– Vi måste genomskåda högerpolitikens floskler om att en ökad ”flexibilitet” på arbetsmarknaden gynnar oss alla, för det gör den inte, säger freelancejournalisten Rebecka Bohlin (bilden), som deltar i Ny Tids och Helsingfors Arbis debatt om vardagsfattigdom anno 2012.
Ett sjuttiotal människor har bänkat sig i Helsingfors Arbis festsal för att följa med debatten om fattigdomen vid de finländska köksborden. Enligt debattledaren, Ny Tids chefredaktör Fredrik Sonck, är det just där vardagsfattigdomen aktualiseras: innan barnen gått och lagt sig diskuteras vilka möjligheter de missar, efteråt sitter föräldrarna ensamma och funderar på hur ekonomin ska gå ihop.
Skribenterna Mathias Rosenlund och Jenny Kajanus som bidragit till antologin Vardagshjälte 24/7 vet bägge hur det är att vara snuttjobbande förälder.
– Då barnen är små kan man ge dem begagnade kläder och de är glada över att leka med en boll och en snörstump. Men då de blir äldre växer behoven, de vill ha mobiltelefoner och trendiga kläder, säger Kajanus som är ensamstående mamma till fyra barn.
I det sociala livet känner hon sig tvungen att använda två identiteter, en medelklassidentitet som snutt-jobbande lärare på Arbis och en ensamförsörjaridentitet hemma i Hertonäs.
Rosenlund säger att eftersom han är uppvuxen i en fattig familj så är han van vid att klara sig med små tillgångar. Men det är påfrestande att leva i en situation där en överraskande utgift kan vända upp och ner på budgeten. Han påminner också om att byråkratin kring att kombinera visstidskontrakt med mellanliggande perioder av arbetslöshet är snårig och betungande.
– Jyrki Katainen sa i fjol sade att allt arbete lönar sig, men jag inte så säker på det. En person som säger så känner inte till realiteterna.
Rebecka Bohlin som skrivit boken De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass spinner vidare på det politiska temat och granskar fattigdomen ur ett vidare perspektiv.
– Inkomstklyftorna ökar i Europa men det kläds i positiva ordalag som att arbetsmarknaden ”flexibiliseras”. I Sverige har högerregeringen sloganen ”sänk trösklarna”, vilket i praktiken betyder att de lägst avlönades arbetsvillkor och löner försämras och sänks.
Enligt Bohlin borde vänstern använda sig av liknande enkla slagord för att få fram sitt budskap. Hon kritiserar både medierna och facket för att inte driva en diskussion om fattigdomen.
– Medelklassen, dit journalisterna hör, har en intressekonflikt då den gynnas av att till exempel butiksbiträden och sjuksköterskor har låga löner. Och facket lever ännu kvar i tiden då människorna hade fast anställning. Speciellt dagens ungdomar har en diffus bild av facket, de inser inte att rättigheterna de har i dag är resultatet av tidigare generationers kamp.
Rosenlund medger att han inte har något närmare förhållande till facket och eftersom han har arbetat med tolv olika yrken vet han inte till vilken organisation han egentligen borde höra. Kajanus är medlem i lärarfacket och upplever att hon haft stor nytta av medlemskapet. Hon säger att eftersom forskare ute i världen börjat intressera sig för fattigdomen och dess följder så kanske frågan så småningom får en synlig plats även på den finländska agendan.
Text Oskar Skogberg
Foto Janne Wass
