Nej, vi slickar inte alla lika villigt upp den skit som Teater Viirus häller över oss i publiken i samband med föreställningen Woyzeckmaterial, som Ny Tids recensent Sonja Mäkelä gör (se Ny Tid 42-43/2012). Själv sitter jag mest och funderar på om regissören Teemu Mäki inte kunde ha hittat på något mer originellt än publikförolämpning för att föra pjäsen vidare i andra akten. Det känns nämligen som om jag sett det förut och börjar bli ganska immun.
Pjäsen i sig fann jag riktigt hyfsad, speciellt den första akten, men kunde trots det inte skaka av mig känslan att det var ”ännu en formexperimenterande metateateruppsättning”. Det har kanske mindre med själva pjäsen att göra, än med att min överhängande upplevelse av de tre senaste årens sammanlagda teaterbesök är just en av metateater. Sedan Viirus togs över av den nya generationen har gruppen ofta sysselsatt sig med formexperiment och utforskning av förhållandet mellan publik och ensemble, det samma gäller Nya Rampen, Blaue Frau och Teater 90°, liksom kollektivet De kristallklara. Ofta har det känts som om alternativen för teater på svenska i Helsingfors har varit Lillans och Svenskis prutthurtiga publikfrierier, Zholdaks fyra och en halv timme långa ångest eller olika övningar i hur man förvirrar en publik. Tack således Lillan för I taket lyser stjärnorna, en helt vanlig, seriös helaftonspjäs i traditionellt format, som dessutom tangerar ett viktigt mänskligt tema.
Innan mina vänner i teaterbranschen säger upp sin facebookvänskap med mig, kan jag ju påpeka att en hel del av den metateater jag har sett har varit riktigt bra, underhållande och högklassig. Teater 90° tycker jag är något av det bästa som hänt det finlandssvenska teaterfältet på länge. Viirus Finn Iunker-uppsättning njöt jag storligen av och Nya Rampens Worship gjorde mig alldeles omtumlad. Det bara känns som om det nu börjar komma ut genom öronen.
Ingen konst kan göras i ett vakuum och för att kommentera och utforska måste det finnas något att kommentera och utforska. Det är hälsosamt att man inom teaterbranschen riktar kritiska blickar mot sig själv – men frågan är om inte teatern i längden utarmas ifall ”teater om teater” är det enda som sätts upp vid sidan av musikaler och farser.
Som publik är det viktigt för mig att ibland se teater som ifrågasätter mitt förhållande till konstformen och det är bra om en föreställning kan väcka debatt om teaterns uppgift och syfte – den här kolumnen är ju ett direkt resultat av de pjäser jag sett, så ur den synvinkeln har de väl tjänat sina syften. Men om teaterns primära mål blir att fråga vad teater är och att få publiken att fråga sig varför den går på teater, förlorar diskussionen sin idé.
Så, måste då alla sätta upp Shakespeare med djupa veck i pannan? Naturligtvis inte. Men jag vill gärna kunna ta analysen efter pjäsen och inte få den färdigserverad för mig på scenen. Det känns också som en underskattning av publiken att så många grupper anser sig tvungna att tvångsmata oss med teaterdiskussion. Tack, vi klarar nog av att diskutera alldeles själva. Ge oss bara nånting att diskutera om. Ge mig en föreställning som får mig att känna, hänföras, gråta, älska och hata. Ge mig teater som får mig att baxna inför den magi som skickliga skådespelare, konstnärer och regissörer lyckas frammana, drama som får mig att glömma tid och rum, som speglar vårt samhälle, vår tid och de djupa mänskliga frågorna. Helgjutet historieberättande på scenen. Då lovar jag att prata om teater som jag aldrig pratat förr.
