Ta åtta brittiska ungdomar som är arga över Thatchers politik. Lägg till drömmen om att göra viktig politisk musik, blanda med Brecht, dadaism och anarkism och strö på ambitionen att kritisera den populärkulturella världen. Slutresultat: Chumbawamba.
Den brittiska musikgruppen Chumbawamba publicerade i somras ett långt, uttömmande och roligt brev på sin webbplats, titulerat The End (www.chumba.com/end.php). Efter 30 år hade bandet nu kommit fram till att det var dags att sluta. Förra lördagen, den 3 november, gav Chumbawamba sin sista spelning på vänsterhaket Blitz i Oslo. Chumbawamba är inte bara ett band – det är ett viktigt fenomen. Jag och tusentals andra runt om i världen har via bandet lärt oss enormt mycket. Om brittisk kolonial historia och lokalpolitik, om fascismens många ansikten, om homofobi och om multinationella storbolag som smutsat ner miljön och gett fan i arbetarna (”… soap to clean those dirty hands and a slap for the people who work the land.” Unilever, 1986).
– Chumbawamba har alltid varit en del av en bredare kultur, en kultur av radikala tankar och motstånd. Vi har alltid varit en del av en bred vänsterrörelse, säger gitarristen och sångaren Boff Whalley.
Whalley, en av tre bandmedlemmar som varit med sedan 1982, kommer från en strikt mormonfamilj och musiken blev hans fönster utåt – ett bevis på att det fanns ett spännande, annorlunda liv. Först var det David Bowie och Frank Zappa som gällde och sedan punkband som Sex Pistols och The Clash.
– Året vi började spela fanns det flera stora händelser vi ville ta ställning till. Thatcher, som då var premiärminister, hade dragit in Storbritannien i Falklandskriget. Samtidigt var Reagan president i USA och han hade placerat amerikanska kärnvapen på brittisk mark och det uppstod en antikrigsrörelse. Det fanns en hel massa frågor vi ville skriva och sjunga om.
Whalley minns väl de första åren då tre unga britter som älskade The Undertones, The Clash och Crass själva ville bilda ett band. De ockuperade ett övergivet hus i Leeds och började pröva sig fram med olika instrument. I samband med fester och efter möten bad de sina kompisar spela – till slut hade åtta personer funnit varandra. Det skulle dröja tre år tills den första singeln, Revolution, såg dagens ljus. Under de två återstående skivorna höll sig bandet till den arga raka punkrockstilen. Sen var det dags för det första miljöombytet – bandet dök ner i den brittiska protest- och arbetarhistorien och kom 1988 ut med a capellaskivan English Rebel Songs (1381-1914). Chumbawamba var trötta på den brittiska punkpuritanismen och ville visa att man kunde vara politisk utan att skrika.
Cider drink, lager drink
Chumbawambas första femton år inföll under 1980- och 1990-talen, före internet och sociala medier gjorde det möjligt för små band att nå ut till en stor global publik. En stor hit var vad som krävdes. År 1997 kom också Chumbawambas hitlåt Tub-thumping, trots att bandet enligt Boff Whalley gjorde sitt yttersta för att den inte skulle bli en radiohit.
– Vi blev ganska chockade och överraskade över att just den låten blev en hit. Vi hade till och med lagt in rad där Alice (Nutter) sjunger ”pissing the night away”. Vi tänkte att sådant kan de nog inte spela i brittisk radio, skrattar han.
Men Tubthumping blev en stor framgång och bandet blev snabbt världskändisar för en kort tid framöver. Att ordet tubthumper betyder politiker eller politisk kampanjarbetare hamnade helt i skymundan – den positivt skumpande refrängen och de många drinkarna blev låtens så kallade budskap i mångas öron.
– Att just den låten blev en hit har varit problematiskt. Låten i sig fungerade väl inte så bra som en politisk sång. Men å andra sidan gav låten oss möjligheten att tala med människor om politik, sådana människor som annars aldrig hade hört om oss. En massa människor ställde sig frågan ”Vad är det här, det här är konstigt – vem är ni och vad vill ni?” Många unga amerikaner skickar fortfarande e-post till oss och berättar att de första gången hörde Tubthumping på skolgården och sedan upptäckte de andra skivorna. Musiken ledde in dem till politiskt arbete till exempel till lokala aktionsgrupper som kämpade mot rasism.
Ta inget för givet
Chumbawamba är bandet som ständigt ifrågasatt sig självt. Med två eller tre skivors intervaller har de bytt genre och stil från punk till mer elektronisk musik till rock, till folk till arbetarvisor och a capella. De har inte nöjt sig med att utmana folks uppfattning om vad politik är, utan frågar också vad musik är.
– Vår arbete har influerats starkt av dadaism, Brecht, teatern och tanken om att inte vara tråkiga. Om vi enbart hade satsat på att sprida information – utan humor – då skulle allt har blivit väldigt, väldigt tråkigt, säger Whalley.
Under hela sin livstid har Chumbawamba mötts av tvivel och kritik, de har anklagats för att sälja sina ideal och för att vara för ombytliga. Men just det faktum att de hela tiden bytt stil, ständigt odlat kritik av populärkulturen (vid sidan av den ständiga kritiken mot kapitalismen, skenheligheten, homofobin och rasismen) har varit bandets ryggrad. Det amerikanska punkmagasinet Maximum Rock´n Roll slutade recensera Chumbawamba när de bytte från punk till a capella.
– Vi älskade det beslutet, det var helt rätt. Vi ville inte bli inhysta i en fålla som band – och vi ville inte att politiken skulle kunna isoleras på ett tryggt sätt och gömmas undan. Vi ville att politik skulle vara något levande och fullt av debatt och argument.
Kontrakt med skivjätte
I och med hitlåten Thubthumping lyckades Chumbawamba nå ut till de stora massorna både i England och utomlands. Att man nu hoppat över till multinationella skivjätten EMI väckte ont blod bland strikta DIY-punkare (Do-It-Yourself). Ilskan konkretiserades också i en protestlåt mot Chumbawamba: punkbandet Oi Polloi släppte singeln Shh-it! med den övertydliga följdraden: Barefaced Hipocrisy Sells Records.
– Oi Polloi, som verkligen inte gillade oss, gjorde en singel som var helt fantastisk. Orden gick så här: ”Chumbawamba you´re shit, Chumbawamba you´re shit, Chumbawamba you´re fucking shit”. För oss blev den låten en symbol för sandlåde-låtskrivandets död. Om man inte kommer på något vettigare att säga har man redan förlorat – så för oss blev låten en påminnelse om att man även som ilsken ska vara tydlig och argumenterande, säger Whalley.
Oi Polloi hade tidigare spelat på samma turnéer med Chumbawamba och nu tyckte de att kontraktet med EMI (som några år tidigare indirekt finansierat vapenhandel) bara var för mycket. (Att Chumbawamba tidigare medverkat på ett samlingsalbum kallat Fuck EMI var inte heller bortglömt inom punk-kretsarna.)
Alla de som kritiserade Chumbawamba för kappevänderi eller för att byta stil för ofta borde nog lyssna på nytt på de första låtarna. Redan i den skrapiga, skrikiga och arga Revolution kan man ana att detta inte är ett av de mest klassiska punkbanden världen skådat. De tunga bas-ackorden och kamporden varvas med vacker körsång, som varvas med en sekvens där någon i studion slår på en vinylspelare som spelar Lennons Imagine – som sedan abrupt avbryts av trummor och bas.
Kontraktet med EMI upplevde Chumbawamba som en möjlighet att satsa helhjärtat på musik istället för att fortsätta spela som ett litet marginaliserat vänsterband och sakta dö bort. Framförallt gav kontraktet pengar till ett gäng musiker som dittills hankat sig fram med hjälp av deltidsjobb och ströspelningar. Kontraktet blev ändå kortvarigt och efter ett par byten av skivbolag gick de med i det kollektivistiska No Masters Records där de hade full kontroll över allting.
Chumbawamba har haft förmågan att plocka upp enskilda händelser i historien, ibland bara enstaka fraser, och sedan blåst liv i dem så att de fått ett nytt, rytmiskt gungande liv. Berättelser om individer och rörelser som tagit mod till sig, sagt ifrån och protesterat. Den arga mannen, den ilska hunden, den kämpande kvinnan, det ungerska folket som visade sin avsky mot en Stalin-staty och folket på judiska Cable Street som beslutsamt kämpade ner den fascistiska mobben i 1930-talets östra London.
Marcus Floman
