Det stundande kommunalvalet kunde erbjuda utmärkta möjligheter för politiker och väljare att diskutera kommunreformen. Men så blir det inte, säger kandidater som Ny Tid talat med.
– I kommunalvalskampanjen är det många som fiskar röster genom att skrämma med den Stora farliga kommunreformen på samma sätt de gjort med EU på riksnivå. Om det här leder till att det väljs in personer i kommunerna som främst vill bevara sin egen makt, så blir förändringen av kommunstrukturen verkligt svår. Jag hoppas vi ska få fördomsfria människor i kommunerna som kan mötas utan gammalt groll, säger De Grönas Janina Andersson från Åbo.
Förutom valdebatten anser hon att även själva kommunreformen slagit in på fel linje. Enligt henne var tanken från början att strukturera om stadsregionerna medan diskussionen nu kommit att handla om de små landsbygdskommunerna.
– Osmo Soininvaara (grön) satt med i arbetsgruppen då reformen planerades och då ansåg man inte att de små kommunerna var problemet. Däremot konkurrerar kommunerna i större stadsområden hårt om företag, arbetsplatser och invånare vilket kan få osunda former.
Janina Andersson föreslår att man skulle skapa större kommuner kring städer som till exempel just Åbo, Jyväskylä och Uleåborg. Närdemokratin kunde säkras genom en tvåstegsmodell.
– Den högre nivån skulle ta hand om budgeten och social- och hälsovård, medan den lägre lokala nivån skulle sköta skola, daghem och åldringsvård. De lokala områdena kunde vara mindre än de nuvarande kommunerna, vilket skulle betyda att man lättare kunde engagera invånarna i beslutsfattandet.
Hon gillar inte kriterierna som skissats upp om att en kommun i framtiden måste ha över 20 000 invånare. De viktiga är att man har fungerande kommuner.
– För min del får de små landsbygdskommunerna själva söka sina lösningar. De Gröna förespråkar inga tvångsfusioner, men om en kommun inte fungerar måste något göras.
Vänsterungas ordförande Li Andersson tycker inte heller att man ska stirra sig blind på siffror.
– Det är idiotiskt att man utgår från att skapa ett visst antal kommuner. Man borde finna lösningar från fall till fall. Till exempel är ett område som är lämpligt för att upprätthålla hälsovård eller kollektivtrafik är inte vettigt för närdemokratin. För att säkra den kunde man ha en tvåstegsförvaltning där den högre nivån sköter social- och hälsovården, utbildning och kollektivtrafik medan den lägre nivån kunde motsvara de nuvarande kommunerna till storlek och struktur.
Levande landsbygd
SFP:s Thomas Rosenberg från Lovisa säger att valdebatten präglats av en ”drivvedsatmosfär”.
– Storlovisa skapades 2010 och nu är det många som förbereder sig mentalt på att det tvingas fram fler fusioner i vår region i form av ett Storborgå. Det ständiga snacket om att fortsatta fusioner är oundvikliga har fått en demoraliserande och destruktiv effekt, vilket syns i att det är svårt att få kandidater att ställa upp i kommunalvalet.
Reformen är enligt Rosenberg en ödesfråga för både den levande landsbygden och svenskan i Finland. Han är missnöjd med de grönas brist på engagemang på det här området.
– De Gröna har blivit teknokrater och är föga gröna, åtminstone om man med det menar ett liv i det gröna, alltså utanför tätorterna. Partiet vill bygga tätt och lämnar landsbygden åt sitt öde. Det märker man i planläggningsfrågor också här i Lovisa.
Han säger att andelen svenskspråkiga sysselsatta inom primärnäringarna relativt sett har ökat vilket innebär att en levande landsbygd är viktig även ur svenskspråkig synvnkel.
– Kommunreformen är en del av Samlingspartiets och Socialdemokraternas agenda för att slutligen knäcka Centerpartiet. Det är ett stort problem för deras ”metropolifiering” att de flesta landsbygdskommuner och landskapsförbund är centerdominerade. Men då man tar kål på centerpartiet, tar man kål också på möjligheterna att bo i hela landet vilket påverkar områdena med svensk majoritet. För om svenskan försvinner som förvaltningsspråk i kommunerna, vilket kommer att ske om antalet kommuner radikalt skärs ner, så står vi svenskspråkiga oss ganska slätt.
Rosenberg säger att regeringen ändå blivit tvungen att lyssna på kritiken så långt att tvångssammanslagningar inte ska genomföras. Han förespråkar samarbete över kommungränserna istället för fusioner.
– Det är bekymmersamt för regeringen att det inte finns bevis för att stora enheter är kostnadseffektivare än mindre. Den enskilt största utgiftsposten för kommunerna är specialsjukvården. Så staten borde ta hand om den och kommunerna borde öka sitt samarbete. Sådana planer finns ju i huvudstadsregionen.
Service försvinner
Vänsterförbundets Stefan Håkans från Korsholm säger att större kommuner är inte effektivare än små.
– Forskarna Heikki Loikkanen och Ilkka Susiluoto har sagt att kommuner med mellan 5 000 och 15 000 invånare är effektivast. Ändå försöker regeringen få till stånd kommuner med minst 20 000 invånare. Det här skulle rensa bort så många kommuner att det strider mot grundlagen, som garanterar den kommunala självbestämmanderätten.
Enligt Håkans är diskussionen om ett hållbarhetsunderskott i kommunerna en pseudodiskussion.
– Det är klart att det behövs skatteutjämningar mellan kommunerna, annars får vi en superkapitalism med segregation och förslumning som följd. Med stora enheter blir det inga inbesparingar. Endast om man drar in servicen i randområdena kan man spara pengar.
Håkans ser flera andra motiv bakom kommunreformen än de officiella som handlar om att trygga kommunernas möjligheter att tillhandahålla service till sina invånare.
– Effektiviteten i kommunernas serviceproduktion är inte reformens primära mål utan att man vill privatisera servicen. Kommuner med över 20 000 invånare är otympliga och odemokratiska, men de lockar internationella vårdföretag. Planerna om att slå samman åldringsvården, primärhälsovården och specialsjukvården utgår även de från vårdkoncernernas behov.
Håkans talar för att kommuner vars befolkningsmängd räcker till för att upprätthålla fungerande röntgen och laboratorium på hälsocentralerna får bli självständiga.
– De klarar av att hålla igång skola, daghem, åldringsvård. Sedan kunde en demokratiskt vald mellanstegsförvaltning, som skulle ersätta kommunförbunden, ta hand om specialhälsovården och utbildningen på andra och tredje stadiet.
Håkans säger att kommunminister Henna Virkkunen (Saml) visat grönt ljus för en sådan utveckling i Korsholm och att SDP stöder lösningen med en metropolförvaltning i huvudstadsregionen.
– Det finns alltså även vettiga idéer.
En katastrof
SDP:s Thomas Wallgren från Helsingfors är också inne på en tvåstegslösning, åtminstone för huvudstadsregionen.
– Vi behöver en regionförvaltning som sköter om markplanering, energi, boende och trafik. Som det är nu finns det en osund konkurrens inom huvudstadsregionen där Esbo vill ha goda skattebetalare men flyr sitt ansvar för andra grupper. På en lägre nivå kunde man ha stadsdelsfullmäktigen och även sektorvist deltagande till exempel gällande ungdomsarbete. Kanske kunde liknande lösningar fungera även på andra håll i landet?
Wallgren håller med Håkans om att privatiseringen av kommunala tjänster är en risk men han anser inte att små kommuner skulle vara mer skyddade.
– De små kommunerna har i vissa fall gått i främsta ledet för att privatisera tjänsterna. Privatiseringen är ett hot som urhålkar välfärden då den lockar stora företag som betalar sina vinster till skatteparadis. Jag tror inte att kommunreformen kan göra något åt den här problematiken, istället borde man öka medvetenheten bland människorna om riskerna.
Inte heller i övrigt har han några större förhoppningar på kommunreformen.
– Den är en skrivbordslösning som inte är förankrad i kommunerna. Jag skulle kalla den en politisk katastrof. Regeringen borde inte ha gått ut och sagt att nu ska kommuner slås ihop. Istället borde man diskutera med kommunerna om vilka problem de har och ta fram individuella lösningar. Nu präglas hela reformen av en förmyndarmentalitet och jag kan bara hoppas att den faller.
Oskar Skogberg
