Tåget i östra Finland rusar genom ett hav av höstlig pointillism, gulgrönt, gult, guld. Vita björkstammar, gråa vatten. Många roddbåtar redan uppochner, äpplen i högar under träden. Melankoli i grönsakslanden. Sångsvanar vilar i genomblöta stubbåkrar.
Efter en föreläsning i Nyslott tränger sig geografin och historien igenom igen, denna gång 200-årsminnet av 1812. Detta land, från Joensuu och Nyslott till Kouvola, till Ladoga och Systerbäck hörde till 1700-talets Ryssland, ”Gamla Finland”, som just 1812 förenades med ”Nya Finland” som erövrades 1809. Tänk om det inte hade gått så, och Finlands historia hade blivit utan sitt östgränsproblem och sina krig under 1900-talet? Östra Finland skulle ha förblivit ryskt och de trogna undersåtarna hade i år firat minnet av Fosterländska kriget 1812 tillsammans med sin president Vladimir Putin, med en stor slagfältsfest vid Borodino?
Jubileumsåren ger anledning för historieforskarna att ställa nya frågor, revidera gamla uppfattningar och lägga fram nya. Varför gick det som det gick och kan man definiera de avgörande personerna, idéerna, besluten? Vad kan vi överhuvudtaget veta om det som skedde för 200 år sedan och till vad behövs de gamla eller nya forskningsresultaten?
Nyckelpersoner i Finlands historia och bitvis också i Rysslands just 1812 var kejsaren Alexander I och Gustaf Mauritz Armfelt, nu rådgivare i Petersburg i finska frågor, tidigare Gustav III:s favorit, kungagunstling i svensk tjänst. Armfelt utverkade Gamla Finlands förening med det nya, en operation som påminner om DDR:s anslutning till förbundsrepubliken efter 1989. Det ryska guvernementet försvenskades till sitt styre, språklig sett, och hela Finland fick en östligare geografisk tyngdpunkt.
Mycket riktigt såg Armfelt också på våren 1812 till att Helsingfors i stället för Åbo blev storfurstendömets nya huvudstad. Närmare Petersburg och med ett storslaget kejserligt utförande, det slutliga tecknet på den nya rikstillhörigheten. På sommaren 1812, medan Napoleons armékårer redan var långt på väg mot Moskva, ilade både Alexander I och Armfelt ända till Åbo för att förhandla med den nyvalde svenske kronprinsen Karl Johan och befästa en evig fred med Sverige. Dessutom utlovades det då högst redlösa svenska kungariket också Norge som ersättning för Finland och för sin vänskapliga hållning.
Det verkar som om de svensk-finsk-ryska skiljelinjerna från 1812 sitter kvar hos historieforskarna ännu i dag. Armfelt var rasande på de nostalgiska sverigetillvända Åboiter som inte erkände Finlands lysande framtid som en del av Ryssland. I alla frågor som rör förhållandet till Ryssland/Sverige genom tiderna har det funnits en västfinsk och en ostfinsk skola bland historieprofessorerna. Den västfinska, där man inte just bemödat sig om det ryska perspektivet, dominerar traditionen och skolböckerna. Man tycker synd om Napoleon och hans förfrusna soldater och att det i själva verket var rätt att åtminstone Moskva förstördes. Eftersom varken finnarna eller tyskarna i andra världskriget kom så långt.
Fosterländska kriget och händelserna 1812 gällde finnarnas dåtida större fädernesland Rysslands vara eller icke vara. Tolstojs Krig och fred handlar också om vårt krig och vårt land. Vad sedan ”folk egentligen tänkte” för 200 år sedan är en annan sak, som visserligen Nils Erik Villstrand i sin nya bok om mötet i Åbo 1812 har försökt besvara – med antiryska antydningar, på klassiskt Åbomanér. Det ”folk” som begapade furstarna på gator och torg var kanske inte historiens upphöjda finska folk.
I dag får folket i Åbo i alla fall betrakta Alexander och Karl Johan, gjutna i brons till en porträttlik statygrupp i Lebensgrösse, om inte större. Den avtäcktes av presidenten vid Aura å i augusti detta år. Mottagandet har varit blandat: fel staty, felaktiga uniformer, betydelselöst möte för Finlands historia, fel initiativtagare – ryske generalkonsuln i Åbo, fel skulptör – ryska skulptörförbundets ordförande Andrej Kovaltjuk. Alltid retar den någon, historien i Åbo.
Av nödtvång måste historieforskarna ofta ägna sig åt att sålla igenom de pappershögar, brev, fragment och betänkanden som råkat bli kvar i arkiven och som slängts ut från historiens verkliga, avgörande mötesrum. Dit kommer man aldrig mer, till diskussionerna, konfrontationerna eller erfarenheterna hos dem som var med. Vi vet inte vad Alexander I sade till Karl Johan i Åbo och vi vet inte vad Armfelt och kejsaren exakt talade om, när det gällde Gamla Finlands förenande med det nya. Berättelserna och ögonvittnesskildringarna tar slut på avgörande punkter i historiens gång.
Man borde ju läsa och avläsa allt som kan användas som historiska källor, för att förstå bättre. Men när man är tillbaka i Finland 1812 eller i andra närliggande märkes-, minnes- och jubelår, så stiger kraven. Jessus, pappersmängderna och bokhögarna är ju mest på franska och ryska, förstås när det gäller furstar och dignitärer, ibland på tyska, på högre och lägre nivåer också på svenska, eller i litteraturform på finska. En gåta är alltid hur många som kan skriva om äldre tiders krig, politik eller olika stormän utan att kunna läsa tidens egna språk och förstå dem.
Den oskrivna verkligheten kan också avläsas och förstås. Tillbaka till tåget. På bangårdarna i östra Finland ser det ut som om landsdelen nu, 2012, återförenats med Ryssland. Massor med järnvägsvagnar med timmer från Ryssland, mycket björkstockar, näverbitar överallt. Andra tågsätt har celadongröna vagnar i rader med texten EVROSIB-EVROSIB-EVROSIB i kyrilliska bokstäver – Europa-Sibirien-linjen. Sibirien börjar i Simpele. De enda människorna som kliver omkring på Punkaharju är glada ryssar med digikameror och svampar i blicken. Hälften av bilarna har redan ryska registernummer. Hotellens instruktioner är på landets blivande tre språk: finska, engelska, ryska.
Rainer Knapas
är fri skribent
Illustration: Fredrik Willberg
