Nord och syd – Europas nya järnridå?

Baltasar Gracián liknar de olika europeiska folkslagen vid olyckor som släppts ut ur en grotta och spritt sig över kontinenten. I den andra delen av Ny Tids artikelserie Idén om Europa skriver Peter Stadius om hur uppfattningen om Nord- och Sydeuropa har skiftat genom historien.

I somras hävdade europarlamentariker Anneli Jäätteenmäki att en ny Berlinmur reser sig i Europa (Hbl 12.7). Denna gång delas vår kontinent i syd och nord, inte öst och väst. Jäätteenmäki är kanske inte vår tids Churchill, men onekligen har eurokrisen fått många att allt tydligare se en spricka mellan syd- och nordbor i seder, bruk och samhällsbygge. Efter euroforin på 1990-talet tycks många i dag ha tappat tron på det europeiska projektet. Yrsa Grüne frågade retoriskt på Hufvudstadsbladets ledarsida den 15 augusti: ”Aldrig mötas de två?”. Helsingin Sanomat var kremlologiskt lågmält kritisk i sin rapportering av statsministermötet mellan Mario Monti och Jyrki Katainen i Helsingfors samma månad. Enligt rubriceringen försökte Katainen och Monti övertyga (vakuuttelivat) omvärden om samförstånd. Om man hade använt ordet vakuuttivat (övertygade), hade tidningens linje onekligen framstått som mera neutral.

Vari består då sprickan? Är det bara frågan om olika föreställningar om hur man sköter statsekonomin? Den ansvarsfulla norden mot den opålitliga södern. Denna latenta tankefigur står som en tyst men dominerande kuliss på den scen där den europeiska integrationens kanske hittills största kris utspelar sig. Om det är en tragedi, komedi eller operett är ännu oklart. Vem som är bov respektive hjälte är också oklart, och beror på det rumsliga perspektivet. Sett ur en sydeuropeisk synvinkel är Nordeuropas ledare hjärtlösa åtstramare som inte bryr sig om sitt europeiska folk. ”Frau Merkels” renommé i Grekland börjar likna Margret Thatchers i 1980-talets Argentina. Nordens hökar – falchi del nord – har italiensk press döpt de nordliga beslutsfattarna till. Politikens hökar har fram tills nu varit transatlantiska krigsarkitekter som Donald Rumsfeld. Nu har dock denna rovfågelsmetafor klistrats på holländska ministrar, tyska beslutsfattare och vår egen statsminister Jyrki Katainen, vars blida uppsyn kanske inte genast får en att göra denna koppling.

Varken Katainens eller någon annan politikers personliga framtoning har egentligen någon större betydelse. De är bara nya namn och ansikten i den långa historien om den nord-sydliga dikotomin i Europas historia. Den mentalgeografiska motsättningen verkar i dag överskugga politiskt-ideologiska skiljelinjer. Vi har sett det tidigare i vår närhistoria, men då har det handlat om öst och väst. Det nord-sydliga har egentligen inte påverkat den tunga politiska agendan sedan det trettioåriga kriget. Europa som föreställd gemenskap har sina latenta interna gränser och det finns en närmast outsinlig källa av stoff och teman från alla tidsepoker för att skriva historien om de mentala skiljelinjerna mellan nord och syd. I det följande försöker jag göra några nedslag i denna tankefigurs tidsarkeologi. Vilka teman är centrala? När och hur sker större förändringar?

Barockens bilder

Det som i dag är södra Europa var länge medelpunkten för den västerländska kulturen. Under renässansen och i den tidigmoderna föreställningsvärlden hade områdena norröver en undanskymd betydelse. Den italienska renässanskulturen var förebilden i tyska och polska hov, varifrån influenser i blygsammare utsträckning sökte sig ännu längre norrut. I det sena 1500-talets Spanien fanns det visserligen de som försökte fästa sina landsmäns uppmärksamhet vid att de nederländska provinsernas enkla invånare faktiskt kunde ha något att lära spanjorerna, som ansåg sig stå på en klart högre civilisatorisk nivå. Dessa områden i norr, som ingick i det spanska imperiets burgundiska arv, stod egentligen vid denna tidpunkt på randen till ett ekonomiskt och politiskt genombrott. I 1600-talets kärneuropeiska världsbild blev dock perifera områden fortfarande främst uppfattade som bristfälliga spegelbilder av den förfinade europeiska civilisationen.

Baltasar Gracián, en av barockepokens litterära giganter, presenterar i romanverket El Criticón (1651–57) och avsnittet Feria del mundo – Världens marknad – en beskrivning av de bärande dragen i världens olika nationaliteter. Romanens huvudpersoner Critilio och Andrenio, (som förmodligen var Daniel Defoes förebilder för Robinson Crusoe och Fredag) lyssnar till den fattige Egenio, som berättar historien om en grotta där gudarna likt Pandoras ask har gömt alla olyckor bakom flera lås. Tiden av paradisisk lycka på jorden tar dock, som i Gamla Testamentet, slut då kvinnan i sin ”ytliga nyfikenhet” inte kan motstå frestelsen att göra det förbjudna och föra nyckeln till låset. Ut rymmer olyckorna som en och en söker sig till olika nationer. Högfärdigheten beger sig till Spanien medan lögnen landar i Italien. Otroheten finner sin väg till Grekland, medan raseriet tar sig till Afrikas norra kust och närliggande öar, ”då den ville leva bland araber och pirater.” Frosseriet och ”hennes syster fylleriet” beger sig till Tyskland. Ombytligheten bosätter sig i England, enkelheten i Polen och slutligen grymheten i Sverige. Gracián, som både Schopenhauer och Nietzsche hyllade som en genial proto-existentialist, målar upp en intressant mental karta over nationella stereotypier. Framställningen saknar inte självironi, men samtidigt får den här exemplifiera hur man i allmänhet såg på de nordliga folken: enkla, grymma och okontrollerade. Verket är också från en tid då tolkningsföreträdet och initiativet för såväl ”andrafieradet” som det självironiska ännu fanns i södern.

Montesquieu-effekten

Ungefär hundra år senare, 1748, trycktes de första upplagorna av Montesquieus De l’esprit de loisOm lagarnas anda. Maktfördelningsprincipen som presenteras där är välkänd. Ett annat huvudtema i detta för upplysningsfilosofin centrala verk är klimatläran. Fast Montesquieu i mycket hög grad bygger vidare på tidigare arbeten, främst av Jean Bodin (1530–1596), är det nu som tankarna om klimatets inverkan på folk och nationer får en betydande genomslagskraft. Här finner vi rötterna till senare nord-sydliga stereotypier. Man kan inte undgå att märka Montesquieus närmast fundamentalistiska svartmålningen av södern till nordens förmån. Den fjortonde boken, där klimatläran presenteras, fullkomligt sjuder av hänvisningar till de nordliga breddgradernas och folkens överlägsenhet gentemot söderns. Varma klimat förslöar människorna, bringar nerverna till ytan och saboterar alla ädla företag, resonerar maktfördelningsprincipens fader.

Litteraturvetaren Larry Wolff har i boken Inventing Eastern Europe (1997) framfört tesen att upplysningsfilosoferna ”uppfann” begreppet Östeuropa. Denna tes i Edward Saids anda är i sig hållbar, men frågan är dock om inte de franska upplysningsfilosoferna i ännu högre grad uppfann södern. En närläsning av Montesquieu stöder detta argument. Sanningen är väl snarast att behovet av den typen av forskningsanalyser kring nord och syd inte har haft så stor efterfrågan. Många har uppmärksammat detta uppenbara tema, men få har utvecklat det i högre grad. Pierre Bourdieu berörde kort den nord-sydliga tematiken i fransk upplysning i artikeln ”Le Nord et le Midi” (1980). Han talar om en Montesquieu-effekt, som skapade föreställningen om de nordliga folken som aktiva och initiativtagande. Bourdieu påvisar också hur mycket Montesquieu hade lånat av andra, vilket i sig bör ses som ett stöd för tanken att dessa resonemang hade blivit allmänt omfattade.

Två saker är centrala för att förstå mekanismen bakom denna s.k. Montesquieu-effekt. För det första handlar det om en kritik av den katolska kyrkan. Påvesätet i Rom och inkvisitionens Spanien är upplysningens ideologiska motpoler. Södern blir nu de katolska ”vidskepelsernas” hemvist, upplysningstankarnas negativa motbild. Det leder till den andra centrala punkten, nämligen reciprokt blir nu norr förnuftets vädersträck. ”C’est du nord aujourd’hui qui nous vient la lumière”, skrev Voltaire. Det nordliga ljuset som kom från norr var förnuftets ljus – la raison. Mera konkret syftade Voltaire i sin samtid till Katarina II:s Ryssland, även kallat Le Nord inom den europeiska diplomatin på mitten av 1700-talet.

Södern konstrueras

Inom ramen för den postkoloniala forskningsansatsen har inomeuropeiska dikotomier lätt hamnat i skymundan. Under hela 1800-talet konstrueras dock den europeiska södern kontinuerligt som ”det andra”. Antikforskare, konstnärer, författare och andra lärda vallfärdade till antikens ruiner och konstaterade i förbifarten att den lokala befolkningen var livlig och charmerande men inte värdiga arvtagare till dem som en gång byggt det som nu stod och vittrade sönder under Medelhavets gassande sol. När den brittiske premiärministern Lord Salisbury i ett tal 1898 konstaterade att världen kunde indelas i två typer av nationer, ”the living and the dying”, var det inte bara den vite mannens världserövring han syftade på. Han syftade i hög grad på de sydeuropeiska länderna och ”den latinska rasen” i allmänhet. Omkring sekelskiftet 1900 var rasantropologins indelning av Europas folk i tre huvudklasser en allmänt antagen vetenskaplig sanning. Den ariska rasen, som sågs som den främsta, benämndes synonymt både till den nordiska och den europeiska rasen. Ett starkare bevis för det systemskifte som gjorde Europas nordligare del till centrum för definitionen av Europa är svår att hitta. Dragen som förknippades med denna fenotyp var reslighet, ljus hy, blont hår och gärna också blåa ögon. De övriga raskategorierna var bergsrasen, Homo Alpinus, dit kelter och slaver räknades och Medelhavsrasen, som också ansågs vara den mest uppblandade, vilket redan i sig sågs som en brist.

Vissa protesterade dock. Den italienske antropologen Giuseppe Sergi (1841–1936) hörde till dem som var kritiska mot den s.k. nordicismen. Han kritiserade tanken att den nordiska rasen fanns representerad i de sydliga ländernas eliter. Vid denna tidpunkt användes de allt mera omfattande nationella statistikuppgifterna bl.a. till att verifiera att officerare i latinska länder i medeltal var någon centimeter längre än meniga. Detta sågs som ett bevis för det nordiska raselementets närvaro i den ledande samhällsklassen även i södern. Sergis franska kolleger, som Georges Vacher de Lapouge, var uppriktigt oroade för att det nordiska skulle tappa terräng inom Frankrike. Frågan om den latinska rasens dekadens var central också i den latineuropeiska samhällsdebatten. En av Sergis främsta trätobröder var författaren, sociologen och politikern Napoleone Colajanni (1847–1921). Båda var hemma från Sicilien, båda hade deltagit i Garibaldis marsch från ön och båda var uppriktigt engagerade för sin hemtrakt och sitt fosterland. Skillnaden var att Colajanni köpte tanken om rasens inverkan på socialt beteende och han förklarade exempelvis den sicilianska kriminaliteten som en rasbetingad egenskap.

Det säger sig självt att debatten om skillnaderna och hierarkierna mellan latinska och nordliga folk rätt snart spillde över till den andra sidan av Atlanten. USA:s annekteringspolitik i Centralamerika aktualiserade en pessimism angående den latinska rasens framtid. Den spanska förlusten mot USA 1898 i kriget på Kuba och Filippinerna födde många dystra framtidsutsikter. Med tiden kom den vetenskapliga rasantropologin in i rikspolitiken. År 1924 stiftades en ny immigrantlag i USA, vars främsta syfte var att begränsa invandringen från Syd- och Östeuropa, och således bevara den nationella ”nordiska” homogeniteten. I Nordeuropa var inte någon större invandring aktuell, men grundandet av det Rasbiologiska institutet i Uppsala 1922 är ytterligare ett vittnesmål om den tidens vetenskapliga sinneslandskap.

Den stridbara södern

Den allt tydligare monopoliseringen av framsteg, förnuft och civilisatorisk dominans i norr och särskilt nordväst, skedde inte utan motrörelser. Hela grundidén att den västerländska kulturens centrum sakta rört sig från sydost mot nordväst motarbetades aktivt bland olika aktörer inom den latinska världen. En del ordnade sig i sällskap, publicerade tidskrifter och uppfattade sig som pan-latinister. Lily Litvak, professor i spansk litteratur vid University of Texas, har på ett mycket åskådligt sätt presenterat dessa idéer och centrala aktörer kring sekelskiftet 1900. Hennes studie Latinos y anglosajones (1986) finns dessvärre inte översatt till engelska. En central tanke bland pan-latinister, som exempelvis Giuseppe Sergi också förfäktade, var att den latinska rasen var mera kreativ. Den politiska nedgången sågs bara som temporär då man var säker på att framtiden skulle visa att de nordliga länderna var alltför enkelspåriga i sin moderna kapitalistiska industrialism. Fastän den spanska flottan hade sänkts i Santiago de Cubas hamn 1898 av ”dessa grishandlares kanoner, dessa symaskinfabrikörer”, som Anatole France uttryckte det, såg man ändå att det fanns hopp. Angel Ganivet, en av många spanska intellektuella som satte mycket tid och möda på att kontemplera denna problematik, såg att människorna i norr och i söder var fullkomlig olika. Den nordliga individen var en Robinson Crusoe, som klarade av att bygga upp en materiell värld omkring sig men saknade sinne för större idealistiska företag. Arketypen för söderns människa var Don Quijote, som för Ganivet representerade den genuint tänkande idealisten som förstod sin kultur och civilisation. Ganivet ironiserade över den nordliga renligheten och konstaterade att det inte hade funnits en endaste första rangens filosof i antikens Grekland om de hela tiden skulle ha sysselsatt sig med att klippa gräsmattor och putsa stengångar.

Den pan-latinska idévärlden var alltså mer eller mindre lika vinklad och chauvinistisk som den nordliga. Den byggde på en inre känsla av överlägsenhet i en tid då yttre faktorer gav få möjligheter att leva ut den i förhållande till de nordliga samhällena. Under 1900-talet utvecklades dikotomin om söderns och nordens folk i olika nya riktningar. Massturismens epok som inleddes på 1950-talet kom att få en viktig betydelse. Den svenska forskaren Elena Lindholm-Narváez har visat hur den i södern etablerade beundran för Wagners Valkyrior omsattes till nytolkningar när Medelhavets stränder invaderades av blonda damer i bikini från norr. Fenomenet sökte sig under 1960- och 70-talen till filmduken i åtminstone Italien och Spanien. Korta latinos med håriga bröst fånade sig på stranden i kalkonrullar som Manolo la nuit (1973), där begreppet la sueca cementerades på den iberiska halvön. Dynamiken mellan en förlöjligande självförklening av Manolo-gestalterna och en dubbeltydig bild av de långa och blonda skandinaviska kvinnorna, innehåller element av ironi som går åt båda hållen. I mötet mellan nord och syd på badstranden skrevs ett nytt blad i historien om nord-sydliga stereotypier i Europa.

Nord och syd som kategorier 

Att nord och syd som motsatta kategorier kontinuerligt har skapats i Europas historia kan svårligen förnekas. De här nämnda exemplen är bara toppen av isberget. Hur viktig är denna dikotomi i jämförelse med pan-europeiska tankar, indelningen öst-väst eller de politiska ideologiernas skiljelinjer? Det beror förstås på många faktorer, men konjunkturen i europeiskt samhällsliv just nu är att en nord-sydlig analys ter sig relevant. Litteraturvetaren Roberto M. Dainotto kritiserar i boken Europe (in Theory) (2007) Samuel Huntford och det rådande paradigmet att dra den mest betydelsefulla skiljelinjen mellan de s.k. stora civilisationerna som kristendom och islam. Tanken att Europa definierat sig mot Asien, vilket är det centrala argumentet hos Edward Said, är bara en del av sanningen. De inomregionala skiljelinjerna, som alltså inte är enkla bilaterala nationella förhållanden som Frankrike-England och Tyskland-Italien utan större dikotomier, är minst lika betydelsefulla för att förstå Europa. Syftet med studier av den nord-sydliga dikotomins tidsarkeologi är då inte att erbjuda ”vetenskaplig fakta” för politiker att rasera den europeiska integrationen som bevisligen omöjlig, utan att öka förståelsen och kunskapen om vår gemensamma historia.

När Internationella valutafondens chef Christine Lagarde i somras i en intervju i The Guardian uppmanade grekerna att betala sina skatter, kunde denna utsaga läsas på många olika sätt. Andemeningen var väl att även sydeuropéer bör göra som man gör i norr. Samtidigt pågår en lång och seg debatt och process för att få bukt på skatteparadis och offshore banking. Detta fenomen har sina rötter främst i London City och Zürich, vilket Nicholas Shaxson åskådliggjort i boken Treasure Islands (2011). Mycket har hänt sedan italienarna startade den samhällsinstitution som de kallade banco. Om den nu av många utmålade nord-sydliga sprickan beror på ett systematiskt sydligt skattesmitande är dock oklart. Lagarde kanske har rätt, kanske inte. Vi kan inte veta säkert. Det enda vi med säkerhet vet är att Lagarde själv inte betalar någon skatt överhuvudtaget på sina löneinkomster, eftersom hon har ett internationellt uppdrag.

 

Peter Stadius

Skribenten är universitetslektor i Nordenstudier vid institutionen fär världens kulturer vid Helsingfors universitet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *