De fattiga är inte immateriella; tvärtom är de alltför materiella i sitt elände. Så skrev den franska litteraturkritikern Sylvère Lotringer en gång. Mathias Rosenlund försöker materialisera vår tids finländska fattigdom.
Mitt vuxna liv är en kamp för att segra över min bakgrund och mina omständigheter – en barndom i ett hem där fattigdomen ständigt hotade, ett föräldraskap vid tjugoett års ålder, en utdragen studieperiod som punkterades av min dåvarande hustrus perioder av gravt bipolärt syndrom och den medföljande djupa tröttheten och arbetsoförmågan, mitt eget arbetsliv som alltid har präglats av okvalificerade snuttarbeten och utkomststöd, en position i samhällsstrukturen som jag ständigt försöker fly från och arbeta mig ut ur men som jag ändå hålls kvar i. Liksom naglad till den yta jag är född på.
* * *
Vi saknar så många röster i de diskussioner som förs. Myrbacka i Vanda. Kom hit. Sitt här bredvid tågstationen en dag. Enligt officiella siffror bor vart tionde barn i Finland i en familj som definieras som fattig. Just här, i mina kvarter, är det antagligen vartannat eller vart tredje barn som är fattigt, det är svårt att avgöra, kanske är det rentav ännu fler än så.
I Finland föddes det under perioden januari-september -45 420 barn, ungefär en tiondel av dem i fattiga familjer. Man kan tänka sig den skolklass som ens eget eller någon bekants barn går i, man kan begrunda alla barnen där och föreställa sig att de alla ingår i den grupp som definieras som fattiga. Se dem sitta där i klassrummet och läsa och skriva och räkna. Se dem gå runt på skolgården och trivas och leka eller dra sig undan och vantrivas. Hur det är att redan som barn börja ta del av den plågsamma insikten om att det finns de som har och de som inte har? Att gradvis börja misstänka att alla möjligheter inte finns tillgängliga trots att så många vuxna säger att man kan bli vad man vill här i livet och att vi lever i ett fritt samhälle som är öppet för alla. Man måste föreställa sig förvirringen och ilskan när barnen inser att det inte stämmer, att det inte är så, utan att det finns platser och möjligheter som uttryckligen inte är tillgängliga för alla. Att ens en skolklass i Finland ska behöva känna den smärtan är illa nog, men i verkligheten finns det tusentals barn som gör det. 4 500 barn som är födda mellan januari och februari i år föddes i fattiga hem. Det totala antalet fattiga barn i Finland är tiofalt större.
* * *
Så gott som varje morgon och förmiddag ser jag barn som knappt har fyllt tio driva runt vid tågstationen i jakt på cigaretter eller pengar till energidrycker. Barn som borde vara i skolan men som inte är det. Barn som ogenerat svär och skriker och kastar sönder flaskor och pissar inne i stationsbyggnaden. Alla de här barnen är kanske inte födda i fattiga familjer, men de bor och lever i en miljö som liksom andas det man förknippar med fattigdom: betongkomplex, missbruk, brottslighet. Kan man säga annat än att de präglas för livet? Att de lär sig av det mönster och den miljö de ser runt omkring sig?
En barnfamilj jag är bekant med blev vräkt från sitt hem. Det fanns hyresskulder. Det fanns svår sjukdom och handlingsförlamning. Det blev för mycket. Hyran förblev obetald. Socialbyrån hjälpte till med skulderna men vräkningen var ändå ett faktum. Hyresvärden hade bestämt att de skulle ut. De försökte be om nåd, att de skulle få stanna kvar i sitt hem. ”Om inte nåden är politik vill jag inte leva”, skriver den svenska författaren Susanna Alakoski. Men att i dag be om nåd av ett bolag, uppenbarligen också ett kommunalt ägt sådant – en politisk instans lika mycket som en ekonomisk – verkar vara som att be om ett glas Chianti av en råtta.
Barnvräkningar förekommer här, i Svenskfinland. Det är era kusiner det handlar om, era vänner som drabbas.
Det är fråga om förhållanden som vill tigas ihjäl. Man vill definiera en fattig som inkapabel och slapp. Som en som inte riktigt vill arbeta lika hårt som alla andra. Det är fel, jag vet att det är fel. Mina föräldrar har till exempel alltid arbetat, men vi har ändå kämpat mot fattigdom. Min mamma säger att hon inte kan minnas att de medan mina bröder och jag var små hade det lika svårt ekonomiskt som de har nu, tjugo år senare. De arbetar fortfarande heltid, mamma och pappa. De är inte inkapabla, slappa eller lata.
Jag har sett fattigdomen bli värre i mitt liv. Jag vet vad fattigdom är. Jag är del av en generation som inte har en lika hög levnadsstandard som sina föräldrar. Jag vet att de som inget har arbetar lika mycket eller mer och hårdare än dem som har, helt enkelt för att man måste. Man har låg lön. Man har grundutgifter i ett land där både hyrorna och livsmedelspriserna ständigt tycks stiga. Man drömmer om Stockmann och Sokos, men handlar i Tarjoustalo och Lidl. De kläder man har köps alltid i billiga varuhus. Eller på loppis, inte för att man är medveten om vintage-trender utan för att man inte har något val. Hopplösheten syns och känns på alla områden i ens liv. Så småningom börjar man avsky dem som har och de ställen där de samlas. Man går inte dit. Man håller sig därifrån.
Man lever sitt liv i periferin, både ekonomiskt och socialt. Man lever i en ständig avsaknad av ett centrum.
Så småningom glömmer man bort sin egen röst, att man faktiskt kan tala. Man glömmer bort att berätta om allt det viktiga. Att också de som inget har är medborgare. Att de som inget har är värda lika mycket som de som har.
”Varför ska en som jag” – var det någon som frågade mig – ”betala för en som du?” Det är med detta för ögonen man ständigt lever: att det finns en majoritet som anser att man inte ska tro att man har något att hämta i finrummen. Det finns så många som lever utan tillgång till ens de vardagliga rum som den trygga medelklassen bor och rör sig i. Inga bilar, inga aktier och avkastningar, inga sommarstugor, inga försäkringar, ingen egendom, ingen hög utbildning. Fattigdom.
* * *
Det finns visserligen de som talar för oss som är fattiga, oss som kanske alltid har varit fattiga. Som alltid kommer att vara fattiga? Susanna Alakoski gör det. Kristian Lundberg i Malmö gör det på ett kraftfullt sätt i sina böcker och sina tidningsartiklar. Kulturskribenten och läraren Jenny Kajanus här i Svenskfinland gör det. Men inte många andra. Vem vill höja sin röst eller sin näve för dem som inget har? De fattiga kan inte belöna en med något. De medellösa kommer att vara medellösa också i morgon. Ett vitt blankt papper, men ett sådant som ingen ens vill försöka fylla med ord. Så jag gör det själv. Jag höjer min röst. Jag talar och benämner.
Nu finns det korta stunder då jag skriver några ord om hur det har varit, hur det fortfarande är. Numera känner jag att jag tål att mätas mot vilken måttstock som helst, förutom möjligen en strikt ekonomisk sådan. Tidigare bar jag med mig en känsla av otillräcklighet vart jag än gick, en känsla som spred sig över hela mitt liv. Nu är det annorlunda. Och det är ingen slump att det är först nu som jag orkar berätta om det som har varit. Jag kämpar nu enbart genom mina ord som jag vill att ska vara flammor: att orden ska bränna till, att de likt fnöske ska sprida lågorna till bråtet i vårt samhälle så att det kan ta eld och renas.
Den som lyssnar, lyssnar. Men hur går det när den som tiger gör det så länge att det inte längre går att tala?
I sin nya bok Oktober i Fattigsverige skriver Susanna Alakoski om sitt liv, om de svåra förhållandena i sin barndom. Hon skriver så här: ”De som talat är tystade, de som har något att berätta sitter ensamma, rädda eller är inlåsta med diagnoser. Och de fattiga tror inte att deras berättelser är värda att berättas.”
* * *
Fattigdom verkar för många främst vara ett estetiskt spörsmål. Man ser tiggare på gatorna, och man hör röster som säger att sådant inte ska få synas på gatorna i Finland. Man kan läsa Ferdinand-Louis Céline, som i romanen Död på krita skriver om fattigdom i Paris under slutet av 1800-talet, och tycka att det är fantastiskt, att det är konst. Sedan ser man fattigdom på tv och byter kanal, läser om den i tidningar och bläddrar till nästa uppslag.
Fattigdomen målas ofta upp i bilder av absoluta termer som är oerhört lätta att skjuta ifrån sig. ”Man begrundar fattigdomen, men de som talar är de som aldrig har upplevt den. De som diskuterar och fattar beslut är människor som enbart uppfattar de fattiga i siffror.” Så skriver pseudonymen A. Toivola i en lång artikel som tidigare i höst publicerades i Suomen Kuvalehti. Hen skriver vidare att ”fattigdomen ofta begränsas till att vara andras problem. ’De andra’ är marginaliserade, sjuka och alkoholiserade som ingen vanlig människa kan identifiera sig med. Deras fattigdom är inte mer acceptabel för det, men den blir lättare att tala om eftersom ’andras’ fattigdom aldrig egentligen berör ’oss.’”
* * *
Oktober i Fattigsverige innehåller en tanke som också jag ofta tänker: ”Med vilken rätt ska människor någonsin tvingas ner på knä, frysa, svälta, dö, oavsett vad det politiska systemet heter?” Det är en inställning till politisk solidaritet och samhälleligt ansvar som jag ständigt känner i kroppen, som får mig att skaka ibland. Det faktum att den här inställningen så ofta krockar med verkligheten skapar en vrede som jag tar min tillflykt till när misären kanske uppfattas men tigs ihjäl, eller ännu värre, medvetet ignoreras. Finland har hemlösa, fattiga, barnfamiljer som blir vräkta. Jag kan inte tänka mig något annat än att också beslutsfattare och politiker är medvetna om detta, men det behövs en bredare diskussion. Ett klimat där de som talar om det inte använder pseudonym av rädsla för att bli stigmatiserade, ett klimat som låter dem som nu tiger tala öppet.
Det är som Wisawa Szymborska skriver i sin dikt ”Barn av vår tid”:
Vad du talar om har resonans,
vad du tiger om är talande
på ett eller annat sätt.
Mathias Rosenlund
deltar i diskussionen Köksbordsfattigdom anno 2012på Arbis 9.11 klockan 19.00
Illustration: Kristin Lidström
