Den nya presidenten Mohamed Mursi har snabbt acklimatiserat sig, men lämnar en del att önska gällande demokrati och yttrandefrihet, skriver Semy Kahan.
Det har nu gått runt fyra månader sedan Egyptens islamistiska statsöverhuvud Mohamed Mursi tog säte i presidentens residens från vilket Hosni Mubarak under 30 år styrde landet med järnhand tills han ifjol blev tvungen att avgå. Att döma av Mursis första månader vid det ännu gungande egyptiska statskeppets roder har han uppvisat en rätt snabb acklimatisering i sin nya politiska ledarroll.
Dr. Mira Zoreff, egyptenforskare vid Tel Avivs universitet, anser att Mursi hittills i det stora hela har följt den pragmatiska linje som han presenterade före presidentvalet. Bland de målsättningar han prioriterar finns förbättrade sysselsättningsmöjligheter för att lindra den stora arbetslösheten, speciellt bland unga akademiker, en standardhöjning i den högre undervisningen och en lösning på de ekonomiska problem som gör det svårt för många unga att ingå äktenskap. Lite oväntat har Mursi, som hör till det Muslimska brödraskapet, hittills helt avhållit sig från att tala om behovet att ge sharialagen officiell status i landet.
Medveten om landets svåra ekonomiska situation har Mursi ägnat sina besök utomlands till att få lån bland annat från den Internationella Valutafonden och till att attrahera utländska investeringar. Vid sitt besök i Saudiarabien beviljade värdarna Egypten ett anslag på två miljarder dollar för att höja utbildningsnivån. Vid besöket i Kina var han beledsagad av en stor delegation med representanter för olika grenar av Egyptens ekonomiska liv. Han återvände inte hem med ”pengar i bagaget” men syftet med besöket var väcka kinesernas intresse för den egyptiska ekonomin.
Mursis besök i Iran var, enligt Zoreffs bedömning, snarare ett ställningstagande mot Irans stöd till Assads syriska regim än något tecken tecken på en uppvärmning av de länge kyliga relationerna mellan Egypten och Iran.
Då det gäller demokratiutvecklingen är situationen inte lika hoppingivande. Bland annat har han sett till att tiotals journalister inom den statsägda pressen har avskedats, bland dem flera chefredaktörer. Deras ersättare anses vara bekvämare för regimen. Beträffande sammansättningen av forumet som hade i uppgift att förbereda ett förslag till en ny konstitution, gav Mursi i början sin välsignelse åt ett forum i vilket hans parti var klart överrepresenterat. Efter en stormig protestvåg fick det en lite mera balanserad profil.
Zoreff konstaterar att möjligheten att protestera i och för sig är ett uppmuntrande tecken.
En annan form av protestyttring kom från makthierarkins högsta våning. President Mursis maka har nämligen i ett skarpt brev krävt att de makthavande ska bekämpa sexuella trakasserier. Förhoppningsvis kan detta också sporra presidenten själv att värna om kvinnornas obestridliga rätt till sin kroppslig integritet.
Vingklippningen av den mäktiga armens högsta befäl utförde Mursi snabbt och elegant. Han har tills vidare inte tagit ställning till armebefälets stora inflytande på landets ekonomi, vilket kan ha bidragit till att avpolitiseringen av armen gick smärtfritt.
Egyptens relationer med Israel är korrekta. Mursi har sänt en ny ambassadör till Tel Aviv, men samtidigt har han klargjort att han ämnar väcka den slumrande konflikten mellan Israel och palestinierna.
Mursi är mitt uppe i en ytterst känslig balansgång mellan sina islamisters religiösa förväntningar på honom och det trängande behovet att ta pragmatiska steg för att förändra folkets liv i en drägligare riktning. Utmaningarna är stora och det återstår att se om han förmår att lyfta de tunga blocken på vägen.
Semy Kahan
