I Aleksi Bardys film Rouva presidentti sjunger afrikanen Musa Bah Rasta president Tarja Halonens lov: ”Tarja Halonen/ Well done/ Mrs Halonen/ Well done!” Han sjunger om henne som kvinnlig förebild, som en sorts Moder Jord. Under sin tid som president gjorde Halonen flera resor till Afrika där hon bl.a. diskuterade kvinnornas ställning.

I Yle:s produktion Marskalken av Finland sjunger några afrikanska skådespelare Mannerheims lov: ”Gustaf is a war hero/ We are so proud of him!” Tyvärr har de ingen aning om vem denne Gustaf var och inte heller någon aning om vad de gett sig in på.

Sagan som bygger på Mannerheims privatliv berättas av en traditionell kenyansk storyteller för några småbarn i en plåtkåk: ”Livet är som ett berg, det går både uppför och nerför.” Också filmens Mannerheim (Telley Savalas Otieno) är född i en plåtkåk – en helt vanlig grabb. Tidigt blir han föräldralös och uppfostras av sin gudmor, en humoristisk dam som påminner om Mma Ramotswe. Det är hon som i enlighet med en kenyansk sed arrangerar Gustafs äktenskap. Hon för den blyge gossen samman med Anastasia (Beatrice Wangui) som dyker upp i kortkort och gör intryck på honom (annars är filmen mycket kysk). De gifter sig, men tyvärr misslyckas Anastasia med att ge honom en livsduglig son.

”Nu ska jag ut och strida för mitt hemland!” säger Gustaf mitt i alltsammans.

Vilket krig? Vilket hemland? I Mannerheims fall var det knepigt. Först stred han för det land vars officer han var i många år (tänk rysk-japanska kriget), sedan mot det.

Allt detta fick den kenyanske regissören Gilbert K.Lukalia veta först senare, berättar han efter pressvisningen. Till skillnad från honom visste manusförfattaren Emma Taulo och producenten Erkko Lyytinen hur det hela låg till. Ändå förblir ”att strida för sitt hemland” en gåtfull refräng. Man får tolka den som man vill.

Gustafs kärleksliv skildras mera detaljerat, men ibland kan man inte låta bli att tänka på Borat. ”What is your name?” frågar han fröken Linder (Jacky Vike) över ett glas vin. ”Kitty? Beautiful name!” Det blir sällan mera sofistikerat än så.

Lukalia påpekar att han ville göra en universell film. Den handlar inte om hjältedåd utan om att negligera sin familj och överdriva sin yrkesroll. Med en så låg budget kunde man tyvärr inte visa Gustafs yrkesroll annat än genom några klumpiga scener. Däremot ser vi honom bråka med sin fru och uppvakta två andra kvinnor. Borde den kenyanske berättaren ha fokuserat på problemet otrohet i sin sedelärande saga för småbarn?

Orden neokolonialistisk exploatering ligger nära till hands, särskilt med tanke på att huvudrollsinnehavaren nekades finskt visum före premiären. Som skattebetalare vill jag gärna att Yle ska fortsätta att ”krossa myter om Mannerheim”. Varför inte satsa på en samproduktion om Mannerheim med några filmmakare från Ryssland där han är mycket känd och populär?

Filmens skådespelare och miljöer väcker min lust att ta reda på Kenyas egen historia. Filmen är trivial, ofta pinsam, ibland rörande. Varför gjordes den? Borat skulle ha sagt: Cultural Learnings of Kenya for Make Benefit Glorious Nation of Finland.

Zinaida Lindén 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.