Jag noterade det i Göteborg på bokmässan. För tionde året i rad besökte jag samma apotek vid järnvägsstationen. Tidigare har jag alltid varit lika imponerad av svenska apotek: så lätt att hitta bland hyllorna för kunderna, så stort utbud, så vackert designat. I år var det skabbigt, sakerna låg i omotiverade korgar för att locka till impulsköp och framför allt: där fanns nästan inga mediciner. Mest såldes där bomull, smink och tvål. Personalen bekräftade att apoteket blivit privatiserat sedan sist.
Den här skamfilade, skabbiga versionen av kapitalism kände jag igen – från USA. Snabbköp organiserade enligt hur man bäst får kunderna att köpa, inte enligt hur man bäst hittar. Inte ens i centrum av Washington DC fanns en ordentlig bokhandel, den största var ungefär en femtedel så stor som Akademiska bokhandeln i Helsingfors. Mellandyra klädmärken som The Gap eller Banana Republic som tidigare har gjort oerhört slitstarka kläder har börjat dra ner på kvaliteten, antagligen för att ingen ändå har för avsikt att bära kläderna i flera år.
Det är någon form av logik som bryter samman. Tidigare har det t.ex. varit uppenbart vad en bra bokhandel är. En bokhandlare var i allmänhet en bokälskare och visste därför vad en sådan vill ha. En idealisk bokhandel ska vara så välförsedd som möjligt, den ska locka bokälskare att trivas där länge och öppna deras ögon för nya författare. Därför kunde t.ex. Barnes & Nobles flaggskepp i New York vara veritabla palats, med länstolar och program och kaféer och en hisnande bredd i utbudet.
Men nu verkar den ekonomiska logiken, vinstlogiken, äta upp alltsammans. Det ska bara finnas få titlar, men i enorma högar. De ska vara bästsäljare. Inget får ligga i lager, allt måste röra på sig. Det här närmast strider mot litteraturens natur, dess väsen.
Ett apotek har förstås haft en ännu mera livsavgörande uppgift – att sälja mediciner till sjuka människor. Och den svenska staten som har bedrivit apoteksverksamheten som ett monopol sedan 1970-talet skapade då ett apoteksväsende som satte den sjuka människans behov i centrum. Alla, rika och fattiga, skulle få samma fina service. Men det privatiserade apoteket drivs enligt samma gamla vinstlogik igen: Är du köpstark, lilla vän? I så fall vill vi ha dig som kund. Mest vill vi sälja det vi tjänar bäst på – oberoende av vad folk på riktigt behöver.
På samma sätt var det väl tidigare självklart att bra kvalitet var bättre än dålig, och ett argument för att köpa. En klädkedja gjorde så bra kvalitet som den hade råd med. Men Nokias nedgång förklaras ibland med att de finska ingenjörerna envisades med att göra alltför hållbara telefoner. Idag byggs vissa produkter för att inte hålla, vilket Nina Björk bl.a. skriver om i sin bok Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde (som för övrigt var slutsåld på bokmässan, omöjlig att få tag på). Det är en skakande bok eftersom den visar hur långt vi har kommit mot en värld där människovärdet fått ett pris i pengar. Hon citerar Stalin som ansåg att människan är det allra värdefullaste kapitalet och invänder: ”Men människan är ju inte ett kapital. Människan är ju människa. Det finns inget högre syfte med hennes existens. Hon – hennes överlevnad, hennes blomstrande – är sitt eget mål.”
Verksamheter som mister kontakten till sin innersta funktion, sin egentliga uppgift för människan, förlorar sin själ. Tåg finns till för att frakta gods och människor, böcker för att läsas (och skrivas), apotek för att få medicin till sjuka människor. Pengar byter händer, givetvis, men det är inte det centrala. Varför skulle verksamheten bli bättre av att vi koncentrerar oss på pengarna? Tvärtom blir den nästan alltid sämre. Det här blir särskilt tydligt när det gäller vissa nödvändiga samhällsfunktioner som sjukvård, energiförsörjning och infrastruktur – hur skulle en verksamhet skötas bättre och billigare av att även aktieägare ska få ut en vinst?
Och det intressanta är att inga kapitalister klagar över vinstlogikens monopol nu. Trots att kunderna i den här ultimata kapitalismen får sämre valmöjligheter, inte bättre. Kunderna är ju prisgivna till de varor som finns, det går inte att välja det icke-existerande: poesisamlingarna i de underbara bokpalatsen, punktliga tåg, apotek med heltäckande medicinutbud.
Sara Ehnholm Hielm
