Till val med närdemokrati och klimateffektivitet

Vänsterförbundets Mia Haglund och De grönas Maria Vuorelma vill se ett grönt och närdemokratiskt Helsingfors. Foto Janne Wass.

Ny Tid träffar två unga kommunalvalskandidater som vurmar för bostadspolitik och trafikplanering.

Både Mia Haglund (Vänsterförbundet) och Maria Vuorelma (De gröna) anländer till Ny Tids redaktion på cykel. Båda är de kommunalvalskandidater för första gången och de ställer också båda upp i Helsingfors. Det finns många fler likheter mellan de två kandidaterna, men deras väg till kommunalvalet är olika.

 

 

– Jag har inte varit med i Vänsterförbundet speciellt länge, men jag har varit aktiv inom studentpolitiken och i olika organisationer. Det började med att jag gärna ville arbeta som kampanjkoordinator, men alla jag uppmanade att ställa upp i valet var tveksamma. Till sist frågade nån varför jag inte ställer upp själv, och jag tänkte att varför inte?

Det säger Mia Haglund som studerat sociologi och nu arbetar med sin gradu, samt deltidsjobbar med utbytesfrågor vid Helsingfors universitet. Maria Vuorelma har studerat miljöekonomi och arbetar i dag som koordinator vid Nordiska ministerrådet och föreläser i nationalekonomi vid Helsingfors universitet.

– Jag fanns med som expert under klimatkonferensen i Köpenhamn … som ju sket sig. Då kände jag en enorm frustration över att bara följa med vid sidan av och inte kunna påverka. Jag tänkte att det får bli ett slut på att bara stå på egna ben, jag ville kunna påverka i ett större sammanhang och gick med i de gröna.

Haglund talar varmt för närdemokratin och tror att den politiska förändringen kommer från det till synes småskaliga. Hon tar som exempel Berghällsrörelsen som har exploderat i popularitet under det gångna året. Själv är hon också aktiv inom Tölös stadsdelsförening. Vuorelma ser hellre till de större övergripande strukturerna och vill bland annat att kommunerna ska arbeta för att uppfylla sina klimatmål till år 2020.

Bättre kollektivtrafik

Ett lika hett tema nu som inför förra kommunalvalet är den pågående kommunreformen. Haglund och Vuorelma ställer sig i princip positiva till mer kommunsamarbete, och Vuorelma poängterar att till exempel Hangö har lidit av att de inte gick med i Raseborg.

– Polisstationen bevarades inte trots att kommunen förblev självständig, så nu måste man åka till Ekenäs för att till exempel lösa ut ett pass. I dag är det bara en polisbil som patrullerar i Hangö. Arbetslösheten i kommunen är stor och många pendlar för att arbeta utanför orten, så där går Hangö också miste om skattepengar som de skulle få ta del av om de var en del av Raseborg.

Ett tätare samarbete mellan huvudstadsregionens kommuner ser de som nödvändigt.

– Men då menar jag inte en megalomanisk storstad med centraliserat styre, utan jag tror på en stark närdemokrati, säger Haglund.

Vuorelma föreslår beslutsfattande i två nivåer. På den första nivån skulle man besluta om de stora planeringsfrågorna och den andra nivån skulle befatta sig med mer lokala ärenden. Trafikplaneringen är något som ligger nära hennes hjärta.

– Inom Helsingfors fungerar kollektivtrafiken bra, men redan då man kommer till Esbo blir det mer slingrigt. Och på andra sidan staden slutar lokaltrafiken som i en vägg vid Sibbo! En annan fråga som jag tänker driva då jag blir invald är att bussarna ska gå senare om nätterna, vilket är viktigt för folk som skiftesarbetar, till exempel. Det skulle också minska stöket i bussarna och vid hållplatserna. Det är klart att det blir oroligt då alla kroggäster ska hem med samma buss, eftersom det är den sista.

Inga privatiseringar

Mia Haglund fortsätter på temat om närdemokrati och närservice.

– Alla de europeiska städer jag har trivts bäst i är sådana som haft en levande stadsdelskultur. Undersökningar visar att en folkmängd på mellan 20 000 och 50 000 är passlig för en administrativ enhet.

Hon lyfter fram skolreformen i Helsingfors som ett exempel på ett fall där beslutsfattarna inte brytt sig om att lyssna på invånarnas åsikter, trots att det enkelt skulle ha gått att få en bild av läget till exempel med hjälp av en webbenkät. Här ser Haglund och Vuorelma att stadsdelsföreningarna har en viktig funktion att fylla – det gäller att se till att det finns en aktiv kommunikationskanal mellan gräsrotsnivån och beslutsfattarna.

När det gäller hur servicen ska ordnas i kommunerna är Haglund obeveklig på en punkt:

– Vänsterförbundet motsätter sig privatiseringar av servicen. Det är inte kommunernas uppgift att rikta verksamheten till privata företag, som inte sällan utför arbetet utomlands och som dessutom ofta stöds ekonomiskt av kommunen. Det måste vara kommunens uppgift att se till att invånarna får den bästa möjliga servicen. I längden blir det mycket dyrare att betala följderna för dålig service än att satsa på bra service från början. Vi hade råd med kommunal välfärd på 80-talet, och samhället är i dag betydligt effektivare, så jag kan inte förstå varför vi inte skulle ha råd med det i dag.

Centralt kan vara bra

Vuorelma håller med om att preventiv vård är den bästa vården, men förhåller sig inte lika absolut till utlokaliseringar.

– Det finns skräckexempel på hur illa det kan gå då man privatiserar, men i de flesta fallen handlar det om att det har brustit i planering och kontroll. Om det går att upprätthålla kvaliteten på servicen och göra den mer effektiv genom att privatisera, så ser jag inget hinder för det. Men man måste vara noggrann och försiktig.

Vidare återknyter hon till diskussionen om centralisering mot närservice, och menar att de båda inte nödvändigtvis måste utesluta varandra. Om man av kostnadsskäl drar in en hälsostation, kan till exempel en hälsobuss ersätta behovet.

– Och det kan till och med betyda att servicen kommer ännu närmare än förut.

Haglund håller med om att en hälsobuss kan vara behändig då det gäller vaccin och receptförnyelser, men kontrar med att tröskeln är hög för att uppsöka en sådan då det gäller till exempel intima besvär eller mental hälsa. Enligt Vuorelma är det i de fallen viktigt att det finns kunnig personal på plats som kan skicka patienten vidare till rätt specialvård.

Mer vindkraft

I övrigt är de centrala frågorna i valet för Maria Vuorelmas del den tidigare nämnda trafikplaneringen, bland annat utbyggnad av Helsingfors cykelleder, samt energipolitiken.

– Helsingfors måste ta sitt ansvar och minska koldioxidutsläppen, inte bara med 20 utan till och med 30 procent till och med år 2020. Vi har redan minskat dem med 15 procent så att bara tala om 5 procent till på åtta år är löjligt. Arbetet slutar ju inte där, utan 2050 ska utsläppen ha minskats med 95 procent (jämfört med 1990 års nivå, red.anm). Dessutom borde staden ta i bruk vindkraftsenergi. Jag förstår inte varför här skulle blåsa mindre än på andra kustorter. Det finns stora industriområden där man kunde bygga vindkraftverk, så nimby-effekten borde inte vara ett problem i Helsingfors.

Mia Haglund ser bostadsbristen som Helsingfors överlägset största problem just nu.

– Läget på bostadsmarknaden i Helsingfors är alldeles galet. Priserna är för höga, det finns inte tillräckligt med bostäder och utbudet möter inte efterfrågan. Då man bygger tas det inte i beaktande att det finns många studerande i staden och att en stor del av invånarna bor ensamma. De flesta nya bostäder är 75 kvadratmeter stora. Som första åtgärd borde man ta i bruk redan existerande byggnader. Det finns massor av tomma kontors- och industrikomplex som kunde byggas om till bostäder. Just nu är det inte möjligt att tvinga privata aktörer att hyra ut sina lägenheter, men det borde stiftas en lag som skulle höja skatten på bostäder som står tomma. Och så måste det förstås byggas nytt.

Janne Wass

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *