Ibland undrar jag hur mycket av vår stress, vår nöd, vår ångest som beror på att vi försöker leva i framtiden. Och uppfattar det som normalt. Nästan allt vi gör är inriktat på framtiden. De beslut vi tar eller tvingas ta handlar om framtiden. Från morgon till kväll och från kväll till morgon handlar det om att kasta sig ut ut i okända vatten. Hoppa! Jag kan inte simma! Du lär dig! Och varje gång man inte lär sig innan det är för sent …? Hur många gånger kan en människa drunkna? Hur många gånger kan tusen människor drunkna? En miljon?

I vårt land är vi extremt fokuserade på den tid som kommer – borde komma – efter den tid vi lever i just nu. Nuet har inte så stor betydelse, det kommer att vara förflutet, oanvändbart och ointressant innan man hinner blinka. Framtiden, den är – eventuellt – oändlig. Där finns det tummelplats för små och stora andar, förutsatt att man beställt plats i förväg. Förutsatt att man varit förutseende. Förutsatt att denna framtid när den väl är här överhuvudtaget påminner om den vi såg för vårt inre öga.

Vi förhåller oss överlägset till siare och orakel och den tilltro de åtnjutit, på vissa håll fortfarande åtnjuter, utan att inse att det idag krävs att du är din egen siare. Tilltron? Ja, om du inte kan fixa den blir det tyvärr värst för dig själv. Sorry!

Vi har lärt oss att se ner på och förakta samhällen där man har valt att leva i nuet. Smitare! Sådana där som inte tar något ansvar. Inte bekymrar sig. Människan bör bekymra sig, det borde vara budord nummer ett. Människa, bekymra dig!

Vi är duktiga på att bekymra oss. Vi har redan kommit så långt att potentiella olyckor refereras med detaljerade beskrivningar av allt det som kunnat hända, om … Verkliga olyckor förses med en extra harang om allt det som dessutom hade kunnat hända, om … Och om denna harang skulle saknas rättar vi själva blixtsnabbt till försummelsen: Ja, och tänk sen vad som skulle ha kunnat hända, om … Och så tänker vi. Och begrundar. Så långt fantasin räcker. För det är ju så det ska vara. Det är ju så det stabila samhället skapas. Samhällen där allt är förutsett, där ingenting kommer som en överraskning, där framtiden är din och min och allas. Eller, som barn ibland uttrycker det: Mamma, sen när jag är stor och du är liten …

 

Vivi-Ann Sjögren
är skådespelare, författare, bekymrad – vad annars?

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.