Teaterfestivalen Baltic Circle har aldrig varit rädd för att utmana förhållandet mellan publik och ensemble. Sanna Huldén har sett två föreställningar som gör just detta.
Jag får ett personligt mejl med en adress till ett hotell i centrala Helsingfors. Där ska jag infinna mig för att ta del av Debriefing Session Helsinki av gruppen Public Movement från Israel. När jag anländer ombeds jag visa legitimation och en livvakt letar igenom både mig, min väska och mina jackfickor. Sedan får jag vänta, övervakad av vakten, tills det blir min tur.
Jag är övertygad om att livvakten är äkta. Ingen skulle spela så … slarvigt. Han är besvärad, nervös och lite töntigt klädd. Alltså en riktig livvakt, bedömer jag fördomsfullt. Men jag kan inte lista ut varför han är här. Det måste ju vara en lek, tänker jag och försöker le mot honom, få ögonkontakt och bekräftelse på att det ju egentligen är lite komiskt att han står där och vaktar mig. Han är inte intresserad.
Jag får vänta en god stund. Tillräckligt länge för att börja tvivla. Vad vet jag om vad som är på gång egentligen? Jag vet att publiken deltar en och en – kan orsaken vara att det finns en hotbild mot konstnären eller projektet? Lite internetresearch säger inte mycket. Israel-Palestina är ju ett känsligt ämne. Och vadå Debriefing Session?
För första gången på mycket länge känner jag mig ordentligt nervös när jag som publik väntar på att få ta del av ett konstverk. Men trots obehaget njuter jag av känslan. Den kommer ur att dels inte veta vad som väntar och dels inte veta vad som är verklighet och vad som är en lek.
Theatre of Reality
Dana Yahalomi, ledare för Public Movement, och arrangör för sessionerna under Baltic Circle-festivalen, kallar det hennes grupp gör för theatre of reality. De intresserar sig för ceremonier, hur mänskor rör sig och fungerar i grupp (”public choreography”) och hur mänskor identifierar sig med och förhåller sig till staten eller sådana institutioner och auktoriteter som representerar staten. Läs polisen, militären, livvakter …
Public Movements två senaste projekt har handlat om ”communitybranding”, d.v.s. hur bilden av en grupp mänskor eller en nation skapas medvetet. I våras förverkligades Re-Branding European Muslims på Berlinbiennalen. Syftet var att lyfta fram relationen mellan Europa och dess muslimer genom att utnyttja den makt som följer med rätten att definiera en grupp. Att EU har stora problem med sin egen branding, som tenderar att andrafiera den som definieras som icke-europeisk, visar inte minst en reklamfilm som publicerades tidigare i år. I filmen Growing Together, som gjordes av Europeiska kommissionen för att vinna sympatier för EU:s utvidgning hos den yngre befolkningen, övervinner en vit kvinna barbariska icke-européer med sin mentala styrka. (Filmen kan hittas på Youtube med namnet EU enlacement ad). Reklamen drogs sedermera in efter massiva protester.
Också debattserien på New Museum i New York i vintras, SALONS: Birthright Palestine? skapades av Public Movement, som en reaktion på Birthright Israel. Birthright Israel är ett slags gratis pilgrimsresa som ca 50 000(!) amerikanska judiska ungdomar i åldern 18-25 år årligen bjuds på av den israeliska staten och judiska organisationer i USA. Om man ska tro Dana Yahalomi är det frågan om noggrant orkestrerad propaganda från Israels sida med syfte att skapa en stark israelisk identitet hos ungdomarna. Men det är en mycket smal bit av Israel som visas upp under Birthright Israel-resorna och den israeliska identiteten definieras tydligt mot den palestinska. Ett ”vi och de” odlas och slår rot i ännu en ny generation.
Och vad blir det av Debriefing Session Helsinki då? Vakten leder mig in i hotellhissen och upp till en balkong på andra våningen med utsikt över entrén. Vid ett bord sitter Yahalomi, klädd i strikt svart kjol och vit skjorta.
– Hello Sanna. Hon sträcker fram sin hand och ber mig sitta ner, ingen annan finns i närheten.
– You must listen carefully, there’s a lot of information to be shared.
Så inleder hon en 20-minuters detaljerad utredning om förhållandena bakom debattserien SALONS: Birthright Palestine? Det är en föreläsning om finansiering, bojkotter och maktrelationer i den komplicerade konstnärliga terrängen mellan Israel, Palestina och USA. Jag får lära mig det här för att projektet ska leva vidare, för att kunskapen ska spridas.
– You are now an agent for Birthright Palestine? avslutar Yahalomi, och försöker på så sätt inkludera mig i ett sammanhang som hon tyvärr, med sin inledande lek med sin auktoritet och min ovisshet, redan placerat mig långt utanför. Jag blir besviken på att min osäkerhet inte utnyttjas. Men besvikelsen känns snart väldigt banal. Det upptrappade våldet runt Gaza skapar en kontext i vilken mina rädslor inför en teaterföreställning känns väldigt futtiga.
fyra väggar
Ett diametralt motsatt mottagande möter publiken inför förställningen We love Africa and Africa loves us av Markus Öhrn, Institutet och Nya Rampen från Sverige och Finland. Den spelas i Mediacentret Lumes stora black box och jag möts av ett traditionellt biljettinsläpp, en traditionell publikläktare och ett traditionellt välkomsttal inklusive upplysning om längd och möjlighet att avlägsna sig för toalettbesök. Killen på stolen intill mig mumsar obekymrat på en stor bit chokladtårta när föreställningen börjar.
Framför mig på scenen står en enorm konstruktion i stålrör och presenning, som senare visar sig vara en tvåvåningsbyggnad med stabila väggar och golv på insidan, utan synlig in- eller utgång. Spelet sker helt och hållet innanför dessa fyra väggar och delas med publiken endast genom att det filmas med handkameror och projiceras på byggnadens yttervägg som vetter mot läktaren. Under de två och en halv timme som föreställningen pågår visar sig aldrig skådespelarna direkt framför publiken. Däremot andas vi tveklöst samma luft och delar samma ljudmiljö.
I den övre våningen lever en vit europeisk (de pratar tyska) kärnfamilj sin vardag. Som om de fastnat i ett meningslöst familjefotografi sitter de i sin sjabbiga soffa och upprätthåller sina interna maktpositioner genom att systematiskt förödmjuka och utnyttja varandra. Pappan har en självskriven roll som orubblig patriark och mamman är passiv så till den grad att hon under den första timmen faktiskt inte rör på sig alls. De två sönerna gör sitt bästa för att inte förgås och för att lära sig spelreglerna i den här inskränkta och moraliskt förtappade tillvaron.
Allt som är avvikande förlöjligas och utesluts. På övre våningen är det kvinnan (mamman) och den homosexuella mannen (den äldre sonen). I källarvåningen är det afrikanen. Där nere får familjens fantasier om den narcissistiska välgörenheten och blodiga ritualer på den mörka kontinenten härja fritt. Skådespelarna spelar både med och utan masker: antingen vita, med ett idiotiskt stirrande ansiktsuttryck, eller svarta stereotypa blackface-masker. Tillsammans med zoomen på kameran möjliggör maskerna växling mellan distans och närhet, mellan grader av fantasi och realitet. Förödmjukelserna som filmas med skakig hand kopplar också ihop föreställningen med Lars von Triers fiktiva dogmaproduktion Idioterna från 1998 och med en högst verklig grillfest arrangerad intill hungerstrejkande asylsökande utanför riksdagshuset i Helsingfors hösten 2012. Den sistnämnda dokumentärsnutten, en del av projektet Doxwise Nordic, visar en rasism och en hänsynslöshet som man kan sörja men inte ignorera. (Doxwise-filmen hittas på Youtube med namnet Tervetuloa Suomeen – Welcome to Finland)
Ljus på sig själva
We love Africa-ensemblen har vad en av den samtida postkoloniala forskningens stora namn Homi Bhabha kallar för etiskt förtroende (ethical confidence). De tar sig an en problematik som kan få vem som helst att kasta in handduken. Om och om igen konfronterar de den stora ambivalensen i sin egen position i världen som unga, företrädelsevis heterosexuella, vita män. De undviker andrafiering av andra identiteter genom att hålla ljuset helt och hållet på sig själva. Skådespelarna letar tills de hittar sina mörkaste hålor där fördomar och fantasier lever. De hålorna har vi alla, vi är bara inte alla villiga att exponera dem för omvärlden så utblottande och så ärligt som de här gör. Det är brutalt och det är skoningslöst.
Föreställningen skapar spänning på för mig helt nya sätt. Att se händelseförloppet enbart via liveinspelning gör en aspekt av det traditionella upplägget mellan publik och skådespelare synlig. I vanliga fall pågår det ett slags betryggande metaspel mellan publik och skådespelare. Ett spel som bejakar den reella situationen som pågår, att vi leker en lek tillsammans. Men här finns inget tillsammans och det visar sig vara provocerande, åtminstone för mig. Jag finner mig sukta efter att få se skådespelarnas rollpersoner bli sociala mänskor i mötet med oss i publiken. Jag tror att det handlar om en längtan efter att frigöras från fiktionens sjukliga värld, om så bara för en sekund, med en blick. Men den blicken ska jag självklart aldrig få.
Också musiken upprätthåller spänning. Den är komponerad och dj:as live av Andreas Catjar (inte heller han synlig för publiken) och föreställningen är nästan lika mycket en konsert som en teaterföreställning. Musiken rör sig från melodisk sjungen rock till instrumentell ljudmatta. Där skådespelarna håller ett fysiskt avstånd till mig är musiken extremt närgången. Den fyller upp rummet och kommer in under kläderna. Den hotar mig, leker med mig, överraskar mig och håller mig fokuserad. Samtidigt stöder den skådespelarna i deras självuppoffrande uppsåt. När ljudvolymen tvingar upp fingrarna i öronen hos flera i publiken märker jag att jag inte har mage att sitta där och skydda min hörsel. Inte när skådespelarna på scenen satsar allt i en föreställning så till synes helt utan skyddsnät.
Sanna Huldén
Foto: Karl Hoffman
Public Movement: Debriefing Session Helsinki med Dana Yahalomi.
Markus Öhrn, Institutet och Nya Rampen: We love Africa and Africa loves us. Regi: Markus Öhrn. Text och research: Anders Carlsson. Komposition och musik: Andreas Catjar. Kostym, scenografi och skulpturer: Pia Aleborg och Oskar Nilsson. Skådespelare: Elmer Bäck, Anders Carlsson, Rasmus Slätis och Jakob Öhrman
