Det finns 150 000 fattiga barn i Finland, konstaterade Ylva Larsdotter i förra veckans recension av antologin Vardagshjälte 24/7. Begrunda den siffran, uppmanade hon läsaren.
Tja. I samband med bokmässan i Helsingfors hade Ny Tid en tävling där vi bad deltagarna gissa hur många tecken (bokstäver, siffror, mellanslag, skiljetecken) som ingick i vårt 24 sidor tjocka temanummer om finsk litteratur – rätt svar var 135 421. Om varje liten krumelur i den tidningen hade ersatts av ett mikroskopiskt porträtt hade vi ändå inte kunnat ge varje fattigt finländskt barn ett ansikte.
Att fattigdom är ett samhällsproblem åskådliggörs kvantitativt. Men vad fattigdom är kan endast förstås kvalitativt – genom berättelser, välgjorda reportage, genom skönlitteratur. Med andra ord: För engagemang behöver vi det konkret mänskliga, för meningsfull aktion medvetenhet om det generella och strukturella.
Köksbordsfattigdom anno 2012 var rubriken för den diskussion jag förde med Mathias Rosenlund, Jenny Kajanus och Rebecka Bohlin på Arbis den 9 november. De två förstnämnda hör till det fåtal modiga finlandssvenskar som vågar tala om sin knepiga privatekonomi, som ofta gjort det och som också har förmågan att göra det. Att tala om pengabrist är nämligen inte lätt, i synnerhet inte med sig själv i blöt, eftersom vårt samhälle tenderar att se fattigdom som något självförvållat, och rikedom som något självförvärvat. Verkligheten är inte sådan. All forskning visar att socioekonomiska strukturer går i arv, precis som ekonomisk rikedom. Och så handlar livet om att ha tur – eller otur. Att råka välja ”rätt” yrkesbana, att hållas frisk, att ha rätt kontakter, att vara på rätt plats vid rätt tillfälle.
Rebecka Bohlin deltog i diskussionen i egenskap av författare till boken De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass. Boken recenserades i Ny Tid i våras, men handlar om Bohlins odyssé bland samhällets sämst betalda arbetare i servicebranschen, främst städare, och bland dem i synnerhet kvinnliga invandrare. Också hon utgår från det konkret mänskliga: Fram träder en bild av människor som omöjligt kan få vardagen att gå ihop, föräldrar som inte hinner se sina barn annat än på söndagarna eftersom arbete tidig morgon och kvällstid är regel och inte undantag i branschen. Fram träder också bilden av ett immigrerat prekariat som isoleras i utanförskap genom usel lön, otrygga anställningar och arbeten som inte erbjuder en möjlighet att lära sig landets språk. Och när Bohlin lämnar Sverige blir villkoren ännu värre, till exempel i Storbritannien.
En av Bohlins strukturella huvudpoänger är att fackföreningsrörelsen har svårt att ta sig an vår tids underklass. Det klassiska facket är liksom designat för (manliga) industriarbetare koncentrerade till förhållandevis få arbetsplatser och inte för servicebranschens prekariat, som utför tämligen okvalificerade arbetsuppgifter, ofta isolerade från andra arbetare. Dessa människor lyckas facket sällan nå – ibland kanske det till och med inte bryr sig. Den uppsökande verksamheten är obefintlig, man undviker konflikt och är alltför ängslig för sin mediala image.
I det komplex av medborgerlig organisation, politisk aktion och diskursiva erövringar som behövs för att rädda välfärdssamhället och ge globaliseringen ett humant ansikte har fackföreningsrörelsen utan tvekan en roll att spela. Men den behöver – kanske i ännu högre grad än den politiska vänstern – en renässans, på vår tids villkor. En fundamental skillnad mot arbetarrörelsens situation under början av 1900-talet är att massorna inte längre utgörs av en kämpande underklass, utan av en medelklass som pendlar mellan likgiltighet och oro. Dels måste man kunna vädja till denna medelmassas solidaritet och bryta dess likgiltighet, dels måste man våga ta sig an dess befogade oro: då välfärdssamhället avvecklas och arbetsmarknaden hårdnar blir också medelklassen – åtminstone stora delar av den – förlorare.
Fredrik Sonck
