Sue Lemström och Rabbe Smedlund gör gripande, men överdrivna porträtt av sina verkliga förlagor. Foto: Valtteri Kantanen

En radiointervju ledde till ett oväntat möte som ledde till en dokumentär-teaterpjäs som blev en film, och sedan flera teateruppsättningar. Bakom finns två unika historier som berör med sin allmängiltighet.

Pjäsen Ångrarna, skriven av Marcus Lindeen och på Svenska Teaterns Nicken-scen regisserad av Chris af Enehielm, handlar om ett möte mellan två svenska män i början av 2000-talet. Bägge har trott sig vara ensamma om sitt öde, nämligen att byta kön två gånger. Männen är till personlighet och tankevärld närmast varandras motsatser, men finner bekräftelse och trygghet i att dela sina vidunderliga livsberättelser.

Orlando Fagin, född Erland, däremellan Isadora, var en av de första i Sverige att genomgå en könskorrigerande operation år 1967. Mikael Johansson, senare Mikaela, nu Mikael igen, opererades först då han var i femtioårsåldern år 1994.

När teaterpubliken möter Orlando och Mikael har den förstnämnda en rekonstruerad penis medan den sistnämnda inte (längre/ännu) har penis, men bröst. Orlando bär klarröda kläder med glitterdetaljer och ett droppformat pärlörhänge i höger örsnibb, medan Mikael är konservativt manligt klädd och försöker dölja brösten under en bylsig skjorta. Han har bestämt sig för att återgå till sitt manliga jag, men väntar för stunden på tillstånd för operation nummer två.

Pjäsens upplägg är enkelt. Männen möts i en studio och samtalar fritt associerande framför en filmkamera (i verkligheten var filmen strikt regisserad). Emellanåt tittar de på gamla foton och filmsnuttar och kommenterar sitt utseende och liv i olika skeden. Det är en dramatisk dialog som håller publiken fängslad i drygt en och en halv timme – inget annat finns att fästa uppmärksamheten vid än de bägge själarna, som under nittiosju procent av tiden sitter på varsin stol.

Sue Lemström strålar som den självsäkra, queera Orlando, som enligt egen utsaga förkroppsligar ”det tredje könet” – är mitt emellan, både och. Rabbe Smedlund har en mindre glamorös roll, men är berörande som den borttappade Mikael som aldrig verkar ha haft något som kunde kallas självförtroende.

Trots att männens samtal behandlar saker som för de flesta är främmande – hur det rent konkret går till att byta kön, hur sex fungerar om det alls gör det, hur man ska förställa sin röst eller hantera skäggväxt som nybliven kvinna – är det inte det exceptionella som är det mest intressanta. Tvärtom. Det är det allmängiltiga, allmänmänskliga, igenkännbara. Det som handlar om att våga och få vara den man är och om att önska sig ett annat, lyckligare liv. Som man tror blir verklighet bara man får det där något.

Förvrängda grunder

Orlandos och Mikaels beslut att byta kön hade främst att göra med den där längtan efter lycka, och mycket mindre, om alls, med att de skulle ha haft en stark känsla av att vara födda i fel kropp. De är alltså inga typiska transpersoner, och det bör påpekas att det inte alls är vanligt att vilja annullera ett könsbyte. Men eftersom Mikael och Orlando fattade operationsbesluten på rätt förvrängda grunder är det inte så underligt att de kom att ångra sig djupt. Bägge levde svåra liv, med erfarenheter av skräck och misshandel, och de förknippade olyckan med sina kön och ville byta. En desperat och extrem lösning, som sedan skulle visa sig felaktig.

När man lyssnar till Orlandos historia kan man förstå hans beslut. Han är homosexuell och i hans ungdoms 1960- och 70-tal var det faktiskt bättre att byta kön och på så sätt ”legitimt” få vara tillsammans med en man, än att vara en man som ville vara med män och blev jagad av polisen för det. Mikaels beslut ter sig klart mer irrationellt – det han skulle ha behövt var en god terapeut och en flickvän. Mikael medger att det var 50-50 att han skulle ha sagt nej om doktorn innan nedsövningen frågat om han var säker på att han ville genomföra operationen. Mikael framstår som en deprimerad och djupt olycklig individ som aldrig fått vara nöjd med sig själv, som sällan fått komplimanger eller varit omtyckt. En av orsakerna till att han genomförde operationen var att han ville bevisa att han för en gångs skulle kunde få något gjort i sitt liv (om man ska tro dramatiseringen, vill säga.)

Kraftig dramatisering

Samtalet mellan Orlando och Mikael har en tragisk prägel men är också komiskt – det måste det ju vara, de två skulle väl gå sönder om de inte kunde skratta åt alltsammans ibland. Själva historien, den sanna historien om Mikael och Orlando, är däremot allt annat än komisk. Den är så osannolik att ingen kunde hitta på den, och ingen skulle finna den trovärdig om man inte visste bättre. Den berättar om ett iskallt samhällsklimat som är ett helvete för dem som inte passar precis i de färdiga mallar som finns för beteende och utseende och sätt. Så som Orlando utbrister: ”jag hatar det ordet, NORMAL”. I Sverige och Finland, om än inte i alla världens länder, har det dock gudskelov hänt en del sedan Erlands 70-tal. Idag skulle han helt enkelt vara bög, inget mer med det.

Ångrarna är en bra och tankeväckande pjäs. Speciellt Lemströms rollprestation är minnesvärd. Jag kan dock inte låta bli att jämföra lite grann med filmen, eftersom den på flera punkter skiljer sig märkbart från pjäsen och jag finner mig undra om det är motiverat. I filmen framstår Orlando och Mikael som högst alldagliga, rätt lågmälda personer, medan de i af Enehielms regi är klart mer stereotypa, extrema och komiska. En rejäl dos dramatik har lagts till jämfört med filmen, vilket så klart är befogat – det är ju en dramatisering och skådespelarna tolkar rollerna. Det känns ändå en smula störande att Orlando och Mikael på scenen framstår som så mycket mer udda än vad de i dokumentären verkar vara.

Sanningen

Generellt är det i konsten rätt ointressant att jämföra någon ”sanning” med en variation/representation av den, men i det här fallet måste jag fråga mig vad teaterföreställningen har som den antagligen mer sanningsenliga filmen inte har. Det är inte utan att jag känner mig lite snopen efter att ha sett versionerna av Orlando och Mikael på scenen – så där var de ju inte alls, vill jag tänka. Skulle de själva gilla hur de framstår eller känna sig förlöjligade? Orlando med sina grandiosa gester och Mikael i all sin patetiska osäkerhet, bägge på gränsen till schabloner. Men samtidigt gillar jag pjäsen: den är djupare i och med att karaktärerna målas ut mer och för att det hela dramatiserats. Den blir tematiskt bredare, delvis tack vare det hälften längre formatet, och mer berörande eftersom det allmänmänskliga igenkännandet hinner mogna och gripa tag ordentligt. Några av de billiga komedipoängen kunde man dock ha klarat sig utan. Samtidigt är dokumentärfilmen extremt fascinerande för att det är de verkliga personerna som pratar i den – visst är det är något speciellt med att inse att de är just de, i kött och blod, som gått igenom dessa osannolika skeden.

Teater vs film-debatter är i regel ointressanta och jag ber om ursäkt för utläggningen – men tycker ändå att diskussionen i fallet Ångrarna utgör ett undantag. Jag säger bara: se båda. Om föreställningen på Svenskis har något viktigt som filmen inte kan ge, är det publikarbetet – att diskutera vidare med skolgrupper och andra är bra. Här finns massor att diskutera.

 

Sonja Mäkelä  

 

Svenska Teatern: Ångrarna. Manus: Marcus Lindeen. Bearbetning, regi, scenografi, dräkter: Cris af Enehielm. Ljud: Enehielm och Anton Lindblom. Ljus: Tom Kumlin. Slutfilm: Jocke Levälampi. På scenen: Sue Lemström, Rabbe Smedlund.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.