Människobilden i Markku Rönkkös roman Metsänpoika är extremt oroväckande, skriver Otso Harju.

Enligt bakpärmen är Markku Rönkkös Metsänpoika en ”kärleksförklaring till den försvinnande naturen” och ”en obduktion av det absurda stadslivet och det plankapitalistiska samhället”. I verkligheten är Rönkkös femte roman en irriterande pessimistisk, buttert konservativ feberdröm som tycks vara ihopkokad i den öldränkta gubbigheten i sydhelsingforsiska kulturkrogar.

Man kunde tänka sig att vi år 2012 har kommit över behovet att skriva hyllande böcker om det enkla livet i skogen, där varje man (med betoning på man) lever i autentisk ensamhet i harmoni med naturen, jagar sin egen föda och ser efter sin självständiga men i slutändan irrelevanta fru som fött honom söner som mannen kan uppfostra till starka och potenta ynglingar. Rönkkö är av annan åsikt.

I Metsänpoika får vi följa med en av dessa ynglingars mycket förutsägbara resa från den av timmermaskiner hotade vildmarken till det framtida Helsingfors. Staden är ingen vacker syn: inklämd mellan invandrarnas öst och mellanchefernas Esbo trängs oändliga arbetarförorter, medan barnprostituerade samlas i centrum. Nästan alla arbetar på pappersfabriken som dominerar horisonten; orsaken till vildmarkernas död. I denna stad är jobbet mördande, hopplösheten stor och utlänningarna många. Till och med på den legendariska restaurangen Sea Horse sitter mörkhyade män vars språk låter som bubblande vatten. Stackars Helsingfors har börjat påminna om stereotypier av städerna ute i den stora världen. Och urhemmet skogen, det enda stället där vi hör hemma, håller på att förstöras.

I Esbo våndas en vacker kvinna vars drömmar om glamoröst kändisskap hindras av hennes impotenta man. Han å sin sida undrar vad som kunde tysta hans existentiella ångest och hans klagande fru. Inte ens alkoholen tycks hjälpa. Desperat stadsmanlighet leder till våld. Ynglingen från skogen står förundrad och rädd för att han redan efter några dagar i staden skall bli lika barbarisk som de andra. Fast mest vill han sätta på den vackra frun, en riktig kvinna. Lyckligtvis luktar den unga pojken man, och som vi alla vet så är det ytterst smickrande för vackra äldre kvinnor ”när en ung man beundrar en vuxen kvinna”. Som Tarzan kommer ynglingen och sveper bort kvinnan, Jane, från det korrumperade stadslivet. Om man inte som läsare vore så osannolikt irriterad skulle man kanske skratta åt det hela.

Beväpnad med det finska språkets hela fantastiska arsenal av ord som beskriver naturen kontrasterar Rönkkö stadens förfall mot vildmarken i norr. Det hela blir dock snabbt oerhört blödigt, sentimentalt ad infinitum. Fast ”sentimentalt” är ett vilseledande ord, eftersom det kan antyda en längtan efter något som varit. Vad karaktärerna i boken längtar efter är inte något som varit, utan en typisk hyperromantiserad polarisering av naturen som det rena ursprunget och den sociala staden som människans förfall.

Människobilden i Rönkkös bok är extremt oroväckande. För det första är den djupt pseudo-biologiskt essentialiserande. Den innehåller mängder av påhittad ursprunglighet. Boken förespråkar ensamhet som något grundläggande, att trägen vinner, familjen som det allenarådande viktiga, stadslivet som fysiologiskt förfall. Den talar för inbyggda könsroller och revirtänkande. För det andra kan Rönkkös huvudpersoner (alla vita finländska män) inte förstå sig på vare sig kvinnorna (som är dumma pappersfigurer i behov av skydd) eller invandrarna (som ofta nämns men som aldrig får komma till tals). Den riktiga mannen kan inte vara glad förrän han vandrar i skogen. Skomakare bliv vid din läst, tycks vara bokens alternativlösa sensmoral.

Finns det någon självironi i denna extremt introverta misantropi? Ifall det gör det, är den mycket väl gömd. För författaren verkar det kännas som om alla främmande människor och kulturer, stadens alla nattliga ljud, staden i sig själv, bara är för mycket att palla för. Det hela känns som bakfull självömkan.

Boken är späckad med övertydliga helsingforsreferenser, som antagligen skall tilltala den som känner till platserna. Främst verkar det som om det hela skulle vara skrivet av och för stamkunderna på omnämnda platser.

 

Otso Harju

Markku Rönkkö: Metsänpoika.
Like, 2012.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.