Satu Taskinen. Bild: Teos

En helgmiddag, en oinbjuden gäst och en hund som fikar efter grissteken. Satu Taskinens debutroman påminner om Virginia Woolfs Mrs Dalloway, skriver Anna von Bonsdorff. 

Satu Taskinens debutroman Täydellinen paisti har uppmärksammats många gånger sedan den utkom i fjol. 2011 erhöll Taskinen Helsingin Sanomats debutantpris och i september nominerades hon för det prestigefyllda European Book Prize.

Täydellinen paisti kan i all korthet sammanfattas med orden tragikomisk, raskt tempo och väldigt, väldigt hög igenkänningsfaktor. Här möter läsaren huvudpersonen Taru Korhonen, en finsk kvinna bosatt i Wien där hon funnit österrikaren Franz. Taru har bjudit sin österrikiske sambos släktingar på helgmiddag och vill naturligtvis att allt ska vara snudd på perfekt, som i glassiga inredningsmagasin. Hela romanen utspelar sig under en enda dag, från arla morgonstund då Taru kämpar med att tyda recept och bli klok på hur en traditionell grisstek riktigt ska tillredas, fram till kvällen då gästerna inte bara fått äta sig mätta, utan också munhuggits om samtliga samtalsämnen vid middagsbordet. Låter det bekant? Javisst, det finns onekligen likheter mellan Taskinens Taru och Virginia Woolfs Clarissa Dalloway.

Teaterkänsla

Det är inte bara festfixartematiken som slår fast de två böckernas intertextuella relation. Också berättartekniken i Täydellinen paisti har tydliga likheter med Mrs Dalloway. Taskinen har lyckats komponera ett tättskrivet paket där en stor del av berättandet sker genom inre monolog i Tarus huvud. Där pendlar tankarna från butikslista till städning till duvorna på taket. Det vardagliga fångas just precis som det är, med tankar som flyger hit och dit och ibland avlöser varandra i ultrarapid. Och så blandas det vardagliga med plötsliga djupa infall där tillvarons absurditet och meningslöshet synliggörs.

Största delen av berättelsen utspelas i Tarus och Franz hem, och det finns någonting i romanens iscensättning som påminner om det borgerliga realistiska 1800-talsdramat. Överhuvudtaget gör sig känslan av teater påtaglig på flera plan. Taru är den utomstående iakttagaren som observerar, medan de andra middagsgästerna har var sin roll att spela. Samtidigt får läsaren agera publik i en pjäs där också Taru spelar med. Taskinens person- och relationsbeskrivningar är oerhört träffsäkra och då deltagarna i middagsfarsen äntrar scenen präglas de alla av särskilda karaktärsdrag.

Med vid bordet sitter alltså Franz mor, systern Marie-Luisa och hennes dotter Elisabeth. Frau Mutti är en dam av den gamla sorten, strängt kritisk och svår att charma, som upprepade gånger ställer frågan: ”Hör Finland till EU?”. Marie-Luisa är å sin sida flamsig men totalt undertyckt av modern. Den 15-åriga Elisabeth vill föra in lite allvar i diskussionen genom att dryfta vegetarianism, vilket dock fungerar provocerande i den borgerliga kontexten. Med finns också hunden Maximus som är stor och dreglande och minsann inte bryr sig om vad han lärt sig i hundskolan. Därtill får grannen Frau Berger, en gammal skådespelerska som varken gillar barn eller djur, göra upprepade intrång i berättelsen.

Läsaren blir gäst

Också relationen mellan Taru och Franz är snyggt komponerad och pendlar konstant mellan irritation och värme. Taru refererar till den betydligt äldre Franz som ”österrikaren” i sina tankar, vilket ger skenet av en viss distans dem emellan, samtidigt som förtroligheten ändå finns där i följande sekund. Jag kommer att tänka på Solveig von Schoultz novell Även dina kameler, för det finns en märkbar likhet i hur paret i romanen respektive novellen talar förbi varandra och ser och lägger märke till alldeles olika saker.

Stämningen i Täydellinen paisti är genomgående tragikomisk och Taskinen lyckas fånga upp hårfina nyansväxlingar. Berättelsen tar avstamp i en vanlig situation som vem som helst kan känna igen sig i; viljan att ställa till kalas och göra det rätt. Men ju mer som sker desto tydligare framträder Tarus utanförskap. Hur mycket hon än försöker passa in, förblir hon den konstiga finländaren som är så förtjust i det där oätliga rågbrödet. Taskinen är själv bosatt i Wien sedan flera år tillbaka och beskriver träffsäkert livet i en tyskspråkig kulturell kontext. Taru får ondogöra sig över det i alla situationer rådande hövliga språkbruket som kräver sehr geehrte Damen und Herren-formuleringar.

Romanen är intensiv och ofta är berättandet så levande att det känns som om man själv satt med vid bordet. Man både förstår och ursäktar Taru som ibland finner middagssällskapet så pass påfrestande att hon bara måste resa sig, söka ensamhet i källaren bland konservburkar eller röka en cigarett. För trots att det dukade bordet med tända ljus påminner om de idealiserade bilderna i inredningsmagasinen kan livet ändå framstå som så fullständigt absurt att man måste fråga sig hur man egentligen ska orka vidare med hela kalaset och vad det är för mening med alltihop.

 

Anna von Bonsdorff

Satu Taskinen: Täydellinen paisti. Teos, 2011.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.