Det har delvis med vårt lands ekonomiska välfärd att göra, men det torde inte finnas många icke-indoeuropeiska språk med ynka fem miljoner användare som kan upprätthålla en lika rik litteratur som finskan. Trots sin rikedom är den finska litteraturen ändå förhållandevis okänd, globalt sett. På årets nordiskt präglade bokmässa i Göteborg var de finskspråkiga författarna till exempel kraftigt underrepresenterade i förhållande till de danska och norska. Det har naturligtvis med det långa språkliga avståndet att göra, men visar att det är viktigt att vända blicken mot den finska litteraturen då och då. Det är en anledning till att ett temanummer om finsk litteratur kändes angeläget för Ny Tid, vars kulturella huvudfokus annars ligger på den finlandssvenska litteraturen och teatern.
Denna finlandssvenska kultur får i sin tur sina viktigaste influenser från finskt och rikssvenskt håll (om man bortser från den globala angloamerikanska populärkulturen). Bland annat därför recenserar vi finska teaterföreställningar då och då. Den här hösten har vi exempelvis också publicerat en intervju med regissören Susanna Kuparinen och självklart är det omöjligt att inte recensera en ny roman av Sofi Oksanen. Men visst tenderar denna bevakning att blir lite sporadisk. Där återfinns ett annat motiv till detta temanummer. Jag hoppas att det blir uppskattat.
Temanumret består av ett antal axplock. På sidan 5 ger Maria Antas, projektkoordinator vid FILI (Finnish Literature Exchange), en allmän överblick av den samtida finska romankonsten. Hon redogör för tre möjliga stigar genom litteraturen men erkänner i ett mejl att ”biodiversiteten i den finska litteraturen är på regnskogsnivå”. På sidorna 6 och 7 har Janne Wass intervjuat litteraturforskaren Anna Hollsten som rentav frågar sig om det publiceras för mycket litteratur på finska medan Lasse Garoff, som arbetar på Finlands kulturinstitut i Köpenhamn, på sidan 8 beskriver ett sällsynt misslyckat exempel av finländsk dramaexport, då en komedi som var strålande i finsk tappning blev en katastrof i dansk. Den finska humorns position utomlands var också diskussionsämnet för författarna Erlend Loe och Mikael Niemi på bokmässan i Göteborg. På sidan 9 rapporterar Marcus Floman om det seminariet.
Också författarna får komma till tals: På sidan 3 här intill pratar Riikka Pulkkinen om den författarroll som medier och reklammakare gärna vill pådyvla skribenter, medan Sofi Oksanen – i en tidigare recension av Trygve Söderling karaktäriserad som den finska ”litteraturens Angry Bird” – berättar om sitt författarskap och researchen inför den senaste romanen Kun kyyhykset katosivat i en intervju på sidan 10. Jan Liesaho har å sin sida intervjuat den uppskattade essäisten Antti Nylén på sidan 11. På sidan 16 är det dramatikern och regissören Teemu Mäki som berättar om sin nya uppsättning Woyzeckmaterial på teater Viirus.
Inte heller poesin är bortglömd. På sidorna 12-15 presenterar Claes Andersson inte mindre än tolv samtida finska poeter. Andersson har dessutom översatt ett litet stycke av varje poet som smakprov – obligatorisk läsning för alla poesiälskare.
Som grädde på moset recenserar vi också ett antal finska böcker på sidorna 17-20.
Detta temanummer saknar däremot en viktig text. Jarmo Papinniemi, mångårig chefredaktör för den finska litteraturtidskriften Parnasso, hade lovat ställa sina stora kunskaper till Ny Tids förfogande i en artikel. Vi kom överens om de sista detaljerna (längd och omfattning, arvode ville han inte ha) per e-post sent på eftermiddagen den 2 oktober.
Samma kväll dog Jarmo i en sjukdomsattack, 44 år gammal. Det blev aldrig någon artikel. Men detta temanummer tillägnas honom.
Fredrik Sonck
