Tintin

I den aktuella debatten om Tintin på Kulturhuset är det inte Behrang Miris beslut att flytta Tintinalbumen några meter som är det mest problematiska. Det är hans retorik, och den revisionistiska trend den är ett symptom på.

• För det första vill han ”se över all litteratur. Också vuxenlitteratur”.

• För det andra vill han ta bort alla Tintinalbum, inte bara det fåtal som är uppenbart problematiska.

• För det tredje är han inte påläst då han talar om flygande mattor som ett tecken på problematisk orientalism. Orientalism förkommer visserligen, men inte flygande mattor.

Under debatten har vissa uppgifter rättats till och nyanserats: Tintin i Kongo fanns exempelvis inte ens från början i Tiotretton. På nätet präglades en del av indignationen av rasism. Men sett till det sammantagna intrycket av retoriken är det nog helt på sin plats att en bibliotekarie i chefsposition får mothugg. Tintin är ett centralt verk inom seriekonsten och Hergés betydelse för serielitteraturen går gott att jämföra med Astrid Lindgrens för barnlitteraturen.

Problemet med den här typen av frågor är att de har tre nivåer som ibland är svåra att hålla isär:

• Den första nivån kan kallas principnivån. Den handlar om allt det som anknyter till yttrandefriheten. Och den innebär att vi måste acceptera att också ideologier, konstverk, historiska dokument som vi upplever som vidriga, till och med odemokratiska, har existensrätt (undantagen anknyter i första hand till enskilda individers rättigheter). Miri ger genom sina uttalanden intrycket av att vara lite nonchalant beträffande de grundläggande principerna.

• Den andra nivån kan kallas tillämpningsnivån. Att så gott som alla yttranden har existensrätt innebär inte att de har existensrätt i alla offentliga rum. Man får inte göra reklam i public service, till exempel. Det är också rimligt att ett bibliotek som riktar sig till barn får göra ett urval. Här finns utrymme för en diskussion om barns behov av att ta del av en litteraturhistoria som inte är oproblematisk. Och om hur etablerade verk väljs bort. Att plocka bort ett Tintinalbum som Blå Lotus (som kritiserar västerländska fördomar om Kina och kineser) men hålla kvar Pippi och hennes koloniala planer för Kurrekurreduttön ger ett intryck av godtycke från Miris sida. Däremot måste det finnas en möjlighet att låta bli att ta del av innehåll som gör en illa berörd.

• Den tredje nivån kan kallas saknivån. Den handlar om själva innehållet i ett verk. I den mån Miri är kritisk mot Tintin i Kongo, Koks i lasten och ett par andra album kan man hålla med honom om förekomsten av rasism och stereotypier. Det gör så gott som alla kommentatorer i etablerade medier. Men debattöppningen placerade omedelbart diskussionen på princip- och tillämpningsnivån, på gott och ont.

Motsättningarna, men också den intressanta och potentiellt sakliga debatten, verkar finnas på tillämpningsnivån. Till exempel som en pedagogisk-didaktisk diskussion om hur Europas koloniala historia kan presenteras. Vi behöver säkert också inse att vår inlevelseförmåga i den andres situation är begränsad. Men lika väl som vit medelklass borde uppleva den icke-vitas känslor inför Tintin i Kongo, behöver vi kunna relatera till människorna i vår historia med inlevelse.

Det måste finnas utrymme för annat än ett slentrianmässigt fördömande av historien. Jag vill inte att en tolvåring som läser Tintin i Kongo ska tänka: ”Det här är ju hemskt”. Jag vill att en tolvåring som läser Tintin i Kongo ska tänka: ”Det här är ju fruktansvärt, och hade jag varit tolv år 1931 hade jag säkert tyckt att det var roligt”. Det är säkert naivt att tro att ett förklarande förord fixar detta eller att alla barn har kritiska vuxna att tala med, men jag kan faktiskt inte komma på ett enda samhälle som mått bra av att försköna eller gömma undan sin historia.

Fredrik Sonck

3 reaktion på “Tintin”

  1. Mycket läsvärd aktuell med utmärkt analys av detta märkliga Tintin-gate.

    En rättelse: Behrang Miri är inte bibliotekarie alls, utan ansvarig för Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet. Det var snarare bibliotekarierna på TioTretton och Serieteket som räddade Tintinalbumen från utgallringen och ombesörjde deras flytt.

  2. Mycket bra artikel. En annan felaktig uppgift som fortfarande rättas alltför sällan är fö den om “Miris beslut att flytta Tintinalbumen några meter”.
    Miris beslut var att rensa ut dem från biblioteket TioTretton – Serieteket är ett separat bibliotek (inte en “avdelning” som ofta påstås i debatten) som Miri inte har något inflytande över. Nu blev det i praktiken en flytt, men detta berodde på att en av TioTrettons bibliotekarier på eget bevåg beslöt sig för att gå över med albumen till Serieteket och fråga om de ville ha dem. Eftersom det var synd att behöva kasta bort dem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *