Fildelning och nätpiratism har kommit upp på agendan igen sedan en nioårig flicka fick sin dator konfiskerad av polisen sedan hon, avsiktligt eller ej, laddat ner popartisten Chisus senaste skiva. Till och med kultur- och idrottsminister Paavo Arhinmäki såg sig nödgad att kommentera saken på sin blogg.

Medan det är positivt att frågan om fildelning lyfts upp till diskussion så är det deprimerande att se hur lite debatten har utvecklats sedan Napster första gången gjorde musik nerladdningsbar 1999.

Det var tretton år sedan. Medan det har hänt ohyggligt mycket inom teknikutvecklingen sedan dess, så är argumenten i fildelningsdebatten samma tröttsamma skit som då. Upphovsrättens informations- och övervakningscentral (TTVK) tjatar fortfarande om att fildelning är stöld, och förutom en och annan förvirrad informationsidealist så har diskussionen ingen offentlig motpart. De flesta av oss har egentligen ingen åsikt. Fildelning  är problematiskt, visst, men det är koldioxidutsläpp också. Vissa tar cityjeepen till centrum, andra laddar ner film.

Medan TTVK slösar sina resurser på att iscensätta PR-katastrofer som fallet ovan (hur undgår man att framstå som ett rövhål då man bussar polisen på en nioårig flicka?) så går den verkligt brännande frågan obesvarad. Nämligen: hur ska upphovsmännen få kompensation för sitt arbete?

En historisk parallell: då arbetarrörelsen började grunda bibliotek i Sverige i början av 1900-talet fördes en motsvarande debatt. Förlagen och författarförbundet upplevde biblioteken som ett hot. Varför skulle folk köpa böcker om de kunde låna dem gratis från biblioteket? Hotbilden var att biblioteksverksamheten skulle innebära slutet för litteraturen som sådan.

Det är lite komiskt faktiskt. Såhär med facit i handen vet vi att biblioteken inte innebar slutet för litteraturen utan tvärtom blev dess främsta förkämpe. Man utvecklade ett system för biblioteksersättning, och sedan fanns det inget problem längre. Men enligt TTVK:s argument hade lösningen varit att kriminalisera biblioteken och skicka stora räkningar åt folk som lånar ut böcker åt sina bekanta.

Jag vet inte hur vi ska göra för att upphovsmannen ska få kompensation för sitt arbete. Ska man införa en medieavgift i stil med TV-avgiften, eller ska det gå via medlemskap i program som Spotify och Netflix? Visst finns det obesvarade frågor med de modellerna, men jag är säker på att det går att utveckla en tillfredsställande lösning bara vi närmar oss frågan med ett öppet sinne.

Men innan den diskussionen kan börja är det en sak som vi måste inse: Det finns ingen återvändo till tiden före internet. Det hopplösa med fildelningsdiskussionen är den reaktionära inställningen hos upphovsrättsorganisationerna. Som om det vore ett alternativ att gå tillbaka till tiden då man köpte en skiva i en affär, och sedan gick hem och lyssnade på den. Det är en föråldrad produktionslogik som inte innebär några som helst fördelar för konsumenten.

Kultur som är tillgänglig för konsumenten utan kostnad är ingenting som uppstod med fildelningen. Det har alltid varit gratis att lyssna på radio eller se på tv, den enda skillnaden är en fungerande finansieringsstruktur. Och det är det som vi måste utveckla nu, så att även TTVK, de stora skivbolagen, Metallica och alla andra gamla trötta faijor kan vakna upp och njuta av internets välsignelse.

I väntan på en konstruktiv diskussion,

 

Lasse Garoff

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.