsbolag vill bygga. Innanför murarna har man ritat upp både tennisbana och swimmingpool. Projektet har fått grönt ljus av regeringen, men lades nyligen på is efter den kritik som följt kampanjen från Lame och hans kolleger.

– Slottet i Lezhë betyder mycket för oss albaner. Regeringen säger att hotellet skulle kunna fördubbla turismen i regionen, men det är inte skäl nog för att förstöra slottet, tycker vi.

Artan Lame är glad över att han i alla fall tillfälligt lyckats stoppa projektet, men på det stora hela är det en liten seger. Han tar fram bilder på slotten i Shkodra, Preza, Durrës, Kruja, Elbasan och Bashtova – slott som redan förstörts eller är under hot.

– Regeringen har massor med fina ord att säga om hur vi måste skydda kulturarvet, men det är i slutändan de som ger tillstånd till byggen som det vid slottet Lezhë.

Dyster framtid

Det är snart tre år sedan Artan Lame grundade Albanian Heritage Center. En stor del av arbetet ägnas åt att informera allmänheten.

– Vi behöver ansvarstagande politiker. Men om väljarna inte bryr sig om kulturarvet så kommer inte politikerna heller att göra det.

Allmänhetens ointresse för frågorna syns i budgeten – så gott som alla donationer kommer från utlandet. Totalt jobbar cirka tio personer för organisationen.

– Vi är inte stora, men vi kan föra mycket oväsen, säger Artan Lame och frågar om jag känner till den albanska filmen Tokë e përgjakur.

Det gör jag inte, men bestämmer mig för att kolla upp saken efter intervjun. I filmen, som är gjord 1979 och på engelska har titeln Bloody land, gömmer sig en ensam partisan i en byggnad belägrad av italienska trupper. Partisanen rör sig från fönster till fönster och lyckas på så vis lura italienarna att han inte är ensam. Lame säger att han lärt sig mycket av denna partisan.

Frågar man Artan Lame är framtiden dyster – i filmen blir den albanska partisanen till slut avslöjad och får möta döden. Så illa ska det knappast behöva gå för Lame, men han arbetar i motvind och reformerna sker långsamt. Han tar fram en pamflett som hans organisation gett ut. Den listar femtio kulturarv – allt från broar till hus och slott – som förstörts bara under de senaste åren. I avsaknad av resurser samt bättre kontroll och reglering för nybyggnation kommer listan bara att fortsätta växa.

Axel Kronholm