I helheten ligger det unika

Wolfgang Tillmans: After Party, 2002

En man som kissar på en stol. Ett par som möts i en häftig kyss. En lustig papegoja. Ett smutsigt rum som tomt och gapande vittnar om en lyckad eller i varje fall hårt festande gårdagskväll. En futuristiskt blänkande Concorde som sveper över London. En snapshot på en blommande iris. En oändlig stjärnhimmel. En närbild på en hårig pung som tittar ut ur ett par lösa kalsonger. En abstrakt mörkrumslek. Dansande människor. Bilar på en parkering. Klubbkultur. Soldater. Demonstrationer. Energi. Återhållsamhet. Tristess. Glädje.

På 1910-talet deklarerade några radikala konstnärer att vardagen kunde upphöjas till konst. Först 80 år senare rasade hierarkierna. Det normbrott som representeras av den tyska fotobaserade konstnären Wolfgang Tillmans och några av hans generationskamrater som slog igenom på 1990-talet kan knappast överskattas.

Tillmans snapshotestetik var förstås ingenting nytt. Inte heller idén om att konstnärens intention avgör vad som är konst, eller hans vilja att rikta blicken mot flera olika fält utan att paketera sitt betraktande i en linjär berättelse. Men genomslaget saknar motstycke.

En del av förklaringen är säkerligen att Wolfgang Tillmans väg mot att som första fotograf och icke-britt belönas med det tunga Turner-priset inte bara gick via den konventionella konstvärlden, utan minst lika mycket via inflytelserika tidskrifter som i-D och Interview. Tillmans, kan man hävda, var på rätt plats när den stora allmänheten äntligen var redo att släppa den stora berättelsen. Det får dessutom anses symptomatiskt att Tillmans har influerat modefotografiet i minst lika hög grad som konstfotografiet.

Vad som också är anmärkningsvärt är att Tillmans inte framstår som en särskilt anmärkningsvärd fotograf. Han har ingen tydlig signaturestetik, och även om ett imponerande antal av hans bilder vandrar omkring i utkanterna av det allmänna medvetandet så är han inte alltid lätt eller ens möjlig att identifiera.

Jag kan till och med förstå om man ser Wolfgang Tillmans som på en gång slätstruken och effektsökande. Några kukar, en solförmörkelse, en halvfull askkopp och en samling i sig inte särskilt märkvärdiga abstrakta fotoexperiment. Varken mer eller mindre. Men för mig, som blev intresserad av bild vid samma tid som han slog igenom, känns hans utställning och icke-hierarkiska hållning som att komma hem.

Det speciella med Tillmans är snarare, vilket Moderna museets enorma utställning också tydligt presenterar, hans sätt att ständigt placera sitt verk i en helhet som inte kunde vara någon annans. Tillmans hänger som regel alltid sina utställningar själv. Stora, små och minimala bilder klättrar över väggarna i en precis men väldigt opretentiös presentation. Uppnålade eller till och med nästan övertydligt upptejpade i små tematiska enheter som alltid sträcker ut en hand till någon annan av konstnärens motivsfärer.

Egentligen är det till och med fel att tala om motivsfärer i samband med TiIlmans. För om man verkligen ska precisera ett övergripande tema så är det just en totalvägran att underordna sig olika kategorier.

 

Sebastian Johans 

 

Wolgang Tillmans. Moderna museet i Stockholm. Visas till den 20.1.2013.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *