I det stora antal gränsdragningar som konstruktionen av ”Europa” krävt har islam fått spela en huvudroll som något främmande och annorlunda. För att demontera dikotomin behövs både historiska motbilder och insikter om hur motsatsförhållandet konstruerats, skriver Karin Creutz. 

Konstruktionen av den enhet vi kallar ”Europa” har krävt skarpa kulturella och territoriella gränsdragningar och från och med slutet av 600-talet har idén om Europa i växande grad artikulerats mot islam. I den nordvästra delen av Eurasien fanns under medeltiden tre stora religioner representerade – islam, kristendom och judendom – och ur ett kristet perspektiv var islam bättre lämpad för rollen som den Andre, eftersom judendomen knappast stod för något politiskmilitärt hot (den låg fysiskt nära men saknade territoriell makt). Gränserna drogs då territoriellt och religionsmässigt mot islam, även om kristendomen snarare existerade som substans i en territoriell kropp än som en distinkt europeisk identitet.

I Kontinentaleuropa var den faktiska kunskapen om islam  svag fram till 1100-talet. Vid den här tiden grundade folket sina uppfattningar om religionen på den europeiska maktretoriken som användes för att legitimera korstågen, och på korstågsriddarnas mytiska krigsberättelser. Genom åren uppstod en dominant islamretorik som producerades och reproducerades i berättelser och sångtraditioner. Just sång- och dramatraditionen hade en central roll under medeltiden, eftersom majoriteten av européerna inte var läskunniga och böcker annars också var rariteter. Muslimerna spelade en nyckelroll inom chanson de geste-dikttraditionen, där rasistiska myter och polemiserande retorik om islam fungerade som strategiska berättiganden för striderna mot islam. Så kunde kyrkliga och politiska ledare vinna allmänhetens stöd för korstågen och en imperialistisk tankegång.

Den europeiska hegemoniska tankegången framträder också tydligt inom den direkta korstågspropagandan, där Europas expansion inte bara berättigades utan även presenterades som nödvändig. Samma diskurs reproducerades och aktiverades under (åter)erövringen av Spanien, för att berättiga expansionen, men även som central faktor inom konstruktionen av en europeisk identitet.

Också inom den kristna europeiska skrivtraditionen polemiserades det starkt mot islam. Islam framställdes som en irrlära, som en våldsam och krigisk religion, och som omoralisk (ofta med sexualitetsrelaterade argument). Muhammad framställdes som en falsk profet, som våldsam, opålitlig eller omoralisk genom demoniserande eller förlöjligande retorik. Polemiken om islam hade en apokalyptisk och skoningslös underton. Trots att det fanns undantag, till exempel kristna och muslimska lärda som förde dialog i sina skrifter och att det ibland presenterades mer insiktsfull information om islam och dess grundare, kretsade retoriken i stort kring negativa stereotyper.

Det är dock viktigt att betona att bilden av islam varierade stort beroende på geografiskt område. Inom Västeuropa var de demoniserande föreställningarna om islam starka, medan uppfattningen bland de kristna i Mellanöstern, där interaktion över religionsgränserna skedde på vardaglig basis, ofta var mer försonliga. Också den europeiska intelligentian kunde under medeltiden visa högaktning för den muslimska vetenskapstraditionen, även om den andra gånger beskrev muslimerna som våldsamma och fanatiska.

Och bland den stora allmänheten förblev föreställningarna som sagt starkt negativa. ”Den muslimska världen” sågs som en politisk kuliss för en aggressiv religion, och muslimerna som efterblivna och ociviliserade.

Oberoende av vilken retorik som användes, byggde majoriteten av föreställningarna om islam på en dikotomisering i Vi och De och denna polarisering fick med tiden ett starkt inflytande över hur idén om Europa utvecklades.

* * *

Mot slutet av medeltiden fick ottomanernas starka maktposition en stor betydelse inom den europeiska identitetskonstruktionen. Den form av europeisk identitet som kunde urskiljas på 1400-talet förstärktes genom och mot föreställningen av ”Orienten” och användandet av begreppet Europa tilltog i samband med det turkiska avancemanget. Enligt sociologen Gerard Delanty finns grunderna för den europeiska identiteten i 1500-talets motstånd mot turkarna – det var fråga om ett medvetande som byggde på uteslutning, inte en immanent gemenskap.

I och med det Ottomanska väldets expansion vändes den mytiska rädslan, som tidigare varit riktad mot de spanska morerna och saracenerna (saracen var ett grekiskt begrepp för nomader, i första hand araber; i samband med korstågen kom det att fungera som paraplybegrepp för muslimer överlag) mot ottomanerna.

Vid den här tiden, vid slutet av 1500-talet, började tanken om Europa småningom också ersätta tanken om kristendomen som kulturellt ramverk och bas för nya identifikationsformer. På så sätt kom Europa att beteckna ett värdesystem, och inte bara ett geografiskt område. Samtidigt övergavs inte kristendomen, utan fick snarare en ny klädnad som västerländsk imperialism.

I samband med att det Ottomanska imperiets makt började avta mot slutet av 1600-talet, ökade Europas intresse för ”Öst”. Denna nyfikenhet slog igenom inom de europeiska konstkretsarna, och började under 1600- och 1700-talet omvandlas till exotisering. Detta betydde dock inte att den polariserande diskursen tynade bort – den fick bara delvis andra former och var fortfarande stark i många kretsar. Även 1820-talets strider mot Egypten har spelat en viktig roll för idén om Europa som en enhet, och som källa för tanken om dess hegemoni.

* * *

Mellan den tidigare västerländska hegemoniska diskursen och dagens ”fästning Europa” finns uppenbara likheter. Även idag handlar ”Europa” lika mycket om exklusion som om gemenskap. Europas kulturella gränser återspeglas i den europeiska extremhögerns retorik, men också på ett institutionellt plan. I EU-fördraget (artikel 128) betonas till exempel att det gemensamma europeiska kulturella arvet skall föras fram och i ett betänkande av en kommitté ledd av Romani Prodi (2004) betonas främjandet av ”europeisk kultur”.

Också förlusten av kommunismen som den totalitära fienden har bidragit till att europeisk och amerikansk politik återigen vänt sig mot islam, även om ”den muslimska världen” idag främst framställs som ett moraliskt hot, inte ett ekonomiskt eller territoriellt. Parallellt existerar retorik om ”islam som något farligt” och om ”islam som en efterbliven religion” – samma diskurser som så tydligt framträder i de medeltida berättelserna och samma dikotomi som varit så avgörande för den europeiska identitetskonstruktionen.

De facto har idén om Europa aldrig frigjorts från dessa tankegångar och de medföljande maktanspråken, vilket gör det angeläget att demaskera idén om en enhetlig och fastställd europeisk kultur. En som lyft fram hur islams roll inom Europas historia underskattas är universitetslektor Anssi Männistö. Han poängterar att polariseringen är missvisande – islam och ”Europa” har varken varit eller blivit varandras motpoler.

En annorlunda historietolkning skulle möjliggöra ett annorlunda Europa, och en europeisk historia som innefattar islam – inte som motpol utan som en av de byggstenar som Europa står på.

* * *

Denna alternativa europeiska historia definieras av ett fler-riktat kulturellt, religiöst, politiskt, socialt, ekonomiskt, konstnärligt och vetenskapligt flöde. Den har inte endast byggt på de politiska och ekonomiska förhållanden och strukturer som skapats genom den aktiva handeln vid Medelhavet, utan även på vardaglig interaktion inom Europa: i Barcelona, Palermo, Tirana, Aten, Budapest och Kiev, för att nämna några områden där islam varit en central faktor och där islams expansion uppenbarligen inte betytt assimilering eller marginalisering. Olika kulturtraditioner har på ett fruktbart sätt samexisterat, influerande varandra så att även nya kulturformer och traditioner skapats.

En sådan interaktion mellan religionerna har också pågått ända sedan islam grundandes, genom handeln och det massiva vallfärdandet till religionernas gemensamma heliga platser. Mecka och Medina var båda viktiga handelsstäder under profeten Muhammads tid, och besöktes aktivt av kristna och judiska handelsmän. Muhammad hade även själv kontakt med både judar och kristna – alla dessa tre religioner sågs som ”bokens folk”.

Efter att muslimerna intagit Jerusalem år 638 fortsatte områdets kristna och judar att utöva sina religioner, och kristna vallfärdare besökte fortfarande de heliga platserna – kyrkorna och templen stod kvar. Även utanför Jerusalem delade kristna, judar och muslimer heliga platser. En persisk muslim har vid medlet av 1000-talet nedtecknat att upp till 500 vallfärdare representerande alla tre religioner dagligen besökte Maphelas grotta i Hebron.

* * *

Allmänna fördomar korrigerades överlag efter att kristna vistats en längre tid bland muslimer, vars fromhet och moraliska hållning gjorde ett stort intryck på många hängivna kristna – bland annat Franciscus av Assisi har berättat om en sådan religiös beundran. Då islam spreds västerut, via Nordafrika till Spanien år 711, välkomnades muslimerna av det judiska samfundet, som hade upplevt förföljelse och diskriminering under det katolska styret.

Detta var inte ett undantag. Det dominerande kristna styret agerade ofta förtryckande gentemot andra trosutövare, även mot kristna som representerande traditioner eller tolkningar av kristendomen som inte accepterades av Konstantinopel. Således kunde även kristnas religionsfrihet tidvis förbättras under islams styre.

I områden som stod under islam fick kristna och judar status som dhimmi – ett begrepp som avsåg icke-muslimer beskyddade enligt skyddsavtal, men underställda islams politiska makt. Status som dhimmi innebar att man genom att betala en tribut blev erkänd en position i samhället, samt religiös, intellektuell och ekonomisk frihet. På detta sätt erhöll de religiösa samfunden autonomi. Dhimmi utvidgades senare till att inkludera även zoroastrianism, hinduism och andra skriftliga religioner.

Muslimerna tog sig till södra Frankrike kring år 720, där de slog sig ned med sina familjer och skapande nya kontakter med områdets kristna. Kristna européer i maktpositioner stiftade allianser med inflytelserika muslimer. Sammanslutningar mellan kristna och muslimska ledare var allmänna – från och med 760-talet utbyttes ambassadörer och exklusiva gåvor. Extensiv omvändelse av européerna var inte på muslimernas agenda. Kristna influerade av muslimernas kulturtraditioner kom att betraktas som mozaraber (musta’riba), vilket innebar att de hade adapterat språk och kutym framom religion.

Umayyaderna, som härskade över Al Andalus (det muslimska Spanien), var mycket framgångsrika ekonomiskt och politiskt. De etablerade bland annat skrivtraditionen i Cordoba, vilket ledde till en uppblomstring av den spanskmuslimska kulturen på 900-talet. Muslimerna byggde i samverkan med områdets kristna och judar upp ett dynamiskt och mångsidigt samhälle, med avgiftsfria universitet och enorma bibliotek. Verk som bannlysts i Europa, bland annat Aristoteles texter, tolkades och vidareutvecklades av muslimska, kristna och judiska forskare och intellektuella, och judar översatte arabiska och hebreiska texter till latin och spanska.

Även Italien präglades av interaktion mellan de olika religiösa samfunden, från och med de första kontakterna år 652 till att Sicilien kom att stå under muslimsk styre år 902. Detta ledde till intensifierad handelsverksamhet och till att Palermo, muslimernas huvudstad på Sicilien, blev en av världens mäktigaste städer. Muslimerna reaktiverade de gamla lantbruksområdena, byggde moskéer, palats och trädgårdar. De utvecklade bevattningssystemen och odlade nya kulturväxter som bomull, citrusfrukter, sockerbetor och linne, samt introducerade metoder för att bearbeta råvarorna, vilket kom att få en stor betydelse för Europas och kolonialväldenas modernisering.

Samtidigt arbetade muslimska mudejarer (muslimer under kristet välde) med lantbruk för kristna feodalherrar. De europeiska och muslimska ledarna arrangerade giftermål över de politiska gränserna, vilket ibland kunde leda till att prinsar och andra härskare hade släkt över religionsgränserna. Även flödet av folk över de geografiska gränserna ledde till inter-religiösa äktenskap och konverteringar, vilket i sin tur spred traditioner och kunskaper. Grundandet av frankiska besittningar i Mellanöstern bidrog till att korrigera flera missuppfattningar. Sal al-Din (1138-93) var en Ayyubisk sultan, som uppskattades för sitt humana och resonabla förhållningssätt till andra religioner, och blev en populär (och romantiserad) karaktär inom europeiska berättelser.

* * *

Också via Asien kom islam till Europa – och fick ett stort inflytande på samhälle och politik. Bland annat drottning Elizabeth samarbetade politiskt med turkarna, vilket ledde till allianser mellan protestantiska och muslimska ledare. Under slutet av 1500-talet, då korstågsentusiasmen definitivt lagt sig, tog handeln med muslimerna fart igen, samtidigt som intresset för islam ökade och man kunde studera arabiska vid europeiska universitet. Ambassadörer och andra ledare från ”Öst” besökte frekvent Europa.

Under 1600-talet pågick aktiv diplomati, och betydelsefulla relationer mellan europeiska och muslimska ledare etablerades. Ottomanernas hänsyn för andra religioner väckte beundran på flera håll i Europa. Den franske filosofen Jean Bodin var en som skrev uppskattande om hur den turkiske kungen respekterade andra religioner, och hur fyra religioner (islam, katolsk kristendom, ortodox kristendom och judendom) levde sida vid sida även inom hans palats väggar. Vid slutet av 1600-talet tog flera kristna dissidenter också sin tillflykt till det Ottomanska riket, där det rådde en ordning som brukar kallas millet-systemet, vilket innebar att samhället bestod av olika socioreligiösa grupper (millet) som levde samlevde.

Till och med i norr nådde islam Europa, med tatarerna. Trots att de mongoliska ledarna konverterade till islam fortlevde den kristna traditionen inom det mongoliska väldet. Kristna och muslimer skapade fortfarande ekonomiska, politiska och familjemässiga relationer genom aktivt ingifte över gränserna, ibland med det uttryckliga syftet att etablera kontakter muslimska och europeiska ledare emellan. Muslimer fick uppleva kristna munkars gästvänlighet i klostren, och i kalifaten besatt kristna höga positioner som läkare, arkitekter, ingenjörer och översättare.

Islam spelade dessutom en viktig roll som katalysator för renässansen: européerna tog inte bara modell av muslimerna beträffande civilisation och lyx – också kännedomen om klassiska litterära verk hade bevarats och vidareutvecklats av den muslimska världen då antikens filosofi under medeltiden varit bannlyst i Europa.

* * *

Alla dessa faser av islamisk-europeisk historia har haft en stor inverkan på hur Europa utvecklats. Man ser spår av islam inom filosofi, matematik, astronomi, teknik, arkitektur, medicin, hygien, lantbruk, poesi, musik, matkultur, skolsystem, estetik, navigation och skeppsbyggande, optik. Också konkreta föremål som olika möblemang, instrument, tyger, keramik, parfym och mattor har nått Europa genom islam. Genom muslimerna fick européerna även tillgång till kunskap från geografiska avlägsna områden som Indien och Kina (som exempelvis pappersproduktion och användande av kompass).

Föreställningen om islam som en ”motpol” till ”Europa” är utgående från denna historiska läsning en felbedömning. Islam måste snarast ses en viktig del av den europeisa historian. I stället för att skapa och upprätthålla gränser, är det fruktbart att se hur kulturella idéer och former, politiska strukturer och sociala relationer samverkar. Dessa strömningar har dialektiskt påverkat folken, och samexistensen har gett upphov till kulturellt, ekonomiskt och politiskt framgångsrika system. Det finns inga klara gränser, utan en gemensam historia.

 

Karin Creutz

 

Källor: Cardini, Franco 2001; Goody, Jack 2004; Khan, Nasir 2006; Delanty, Gerard 1997; Smith, Jane 1999; Linjakumpu, Aini 1999; Eriksen, Thomas Hylland 1998; Männistö, Anssi 1999; Armour, Rollin 2002; Gunny, Ahmad 2004; Hämeen-Anttila, Jaakko 2004; Sakaranaho, Tuula 2006; Andrea, Alfred 2005; Ahmed, Akbar 1988, Nordberg, Michael 1991; Ruthven, Malise 2004; Khan, Zafar 2000; Urban, William 2005; Magnusson, Kjell 1994; Maréchal, Brigitte 2003.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.