”Ge mig en orsak att anställa dig”, säger en rekryterare till filmens manliga huvudperson. ”Jag är pålitlig”, lyder svaret.
Ali (flamländaren Matthias Schoenaerts från Bullhead) är inte bara pålitlig. Han har ett inre lugn och ett manligt allvar av den typ som går hem i Finland. Tillsammans med sin femårige son liftar den arbetslöse Ali från Belgien till franska Antibes där hans kärva syster (Corinne Masiero) bor med sin man. Ali får jobb som krogvakt. En kväll blir han tvungen att köra en kvinna hem efter ett slagsmål.
I själva verket är Stéphanie (Marion Cotillard) en tuff tjej: hon jobbar i en marinpark där hon kommenderar späckhuggare att göra konster inför publik. Efter en olycka får hon sina ben amputerade. Hon känner sig deprimerad och ringer Ali. Deras relation blir allt annat än sentimental. Ingen romantik här, bara allvarsamt kompisskap. Stéphanie är mån om sin integritet. Under en promenad låter hon inte Ali skuffa rullstolen utan tar sig till stranden på egen hand. Väl framme föreslår Ali att de ska bada. I vattnet återfår hon sin frihet: hon kan inte längre gå, däremot kan hon simma.
De drömska havssekvenserna uppfyller många funktioner. I detta element bor vackra men farliga späckhuggare. Antibes må vara ett paradis på jorden, men Stéphane Fontaines kamera sveper inte en enda gång över några semesterfirare. Filmen handlar om en kämpande underklass. En arbetskamrat föreslår att Ali ska tjäna lite extra på knytnävsmatcher som arrangeras av några lokala romer. Ett annat extraknäck är att installera övervakningskameror på snabbköp, för att administrationen ska kunna spionera på sina anställda.
Som i en äkta melodram är det Alis syster som blir offer för dessa kameror. Hon får sparken samtidigt som Ali försöker dra vidare. En tragisk olycka får honom att inse att ”familjen är viktigast”. Filmens happy ending känns påklistrad. Det lyckades Jacques Audiard undvika i Mitt hjärtas förlorade slag.
Namnet Rost och ben signalerar brutalitet. Precis som i En profet frossar Audiard i brutna fingrar och utslagna tänder. Det starkt närvarande sociala sammanhanget räddar Rost och ben från att bli en mainstreamthriller. Mycket kan förlåtas tack vare den äkthet som kännetecknar scenerna med Ali och Stéphanie. Den celebra Cotillard i alla ära, men Schoenaerts imponerar minst lika mycket som hon.
Sex som hämtpizza är ett ämne som tangerades av Patrice Chéreau i Intimacy. I den värld som Audiard skildrar finns inte utrymme för några moderna neuroser. Här gäller det att överleva.
Zinaida Lindén
De rouille et d’os (Rost och ben). Drama. Frankrike/Belgien, 2012. Regi: Jacques Audiard. Manus: Jacques Audiard, Thomas Bidegain, efter två noveller av Craig Davidson . Foto: Stéphane Fontaine. I huvudrollerna: Marion Cotillard, Matthias Schoenaerts, Corinne Masiero
